När jag den 25 mars läste artikeln om Victoria Öjefors Quinn blev jag riktigt upprörd. Så upprörd att jag fram till nu inte vetat hur jag ska skriva en ledare om det utan att den skulle spårar ur.
Victoria Öjefors Quinn är blind sedan födseln och har sen tidigare haft rätt till färdtjänst året runt. Möjligheten till färdtjänst har gjort att Öjefors Quinn kan ha ett liv med både heltidsjobb och fritidsintressen. Men efter hennes senaste ansökan om färdtjänst har hon bara rätt till ersättning under vinterhalvåret.
Från 1 april till sista september är hon hänvisad till kollektivtrafiken. Eller att familj och vänner ställer upp för att ta henne dit hon vill när hon vill. Själv ser hon att möjligheten för henne att ha samma liv under sommarhalvåret som under vinterhalvåret är begränsad. Hon kanske blir tvungen att gå ner från heltid till deltid eller flytta in till Visby för att få ihop livet. Och hon är varken den första eller sista personen som drabbats av märkliga beslut.
Vad är det då som ligger bakom att fler och fler personer med funktionsvariationer mister rätten till olika former av stöd?
Jo ren snålhet. Regeringar, riksdag och myndigheter har under många år fört en ”gemensam kamp” mot, vad de tycker är, dyra verksamheter. Riksdagen har under många herrans år ändrat lagar och beslutat om statsbudgetar där det ålagts myndigheter att spara pengar. Regeringar har skrivit regleringsbrev med besparingskrav medan myndigheter gjort vad de kan för att minska sina utgifter, genom att hårdra lagen som styr just deras verksamhet. Och det är här som begreppet rättssäkert kommer in som någon form av alibi.
Våra lagar ska självklart utgå från en rättssäkerhetsprincip och ett likabehandlande. Om du står inför rätta ska du ha samma rättssäkra bedömning som alla andra som hamnar på fel sida skranket. Alltför att vi ska vara så säkra vi kan på att så få som möjligt döms oskyldiga.
Men när rättssäkerheten blir vad jag ser negativ, där myndigheter och myndighetsutövare drivit ärenden in absurdum för att spara pengar, blir uttrycket rättssäkerhet bara konstigt.
Är det att skapa rättssäkerhet när kommuner och myndigheter, enbart för att ta reda på hur mycket pengar de kan spara, inte ger behövande den hjälp eller ersättning de tidigare haft rätt till?
Är det verkligen lagarna det är fel på när människor som under årtal haft rätt till hjälp eller ersättning plötsligt blir utan hjälp trots att lagen inte ändrats.
Hur många ska drabbas av politikers spariver och myndigheters välvilja att fullfölja besparingarna genom att testa hur mycket hjälp eller ersättning man kan sluta upp att bevilja?
Innan pandemin brukade funkisrörelsen har olika dagar då tillgängligheten främst i Visby testades. Då kunde butiksägare och andra själva prova hur lätt det var för exempelvis rullstolsburna att komma in i deras butik. Jag har för mig att det även gick att få prova att ta sig fram med ögonbindel. Något som inte var det lättaste under sommaren med alla skyltar och varur som plötsligt poppade upp på gångvägarna.
Jag tycker att myndighetsutövare som tar beslut som har stor inverkan på människor vardag också ska ha full koll på vad de beslutar om. Kanske skulle hela regionens avdelning som handhar färdtjänst prova på hur enkelt det är att gå med ögonbindel från Victoria Öjefors Quinns hem till närmaste busshållplats för att förstå vad deras beslut innebär.