Samhällsplanering har en lång historia i vårt land. Redan under medeltiden fanns regler för hur mark skulle användas och hur husen skulle byggas.
Planeringens procedurer är byggda för långsiktighet och tar inte hänsyn till nutidens krav på snabb förändring. Tur är väl det i många fall. Har väl ett markområde tagits i anspråk är det svårt att återställa.
Grunderna för lagstiftningen utgår från att "olika samhällsintressen ska vägas mot varandra i en öppen och demokratisk process, samtidigt som enskildas rättigheter ska beaktas".
Förr i tiden var det inte svårt att skapa denna öppna och demokratiska process. I dag är det svårare, både för att förankringen i en bygd inte är densamma, vare sig för boende eller dem som bygger.
Men också för att medborgarna inte har samma källor för inhämtning av information. I vissa områden finns inte ens lokala medier för kommuner att annonsera i.
I ett aktuellt fall i Töreboda protesterar de boende mot att kommunen vill köpa deras fastigheter för att riva dem och etablera handel.
Töreboda kommunfullmäktige klubbade nyligen igenom en översiktsplan men boende i åtta fastigheter i området (Borreboda) anser att kommunens information om planerna varit dålig. Kommunen har informerat på det sätt lagen kräver, men har inte kontaktat de berörda direkt.
Informationen om planerna hade således undgått de boende i Borreboda och inga synpunkter kom in i tid. Det var först när en gård i området blev till salu som planerna blev kända för grannarna.
Nu har en diskussion startat om kommuners skyldighet att se till att alla berörda verkligen nås av information som gäller förändringar i deras närmaste omgivning.
Även på Gotland pågår en aktuell debatt om markanvändning.
Ett stockholmsbaserat företag (Serafim) vill bygga en stor lokal för förvaring av båtar i Ljugarn. Något som lett till protester från ortsborna.
Fastigheten är klassad som industrimark i detaljplanen från 1946, men har "i all tid" brukats som jordbruksmark. Bygglovet är överklagat från flera håll, bland annat från Botvalde samfällighetsförening som är kritisk till att berörda fastighetsägare inte fått möjlighet att yttra sig över bygglovsansökan.
Beslutet om bygglov togs på delegation, alltså inte av nämnden utan en tjänsteperson, eftersom den följde detaljplanen. Åkermark har ett väldigt starkt skydd eftersom den inte går att återställa och samhället måste garantera att det finns mark för att framställa livsmedel.
Begreppet industri har också ändrats en hel del sedan 1946 då planen togs fram. Den aktuella fastigheten är alltså klassad som industrimark och inte åkermark. Ingen har gjort formellt fel, ändå blir det fel för många.
Somliga efterlyser regelbundna uppdateringar av detaljplaner. Ett arbete som skulle uppta i stort sett alla resurser på kommunens (regionens) förvaltningar som jobbar med detta.
Frågan om samhällsplanering har väldigt många aspekter. Långdragna processer för den som vill använda sin mark kan stoppa angelägna investeringar, medan utebliven delaktighet och förankring kan skapa konflikter och osämja.
Risken för konflikter blir så klart särskilt stor när de som vill bygga helt saknar lokal förankring och bara ser till den affärsmässiga aspekten av sin investering.