På kylskåpet sitter endast ett fotografi. Det är från en resa till Gran canaria för många, många år sedan.
Sofie, My, Lucas och Patrick hade hyrt en bungalow på stranden vintern 2004. När den första vågen kom fick pappa Patrick panik och låste in sig i bungalowen, samtidigt som Sofie försökte få 9-åriga Lucas och 12-åriga My att ta sig upp i säkerhet.
– Jag ser Lucas på fel sida om ett taggtrådsstängsel och vattnet stiger. Någon försöker ta sig över stängslet men dras med av vattnet. Lucas bara står där och tittar på mig i chock. Jag skriker åt honom att han måste ta sig därifrån, men han står bara still. Jag tvingas vända ryggen mot honom för att hämta de andra, och det var hemskt. Jag kom inte åt honom, säger Sofie.
Familjen hittade varandra lite senare, men skräcken efter tsunamin satte djupa spår i Lucas som fick panikångestattacker, rädsla för att vara ensam, och rädsla för vatten.
– Jag utvecklade posttraumatiskt stressyndrom (ptsd) efter det, och även om det aldrig blev utrett så tror jag Lucas fick det med. Han skulle ha behövt göra en utredning, och jag tror att det hade gjort skillnad om han fått hjälp tidigare, säger Sofie.
När Lucas var 17 hade han redan testat cannabis och spice. Men när Lucas pappa Patrick, dagen före nyårsafton 2012 beslutade att avsluta sitt liv – började problemen på allvar.
Patrick och Sofie hade separerat sedan ett halvår, men Patrick bodde kvar hemma och hade veckorna före sin död börjat må allt sämre. Han sökte först hjälp vid psykiatrin som nekade honom, men fick på vårdcentralen antidepressiva medel för depression och för tankar om självmord. Men medicinen gjorde det värre, och trots flera påringningar av Sofie till både sjukvården och psykiatrin gjordes aldrig någon suicidriskbedömning.
På morgonen den 30 december 2012 hänger sig Patrick i dörrposten utanför Mys sovrum. I regionens lex Maria-anmälan om Patricks självmord framkommer att ”strukturerade bedömningar inte använts och att sambons larm angående patientens försämrade mående inte tagits på allvar”.
Mys och Sofies familjehistoria kantas av tragedier. Fem självmord, sex om man nu räknar Lucas död som självmord. Här ligger Mys och Lucas pappa Patrick som tog sitt liv som 42-åring.
Åren som följt har för Sofie och My varit en enda lång upprepning av liknande desperata rop på hjälp till myndigheter som inte lyssnar.
– Lucas fick ingen hjälp utan drog sig undan mer och mer. Jag tror han började testa droger för att må bra snarare än för att ha roligt. Men det blev bara värre och värre, och tyngre och tyngre droger. Efter att pappa gått bort fick vi lite pengar vilket gjorde att han dessutom hade råd med lite dyrare droger, säger My.
Sofie berättar att det gick från marijuana till spice till fentanyl, heroin, benso och amfetamin.
– Ja allt han kom över i princip. Och han blandade. Han fick psykoser och det blev helt galet, säger Sofie.
Hon säger att hennes känsla hos människor som inte vet hur det är tänker att; håller man på med droger så får man skylla sig själv. Men Sofie menar att det ofta finns en anledning till varför någon börjar använda droger över huvud taget.
Ett stenkast från varandra på Norra kyrkogården ligger Lucas och hans pappa Patrick begravda.
– Jag har fått bråka mig till hjälp, både vad gäller Lucas och mig själv. Med Lucas har det varit nästan dygnet runt. Vi har fått kämpa som dårar för att få hjälp till honom. Men det är svårt när socialtjänsten håller stenhårt på sekretessen. Vi har inte blivit involverade hur mycket vi än önskat.
Hon säger att de enda gångerna hon blivit involverad är när socialtjänsten behövt hjälp med att städa ur hans lägenhet efter att han blivit vräkt, eller någon timme innan han ska skickas på behandlingshem.
– Det har hänt att jag bara någon timme innan får stå och packa ner kläder i en väska för att de ska skicka iväg honom. Har han då varit inne i en tuff period är det inte ens säkert att det funnits några rena kläder. Jag hade behövt tid att tvätta. Och alla gånger jag stått där och tvättat hans kläder har tankarna dykt upp. Är det här sista gången jag får plocka i hans kläder? Jag har ju konstant varit orolig att han ska dö.
My tillägger:
– Jag tror att i de flesta fall så vill anhöriga hjälpa till, men på grund av sekretessen får anhöriga ingen information, och då är det ju svårt att kunna hjälpa till. Jag tror förutom tidigare insatser att det även skulle hjälpa om myndigheterna jobbade inte bara med ungdomen utan med hela familjen, så att alla är med på banan hur vi ska tackla problemen.
De vill ändå tillägga att polisen ofta varit väldigt bra:
– De har varit schyssta och ibland sagt till mig att jag inte behöver vara orolig, vilket innebär att då vet jag att de har honom. Socialtjänsten däremot har varit benhårda på tystnadsplikten. Polisen känns ändå som att de varit mer samarbetsvilliga. Jag har ju varit konstant jätteorolig. Varje gång telefonen ringt har man ju ryckt till, säger Sofie.
Det är nu nio månader sedan Lucas Jerstedt dog av en överdos, 26 år gammal. Familjens rop på hjälp räckte inte till. Nu hoppas de att det blir ändring inom beroendevården på Gotland.
Innan Lucas fyllde 18 fick My och Sofie anmäla hela tiden för att få någon hjälp av socialtjänsten.
– När han låg på Iva och nästan dött, det var först då de brukade göra något. Innan dess kunde jag anmäla hur mycket som helst utan att de gjorde något. Jag har ju kämpat fast jag egentligen inte haft ork och kraft. Men vi har ju varit tvungna. Polisen har ju sett vad som hänt och flera gånger sagt att det är jättekonstigt att han inte får hjälp. Jag blir fan arg. Det var dessutom bättre när Lucas fick fängelse än när han omhändertogs enligt LVM. Det var bättre uppföljning efter att han suttit inne än efter han varit på behandling, och det sade Lucas själv. Han var mer död än levande innan han fick hjälp av socialtjänsten.
Det har nu gått nio månader sedan Lucas dog. Snart ska Sofie få hjälp, men inte ens det har varit någon självklarhet.
– Jag har fått bråka. Enda anledningen till att jag nu får hjälp verkar vara på grund av att jag mådde dåligt redan innan Patricks självmord och Lucas död. Annars tycker de ju att det är naturligt att man mår dåligt efter att ens sambo tagit livet av sig, eller ens son har dött. När jag har sökt hjälp har de sagt att jag är för frisk för att få hjälp hos psykiatrin. När jag har sökt hjälp hos vårdcentralen heter det att jag varit för svajig och borde gå till psykiatrin. Fram och tillbaka. Till sist fick jag höra av en extern läkare att jag hamnat i gråzonen. Det måste bli en förändring.
Lucas Jerstedt. Född 1995, död 2022.
– Jag skulle önska en bättre samverkan mellan socialtjänst, psykiatrin och polisen. Så att inte någon faller mellan stolarna. Och jag skulle önska att myndigheterna slutar skylla ifrån sig, säger My.
I del tre får du läsa om Joar Guterstam, överläkare vid Beroendecentrum Stockholm, och om samsjuklighetsutredningen – en reform av samhällets insatser för behandling av skadligt bruk och beroende.