Det är få lagar som är glasklara och tydligt svarta eller vita. Lagar där gränsen mellan rätt och fel är solklar. Därför har vi domstolar som tolkar lagen och ger oss vägledning i enskilda ärenden. I de högre instanserna blir domarna prejudikat, och gäller som ny tolkning, vilket brukar minska behovet av nya prövningar. När en dom blir prejudicerande vet de som har verksamhet inom lagens användningsområde vad som gäller. Nyanserna har blivit tydligare, lagen mindre svårtolkad och frid brukar infinna sig.
Behovet av prejudicerande domar brukar vara mest angeläget när lagstiftningen är ny och oprövad, men på senare år har myndigheter av olika slag försökt förändra gällande praxis och få till nya prejudikat. Ofta för att spara pengar, vilket jag skrivit om tidigare.
Men det är finns även myndigheter som av någon annan anledning plötsligt börjar lusläsa lagen och tar beslut utifrån en egen tolkning som oftast är hårdare än den tidigare.
När det gäller strandskyddet för våra gotländska stränder verkar Länsstyrelsen nu inta en betydligt mer rabiat hållning än tidigare.
Länsstyrelsens nya inställning till frågan om strandskydd kan se i de två dispensärenden som nu blivit föremål för medialt intresse. Ett kafé vid Fårö fyr och en glasskiosk vid Tofta strand har ansökt om dispens från strandskyddsreglerna, men fått avslag, eller negativa förhandsbesked. Trots att verksamheterna tidigare fått dispenser, glasskiosken i över 15 år.
Den nya inställningen kan även få påverkan framöver då andra medialt uppmärksammade ärenden blir föremål för nya prövningar. Jag tänker då främst på Sudersannas på Sudersand där oron för framtiden är tydlig.
Till Gotlands Allehanda säger chef för naturvårdsenheten vid länsstyrelsen, Anna-Lena Fritz, så här angående glasskiosken på Tofta och kaféet vid Fårö fyr: ”Vi har varit ganska tillåtande, men ska man gå strikt på lagstiftningen, vilket vi tänker att vi gör nu i de här fallen, då finns inte de här särskilda skälen.”
I artikeln i GA tas frågan om den dispens som Sudersannas fick av Länsstyrelsen för ett år sedan upp, då ägaren till glasskiosken hänvisat till bland annat den dispensen i sin brevväxling med Länsstyrelsen. Svaret som ges är anmärkningsvärt. ”Det dåvarande länsrådet valde att fatta beslut om dispens trots att vår miljöjurist och den ansvarige handläggaren meddelade avvikande mening. Man kan säga att vi blev överkörda i den frågan då.”
Oavsett hur Länsstyrelsens interna beslutsprocess fungerar är dispensen för Sudersannas ett beslut som Länsstyrelsen fattat. Utifrån det beslutet finns det en likabehandlingsprincip att följa. Men av någon anledning har Länsstyrelsen förändrat sin syn på strandskyddsdispenser. Nu ska Länsstyrelsen "gå strikt på lagstiftningen", heter det, även om lagen i sig är en gråzon med möjlighet till tolkning. Och om nu inte det beslut som Länsstyrelsen fattade gällande Sudersannas var olagligt, vilket jag har svårt att tro, är det också möjligt att fortsätta ha den tolkningen av lagen. Om Länsstyrelsen vill, vill säga. Men det är just viljan som verkar saknas, eller snarare finns, men då för en mer restriktiv hållning.
Jag är rädd för att vi kommer att landa i en liknande situation som vi såg när Marianne Samuelsson tvingades att avgå. En situation där enskilda tjänstepersoner hårdrog lagen in absurdum och Samuelsson försökte få rättning i leden, men var den som tvingades bort. Något som visade sig i de domar som kom efter Samuelssons avgång, där tjänstepersonernas tolkning av lagen inte höll.
Jag trodde att förra Landshövdingen, Cecilia Schelin Seidegård, tillsammans med sitt länsråd, Peter Mohlin, fått bukt med den här inställningen på Länsstyrelsen, men jag verkar ha fel. Nu när bägge är ersatta återgår tydligen Länsstyrelsen till att hårdra lagarna och försvåra för näringsidkare och privatpersoner att utveckla gotländska strandnära besöksmål.
Fråga är om Länsstyrelsens nya rabiata hållning till och med skulle förhindra en rysk invasion.