Det är smärtsamt att läsa om Lucas Jerstedt som dog av en överdos förra sommaren. I en rad artiklar har reportern Paula Zielinski beskrivit hans öde och de anhörigas kamp för att förstå hur det som hände kunde hända.
Så många tecken och varningsklockor ringde under lång tid, ändå dog Lucas.
Lucas blev 26 år. Hans kamp för att hitta stadga i tillvaron verkar ha börjat redan när han var 9 år. Lucas var med familjen på en strand i Thailand när tsunamin drog in. Han hamnade på andra sidan ett staket och fick se sin mamma försvinna på andra sidan. Familjen kunde senare återförenas oskadd men vem som helst kan förstå att detta trauma påverkar en nioåring i grunden.
Tragedierna lämnade inte familjen i fred efter det, för elva år sedan begick Lucas pappa självmord och efter det eskalerade Lucas missbruk. För mamman och storasystern har tillvaron sedan dess bestått av ständiga försök att få hjälp till Lucas.
Till sist var allt för sent.
Givetvis är inget enkelt när en människa hamnar i missbruk förenat med, och orsakat av, psykisk ohälsa. Den personliga integriteten är stark för vuxna människor och det finns hindrande regler för hur den enskildes situation kan delas med andra. Även de allra närmast anhöriga.
Men när en situation blir akut, så som det blev med Lucas hans sista dag i livet, behöver det över allt prioriterade målet vara att rädda liv.
Precis som det står i en av artiklarna: "I (Lucas) fall var det tydligt att inblandade myndigheter, vården, socialtjänsten och psykiatrin inte hade tillgång till all information, och att saker kanske hade kunnat gå annorlunda med en mer sammanhållen och tydlig styrning och kommunikation".
Det finns ingen anledning att leta efter enskilda syndabockar i denna tragiska händelse men myndigheterna har ett ansvar att lära av det som hände och inte bara ägna kraft åt att få fram belägg för att den egna myndigheten inte kan lastas.
Lucas familj och vänner får inte honom tillbaka även om någon tar på sig skulden. Det är inte det som det handlar om.
Men det finns så många andra som Lucas i vårt samhälle. Vem som helst kan drabbas och ingen väljer av egen fri vilja att hamna i vare sig psykisk ohälsa eller missbruk.
Man har ett eget ansvar att ta emot hjälp men hjälpen måste också finnas där när man behöver den. I denna hjälp och stöd måste familjerna släppas in, det är obarmhärtigt att som i Lucas fall, de bara kontaktas när de behövs praktiskt för att städa ur en lägenhet eller hjälpa till med packning inför intag på behandlingshem.
I en tredje delen i artikelserien berättas om en aktuell statlig utredning med syfte att åtgärda de problem som kan noteras i samband med Lucas och många andras död.
Tills nån förändring skett är berättelser som den om Lucas viktiga att lyfta för att öka kunskapen och uppmärksamheten kring vad som behövs för att rädda medmänniskor som på olika sätt ropar på vår hjälp.