Förra veckan hörde jag en kock berätta om sitt jobb och hur han brinner för matlagning. Även om jobbet inte alltid var på topp kunde han inte tänka sig byta yrkesbana. Kärleken till matlagning var för stor.
Jag tror att vi ser ett liknande förhållningssätt inom många av våra välfärdsyrken. Sjukvårdspersonal som brinner för sina patienter, anställda inom äldreomsorgen som brinner för de äldre och omsorgspersonal inom LSS som brinner för de grupper de arbetar med.
Men även om kärleken till de man är anställd för att ta hand om är stor, kan den brinnande lågan släckas av andra omständigheter. Jag har svårt att se hur välfärdsarbetare vars låga brinner starkt, men som ändå ser förbättringspotential, skulle välja att dra igång en medial debatt för att få bättre arbetsförhållanden. Jag har svårt att se varför anställda inom vård och omsorg skulle ”snacka skit” om sina jobb och sina arbetsgivare om det inte är riktigt allvarligt.
Under det senaste året har vi i media sett hur vård- och omsorgspersonal på Gotland berättat om sin arbetssituation. Vi har kunnat läsa om avdelningar på lasarettet där anställda säger upp sig då villkoren är för dåliga. Jag tänker då på laboratorieverksamheten, operation, intensiven, akuten och förlossningen. Vi har även sett hur hemtjänstföretag tvingats avveckla sina verksamheter på grund av svårigheter att hitta personal. Rekryteringsproblem som även märkts av på öns säbon/äldreboenden.
Det finns gemensamma problem inom både sjukvården och omsorgen. För få arbetskamrater och för många arbetsuppgifter leder till mer stress och längre behov av återhämtning än vad deras tuffa arbetsscheman medger. Scheman som dessutom innehåller för många helgpass för att välfärdsarbetarna ska kunna ha ett någotsånär normalt privatliv.
Socialdemokraterna har i sitt valmanifest skrivit in personalpolitiken som ett av sina mål om de får inflytande den kommande mandatperioden. Förra veckan antog S och LO ett gemensamt Facklig-politiskt handslag, vilket jag beskrev i min ledare den 25/8.
Från Centerpartiets representanter hörs mest en önskan att välfärdsanställda blev lite gladare och berättade om allt positivt som sker på deras arbetsplatser. Jag ser framför mig en satsning på clowner som åker omkring och uppträder på fikaraster för att muntra upp den sura personalen så de inte springer till media. Vilket INTE har föreslagits av C-märkta politiker eller någon annan, ännu.
Men att be att anställda som tidigare brunnit för sitt jobb och vars låga börjat slockna efter år av försämrade arbetsvillkor, ska se lite positivare på sitt jobb är inget som skapar förtroende. Och att påpeka att de som vittnar i media om dåliga villkor istället ska berätta om allt bra som sker på arbetsplatsen är nästan hånfull.
För det är bara desperata arbetare som går till media för att rapportera om den kris de upplever på sin arbetsplats.
Podcast
I går klockan 17.00 publicerades den första delen av podcasten ”Rakt på sak”. (För er som inte vet vad en podcast eller podd är, så kan det beskrivas som ett förinspelat radioinslag man kan lyssna på.) Gotlands Medias tre ledarskribenter, Mats Linder på GA, Eva Bofride Gotlänningen/GT och undertecknad har under föredömlig programledning av GA:s Cecilia Thomsson fått besvara några av valrörelsen viktigaste frågor ur ett Gotlandsperspektiv. Jag har själv inte hört de färdiga programmen, men de som gjort det tyckte att de blev bra. Själv är jag alltid skeptisk till min egen insats, men ni som är politiskt intresserade eller bara nyfikna ska absolut ta chansen att lyssna på podden ”Rakt på sak”.