Budgeten för 2023 visade ett överskott på 96 miljoner. Det kan tyckas som mycket pengar och för de allra flesta är det en nästan overkligt stor summa pengar.
Men i en budget på cirka 6,5 miljarder kronor är det inte mycket. Särskilt inte som marginal för oförutsedda händelser i allmänhet och inte för att mota inflation och kostnadskris i synnerhet.
Med tanke på det gångna året och hur nästan 100 miljoner åts upp är det med viss oro man betänker att innevarande år redan från början planeras gå 127 miljoner back.
Rensar man bort allt annat och bara ser på nämndernas resultat, vilket är det korrekta om man vill se vad verksamheten kostat, är underskottet för det förra året ännu större: 241 miljoner.
Det är bara att hålla tummar och tår för att ekonomin i allmänhet ska börja återhämta sig och det snabbt.
Flera beräkningar genom åren har slagit fast att regionen/kommunen har merkostnader för att upprätthålla en offentlig service på en nivå som är alldeles för hög sett till hur många invånare den ska finnas till för.
Den senaste uträkningen visade att Gotland har merkostnader på sammanlagt 275 miljoner på grund av ett ö-läge som ingen annan kommun eller region i landet behöver väga in i sin verksamhet.
Det handlar om hälso- och sjukvård och räddningstjänst samt det nationella systemet med kollektivtrafikutjämning. Samtidigt minskade de statliga bidragen från 831 miljoner (2022) till 683 miljoner i fjol.
Budskapet från regeringen har varit att det är kommuner och regioner som är ansvariga för att anpassa verksamheten utifrån sina egna förutsättningar. Det stämmer givetvis men de nationella system och modeller som finns för att jämna ut orättvisor och olika förutsättningar måste fungera, räknas upp i kronor och vara relevanta utifrån dagens verklighet.
Det betyder inte att kommuner och regioner kan sitta still i båten och bara räkna med uppräknade statliga bidrag. All verksamhet ska ständigt studeras utifrån vad som kan göras bättre och mer effektivt.
Samtidigt lever vi under samma krav som övriga landet för vilken vård och omsorg invånarna har rätt till. Skulle vi helt rätta mun efter matsäck skulle vi bryta mot dessa lagar.
Vi minns hur de rödgröna partierna under den förra mandatperioden högljutt drev krav på att de ekonomiska marginalerna på grund av, eller snarare tack vare, pandemin, skulle tillföras verksamheten i stället för att "lägga pengar på hög".
Nu råder ett annat politiskt läge där ett av de rödgröna partierna samarbetar med ett blått. Från det rödgröna hållet beskrivs regionens budget oftast som "en gissning", ett ordval som skickar tydliga signaler om att det inte är så mycket att hålla fast vid.
Det blåa partiet har tidigare varit den kanske tydligaste motpolen till detta sätt att se på den ekonomi som finns till hands för att bedriva verksamhet.
Om trenden med anpassningen till Socialdemokraterna fortsätter riskerar vi att snart höra även moderater beskriva budgeten som, inte en ram, en målsättning eller ens ambition, utan en: gissning.