I en mycket läsvärd artikelserie på Helagotland.se, och i GA, har vi kunnat ta del av de problem som den gotländska sjukvården står inför. Och det är inga små frågor som våra sjukvårdspolitiker och tjänstepersonerna på hälso- och sjukvårdsförvaltningen har att ta tag i.
Rent historiskt så har den gotländska sjukvården alltid varit underfinansierad. Den senaste utredningen kom fram till att det rör sig om mellan 257 och 277 miljoner kronor som öns sjukvård har i merkostnader på grund av ö-läget. Pengar som regionen inte får kompensation för av varken staten i form av direkta anslag eller via det regionala utjämningssystemet.
Just nu pågår en utredning om det regionala utjämningssystemet, men i artikeln kan vi läsa att utredningens sekreterare är ytterst tveksam till om Gotland kommer att kompenseras fullt ut för de merkostnader som det innebär att vara landets enda ö-region.
I dag är den gotländska sjukvården dyrast i landet, men vi ligger också i topp gällande kvalitet. Vilket hälso- och sjukvårdsförvaltningens ekonomichef, Markus Swahn, bekräftar i artikelserien.
”Gotland är kanske det bästa stället att bli sjuk på i hela Sverige. I patientenkäter är Gotland i topp i tillgänglighet och hur nöjda patienterna är. Vården får otroligt bra betyg. När man staplar alla de sakerna på varandra, det är klart att det kostar pengar.”
Enligt Swahn, är en av orsakerna bakom de höga kostnaderna att sjukvården på Gotland de senaste åren bibehållit antalet vårdplatser medan andra regioner minskat vårdplatserna. Så en besparing är ju möjlig även här på Gotland.
Eller hur var det nu det lät under och efter pandemin från IVO och Socialstyrelsen. Var inte deras budskap tvärtom. Att regionerna behövde skapa fler vårdplatser.
Och därefter har vi fått höra hur hotet om kris, krig och upprustningen av totalförsvaret ställer ytterligare krav på Gotland.
På detta reagerar regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S):
”Ska vi inte bara bygga upp framtidens sjukvård för de som bor här, plus en tredubbel befolkning på sommaren, utan också dimensionera för krig? Här måste någon på nationell nivå kliva in.”
Ett annat problem som är kostnadsdrivande är bristen på fast anställd personal. Inhyrda läkare, sjuksköterskor och andra specialister det råder brist på kostar regionen enorma summor.
Filip Reinhag (S), ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden beskriver dilemmat:
”Så vi har inget överskott av sjukvårdspersonal på Gotland. Men vi har heller inte pengar nog för att klara av att bibehålla den här organisationen.”
Reinhag ställer då fråga som måste besvaras inom en snar framtid.
”Ska gotlänningarna betala avsevärt mycket högre skatt än resten av landet eller ska gotlänningarna få väsentligt sämre vård?”
Kompetensförsörjningen är i dag ett stort problem för många offentliga branscher, inte minst inom sjukvården.
Generellt sett har vi svenskar under de senaste 30 åren föredragit en politik med sänkta skatter och tuffa besparingar inom offentliga verksamheter genom bland annat konkurrensutsättning och privatisering. Något vi nu ser följderna av i form av alldeles för dåliga villkor för offentliganställda och övervinster som försvinner iväg och fyller kapitalisters redan välfyllda fickor.
Vi har också den medicinska utvecklingen som skapat dyrare sjukvård genom dyra mediciner och behandlingar vilket är positivt då det gör att patienter överlever längre med svåra sjukdomar.
För att kunna ge sjukvårdsanställda så mycket bättre villkor att fler väljer den yrkesinriktningen, fler väljer fasta anställningar framför att låtas hyras ut och att de som redan är anställda väljer att stanna kvar behövs ett tillskott av resurser.
Det går inte att genomföra effektiviseringar utan att det investeras stora pengar initialt. Det går inte att äta kakan samtidigt som man har kvar den. Lösningen är att köpa fler kakor men det blir ju så klart också en kostnad.
Ska den gotländska sjukvården överleva med de krav som också ställs behövs mer resurser. Antingen från staten eller genom höjd skatt här på ön.
Ett annat alternativ är att den gotländska hälso- och sjukvården tas över av exempelvis Region Stockholm. Något som de gotländska politikerna varit positiva till när frågan om ny regionindelning var på tapeten för ett tiotal år sedan. Men det innebär samtidigt att vi släpper stora delar av det lokala bestämmandet och överlåter det till en fastlandsregion.
Något som Meit Fohlin tänker så här om:
”Det finns fördelar med att ha stor makt lokalt, men det finns också nackdelar, som att vi över tid inte kommer att klara det.”
Det är en mörk framtid som målas upp av våra politiker. Sämre sjukvård eller högre skatt. Eller att abdikera och släppa ansvaret till en region på fastlandet.
Detta är de alternativ som finns förutom att staten tar sitt ansvar och skjuter till de medel som behövs för att landets enda ö-region ska kunna ha en sjukvård som lever upp till de krav som myndigheterna ställer inte bara under sötebrödsdagar, utan även under tider i kris eller krig.