Måndagens GA berättade om hur den gotländska gymnasieskolans resultat i ett mycket viktigt avseende utvecklas sämre än genomsnittet för riket. Av de som började gymnasiet 2020 på ett nationellt program och som därmed borde ha tagit examen i våras så var det i Sverige bara 79,7 procent som klarade det. På Gotland var det tyvärr ännu värre. Bara kring 70 procent tog examen.
Det är extra illa eftersom förutsättningarna för gymnasieutbildningarna på Gotland på ett sätt är mindre problematiska än för gymnasierna på fastlandet. På Gotland har en jämförelsevis låg andel av gymnasieeleverna något annat modersmål än svenska. På nyårsafton 2021 var 7,9 procent av kvinnorna och 8,8 procent av männen utrikes födda. I riket i genomsnitt var siffran 20 procent.
Att utrikesfödda har det svårare under gymnasieutbildningen är väl dokumenterat.
Gotlands gymnasieutbildningar lär också ha en lägre andel av andra generationens invandrare som vuxit upp under boendesegregation och utanförskap som gjort att även deras kunskaper i svenska är bristfälliga.
Peter Lerman, gymnasiechef på Wisbygymnasiet, anser att det kan vara flera olika orsaker att alltför många inte tar sin examen, åtminstone inte på utsatt tid. Men den orsak han nämner är utbredd psykisk ohälsa bland eleverna.
Det kan naturligtvis vara en bidragande orsak, men det är ju också så att det är en faktor som, åtminstone inte primärt, är beroende av den undervisning som bedrivs.
Är den psykiska ohälsan bland unga på Gotland så mycket mer omfattande än på fastlandet så att det på ett signifikant sätt kan bidra till förklara skillnader i utbildningsresultat som inte borde finnas? Jag är skeptisk.
Men om så vore, så vore det verkligen illa. Psykisk ohälsa påverkar ju inte enbart skolresultat utan snart sagt alla delar av livet och det vore verkligen angeläget att reda ut varför just Gotland i så fall skiljer ut sig.
Det kan naturligtvis gå bra i livet även för den som av något skäl, tillfälligt eller permanent, avbryter sin gymnasieutbildning. Men man gör det verkligen inte lättare för sig att lyckas. Det finns få uppgifter för Region Gotland som är viktigare än skolan och oavsett vad anledningarna är till att så många inte fullför sina gymnasieutbildningar så måste de identifieras och åtgärdas. De problem som lämnas oåtgärdade nu kommer att vara större i framtiden.