Jag skrev nyligen om hur alltför många av dem som slutade nionde klass på Gotland i fjol har tvingats starta gymnasiet som obehöriga. Antalet elever som går utbildningar inom det så kallade introduktionsprogrammet på gymnasiet har på ett par år fördubblats. Tyvärr skrev jag också att:
"150 elever har startat på programmet för dem som inte är behöriga för gymnasiet efter att ha gått ut grundskolan."
Det önskar jag att jag inte hade gjort. Verkligheten är lite mer komplicerad än så. Region Gotlands tjänstemän har varit vänliga att bena ut hur det egentligen förhåller sig. Hoppas jag.
Det är 168 elever som går i första årskursen på introduktionsprogram. 131 på Wisbygymnasiet och 37 på Gutegymnasiet. Men det är "bara" 115 av dessa som kommer direkt från nian. Övriga 53 i första årskursen på introduktionsprogrammet är äldre elever som redan tidigare påbörjat utbildningen.
Det totala antalet elever i introduktionsprogram på Gotland är 231.
Hur illa är det? Jag tillhör dem som tycker att det inom dagens gymnasieskola läggs alltför stor vikt på teoretiska kunskaper och att praktiska förmågor inte värderas tillräckligt högt. När man strävar efter jämlikhet och gör snart sagt all gymnasieutbildning teoritung, så tycker jag inte att resultatet av detta är människovänligt. Både arbetsmarknaden och gymnasieleverna behöver en bredare syn på vilka kompetenser som efterfrågas och utvecklas inom gymnasiet.
Men med detta sagt så anser jag ändå att alla som genomgått grundskolan behöver ha vissa grundläggande kunskaper vad de än ska göra med resten av sina liv. För att man ska vara behörig för gymnasiets nationella program krävs just sådana grundläggande kunskaper i svenska eller svenska som andraspråk, engelska och matematik. Dessutom krävs att man fått godkänt i ytterligare fem icke specificerade ämnen.
Man kan diskutera om dessa krav kan justeras, men en grundläggande förståelse av svenska, engelska och matte tycker jag är det minsta man kan förvänta sig att alla ska få med sig från högstadiet.
SVT:s Kunskapskanalen har den senaste tiden sänt programmet Med egna ord. Den första säsongen jag såg var från Storbritannien. Nu sänds program gjorde i samma format, men från Australien. Där skildras hur en grupp vuxna i alla åldrar genomgår ambitiösa utbildningsprogram för att hjälpa dem med deras stora svårigheter att läsa och skriva. Och det blir väldigt tydligt hur svårt det har varit för dem – både av praktiska och av känslomässiga skäl – att försöka klara sig utan färdigheter som är grundläggande i dagens samhälle. Det är direkt gripande att se hur glada de blir när de märker hur deras förmåga att läsa och skriva förbättras och till exempel hur en pappa för första gången kan läsa en saga för sin dotter.
Det är ett misslyckande när elever lämnar högstadiet utan kunskaper som de verkligen behöver under resten av sina liv och inte bara för att vara behöriga för gymnasiestudier.