När jag ser tillbaka på Socialdemokraterna under det år som nu gått sedan valet konstaterar jag att det var ett i början vilset oppositionsparti. Vanan att sitta i regeringen och ovanan att vara i opposition har lyst igenom. När man är ett av flera regeringspartier och dessutom i minoritet är det viktigt att kunna kompromissa. Problembilden är viktigare än det första förslaget då man ändå måste stöta och blöta lösningen i flera omgångar innan det finns ett färdigt förslag. I opposition måste förslaget vara helt färdig när det läggs fram annars blir kritiken stenhård. Något som kan förklara partiets efterfrågan av dialog med regeringen och bristen på egna direkta förslag.
Men tiden i opposition för ett parti som regerat under lång tid är också en bra tid för reflektion och förändringsarbete. Vilket också kan förklara bristen på rejäla förslag. Det är ju dumt att låsa in sig i en lösning om man under den process som nu pågår hittar en bättre.
Partiernas arbete är också så mycket mer omfattande än det vi får till oss utifrån medias bevakning. Inte för att media ger en skev bild utan för att det arbete som dagligen pågår på partiernas expeditioner, där föreningar och medlemmar är i fokus, inte är särskilt spännande. Jag ser det som två olika delar med en politisk del och en organisatorisk del. Under normala tider går delarna bredvid varandra utan att egentligen lägga sig i varandras jobb, men än nödvändigt. Men när det ska tas ut en ny färdriktning sitter delarna ihop och skall tillsammans ta fram kompassriktningen.
Inom Socialdemokraterna pågår ett jobb för att ta fram en politik som passar den tid vi nu lever i. En tid med många utmaningar. Det första partiet nu gör är att ta fram en ny karta då den gamla har förändrats sen den togs fram förra gången. När kartan väl är färdig ska en ny färdriktning tas ut. Därefter kommer det ett jobb för att klä på partiet rätt kläder och utrusta det för färden.
Det kommer bli intressant att se hur partiet kan hitta bra lösningar på stora utmaningar som välfärdskrisen, klimathoten och segregationen och de problem som den medfört, exempelvis gängkriminaliteten.
Jag lär återkomma framöver när det finns mer att skriva om.
Äldreomsorgen
På Gotlänningens ledarsida fortsätter den politiska redaktören ”att tycka mycket och snabbt som fan innan fakta kommer på bordet” i frågan om återkommunalisering av Hemses bägge äldreboenden. Fakta i det fallet kommer ju först när besluten är tagna och det är flera år borta.
Det är också rätt intressant att den enda kritiken, förutom frågan om återtagande av Hemses äldreboenden, är att det bara förs S-politik och att M bara åker med. Men det skulle väl ändå vara moderat politik om Hemses äldreboenden inte återkommunaliseras, när avtalen Centerpartiet var med och drev igenom för att spara pengar, är på väg att gå ut.
Så först kritiseras samarbetet för att S kör över M för att därefter övergå i att kritisera S för att driva M politik. Är det någon som hänger med i de svängarna?
Men har man inget annat att klaga på är det ju bra, för då sköter sig det nya S och M styret rätt bra.
Det är nu också fastslaget av Gotlänningens ledarsida att både Coronakommissionen och utredningen ”Budget ur balans” har haft fel när de kommit fram till att landets äldreomsorg under lång tid varit och är underfinansierad. För här på Gotland har det minsann, enligt ledarsidan, inte underfinansierats någon äldreomsorg.
Tillåt mig tvivla att Gotland skulle vara undantaget från den slutsats som flertalet experter unisont kommit fram till. Särskilt som symtomen är de samma över hela landet om än i olika grad.