Gotlänningarna är vana att hyra ut, för att dryga ut hushållskassan. Det gäller både fritidsbostäder och deras mer permanenta hem. Uthyrningsbara bostäder köps som investeringsobjekt där uthyrning är själva syftet med ägandet. I somliga områden – både i Visby och på landsbygden – är det till och med en affärsmodell skapad av den ursprungliga entreprenören med privatägda bostadsrätter som är avsedda för uthyrning när ägaren är någon annanstans.
Allt detta är gott och väl så länge det bygger på frivillighet. Allt är dock inte alls gott och väl för bostadsrättsföreningen Smågårde 2, där mark- och miljödomstolen nu bekräftat det hotande vite som först utfärdades av Region Gotland och sedan marginellt justerades av länsstyrelsen. Bostadsrättsföreningens medlemmar köpte sina bostadsrätter i tron att de skulle kunna använda dem själva, utan restriktioner. Nu hotas de av ett vite på 600 000 kronor i kvartalet, 200 000 per månad, om de inte lever upp till Regionens (och domstolens) tolkning av bygglov och detaljplan. De ska helt enkelt tvingas in i besöksnäringens korttidsuthyrning.
Om det bolag som ombildade fastigheten till bostadsrätter och sedan sålde dessa har gjort något juridiskt fel får, om bostadsrättsföreningen så önskar, avgöras i en separat process. Själv tycker jag att förutsättningarna är bisarra. Varför ska Regionen diktera just korttidsuthyrning för områden av mindre fritidsbostäder på landsbygden? Det handlar näppeligen om att begränsa trycket på miljö eller vattenförsörjning. I dessa avseenden borde intensivt nyttjande efter just korttidsuthyrning snarare höja trycket. Det handlar istället om en klåfingrig önskan om att stimulera en specifik bransch, korttidsuthyrning i besöksnäringen, som borde få utvecklas på sina egna meriter. Det är, kort sagt, bättre att korttidsuthyrning bygger på frivillighet. Om ägarna önskar använda sina bostäder på annat sätt, som inte menligt påverkar miljö eller vattenförsörjning, så borde de ha den friheten.
Jag antar att Regionen nu snart kommer att agera i 19 (!) andra liknande ärenden. Dessa ombildningar till bostadsrätter är uppenbarligen en utveckling som Regionen tidigare stillatigande har accepterat. Hundratals ytterligare bostadsrättsägare kan se fram mot en inkallelseorder till oönskad tvångstjänstgöring i besöksnäringen. Det är möjligen juridiskt korrekt, men bygger på sjuka förutsättningar som aldrig borde ha etablerats.