Jag har svårt att bli riktigt orolig över den förändring som sker i vår närhet utifrån mina erfarenheter från det kalla krigets dagar. Däremot är det irriterande att det nya kalla kriget skapar lokala problem till följd av en nästan oinskränkt makt till olika former av det militära försvaret. Detta trots att jag är väl medveten om att bakgrunden till förändringarna är värre nu än de var under det kalla kriget.
Rubrikerna ger oss fler och fler bevis för den nyagamla tid vi lever i. Överljudsbangar från JAS-plan under utryckning. Ryska ”fiskefartyg” med fler radiomaster än fiskeredskap. Militärer på våra gotländska vägar och i naturen. Allt detta är helt nya företeelser för de som är födda efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens sönderfall.
Och för oss, som upplevt och kommer ihåg vad som hände under det kalla kriget, är överljudsbangar och ryska ”fiskebåtar” inga nyheter. Visserligen är många av de fasta försvarsanläggningarna borta och kustartilleriets dunder och brak ljuder inte längre över norra Gotland. Men ljuden av försvaret och existensen av ryskt informationsinhämtande känner vi igen.
Jag kommer ihåg hur vi en sommarmorgon vaknade upp på Majgu av ljudet från de tunga kanoner på Asunden och i Hide. Marken skakade och de tunga projektilerna ven över våra huvuden under tiden övningen pågick. Som det barn jag var på den tiden upplevde jag det som mer spännande än skrämmande. Även om det var kallt och hårt mellan Nato och Warszawapakten var kriget rätt långt borta, men beredskapen hög.
Kanondånet var ju bara en del i den beredskap vi vant oss med. Precis som Sovjetunionens ständiga inhämtande av information.
Så de överljudsbangar som vi nu hör allt oftare och de ryska ”fiskefartygen” är bara tecken på att det kalla kriget är tillbaka om än i ny lite mer skrämmande skepnad.
Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina har delvis kastat mig fyrtio år tillbaka i tiden. Jag har förståelsen för att vi behöver ett försvar, men inte helt villkorslöst.
Jag ser gärna svenska soldater och militärfordon på våra vägar och i vår natur, men är ytterst tveksam till den möjlighet som Defence Cooperation Agreement, DCA avtalet, ger USA att befästa Gotland och andra strategiskt viktiga områden.
Nu när vi är med i Nato blir det väl mer naturligt att de svenska trupperna blandas ut med Nato-trupper, men det är ändå långt ifrån de rättigheter som USA fått av DCA-avtalet.
Jag inser också att det finns behov av att begränsa delar av de friheter vi fick efter nedläggningen av alla öns regementen. Att områden återigen blir förbjudna att vistas på, att skjutfältets påverkansområde gör det svårare att få bygglov.
Men att behovet av bättre militär beredskap gör att befogenheterna växer utanför det rimliga kan jag inte finna mig i. Tvångsinlösen av mark som i århundraden tillhört bygden eller stopp för solceller, har jag svårt att acceptera då det tyder på brister i de organisationer som ska ha koll på fientliga aktiviteter. Bättre skalskydd skulle minska behovet av tvångsinlösen, och bättre skydd mot det som nu solcellerna ställer till med borde vara en självklarhet.
Här måste det finnas en bättre samsyn för att Försvarsmakten inte ska ses som lokalbefolkningens fiende. Det är ju inte bra för vare sig civilsamhället eller Försvarsmakten. Men på det stora hela är jag ändå rätt härdad utifrån mina erfarenheter av det kalla krigets dagar.