Det har gått över två och ett halvt år sedan jag i februari 2021 skrev om Kilen och om hur de frustrerade fastighetsägarna som vill bygga bostäder tvingades vänta på Regionens segdragna ambitioner att göra en sammanhållen planprocess för hela området. Denna moras är de fortfarande nedsjunkna i, vilket GT skrev om i fredags. Kvicksanden verkar ha stelnat som cement,
Det är möjligt att Region Gotland på detta tidsödande sätt försöker att i all välmening skapa bästa möjliga plan för området. Endast det bästa är gott nog, liksom. Men detta vänliga leende stelnar ju i så fall till en grotesk grimas när år efter år efter år passerar utan att något händer, eller åtminstone mycket lite och i ytterst maklig takt. Om man i strävan efter någon form av planmässig perfektion skapar en situation där man blir oförmögen att alls få ur sig någonting, så sätter man ju effektivt stopp för all utveckling. Då blir det bästa som man försöker uppnå i själva verket det godas fiende. Ett mycket omsorgsullt hanterat misslyckande. Och bostadsbristen på Gotland, den består. Eller nej, den förvärras snarare.
Tydligen är Region Gotland inte ens nu, när all denna tid förflutit, ens i närheten av att skrida till verket. GT beskriver situationen:
"I veckan togs 'Kilen' upp i regionstyrelsens arbetsutskott – men än så länge har man inte kommit längre än att ett 'förslag till planprogram' ska gå ut på samråd, samt att en förstudie ska inledas. Sedan ska en detaljplan göras och först efter det går det att söka bygglov."
Regionen gör nu bedömningen att en detaljplan kommer att finnas först år 2028. Då har fastighetsägarna väntat på Regionens planprocess i nästan ett decennium, i så fall! Och osvuret är väl bäst om ens detta schemat håller. Hur lång tid tar det sedan innan några bostäder står klara?
Samtidigt har Region Gotland tillskansat sig rätten att ta ut viten av dem som inte byggt inom två år på villatomter som Regionen har sålt, i kvarteret Brodösen på Terra Nova. Så att ställa krav på att andra ska vara snabba går tydligen bra.
Finns det några samhälleliga vinster av Regionens långbänk. Tja, våra allra mest uppskattade stadsområden skapades under en tid då kontrollen inte var alls så rigorös och byråkratisk. Är det verkligen så här vi ens skapar goda och uppskattade boendemiljöer? Tjänar detta högt uppskruvade kontrollbehov några syften för dem som bygger bostäder eller för dem som ska bo i dem?
Vi kan inte ha det så här. Det ska inte ta uppåt ett decennium – eller ännu längre tid – innan man ens kan börja bygga bostäder i ett urbant område utan en väldigt omfattande problematik.