Sen Destination Gotland aviserade att höja priserna med 30 procent från början av 2023 har företrädare för Gotland jobbat stenhårt för att försöka lindra följderna. De flesta av oss förstår hur prishöjningarna, som sammanlagt under 2022 innebär en 50 procentig höjning, kommer att drabba oss, men få kan göra det med konkreta fakta. Något som är ack så viktigt för att vi ska få gehör för de krav på kompensation som framförs.
Region Gotland tog snabbt initiativ och har under några månader arbetat med en djupare analys av följderna. I torsdags kunde vi här i GT läsa om arbetet och det var ingen rolig läsning. ”När tillgången till en fungerande infrastruktur och mobilitet försämras, vilket den gör med den drastiska höjningen av transportkostnaden, startar effektkedjor som får långtgående och allvarliga konsekvenser för hela det gotländska samhället.”
Rapporten tar upp risker för minskad inflyttning, högre utflyttning, vilket i sin tur innebär minskade skatteintäkter och sämre möjlighet att hålla en hög kvalité på den så viktiga välfärdsservicen som Region Gotland bedriver.
Även det gotländska näringslivet riskerar att drabbas hårt, men det mest allvarliga är att vår självförsörjningsgrad kan minska. En hög självförsörjningsgrad är något som vi av pandemi och Putins krig lärt oss är av största vikt. Skulle Gotland bli avskuret av någon anledning behöver vi ha egen produktion av baslivsmedel, vilket nu hotas.
I analysen beskrivs även en risk för utflyttning från den gotländska landsbygden vilket innebär att det mesta blir svårare att göra. Färre boende innebär färre som hjälper till med olika former av socken- och föreningsarrangemang. Färre arrangemang leder till slut till en döende landsbygd där ingen vill bo kvar om de inte måste.
Region Gotland har oavsett färg på den politiska ledningen har på ett offensivt sätt arbetat för att utveckla Gotland. Utvecklingsstrategin ”Vårt Gotland 2024” där tolv mål styr regionens arbete kan nu bli riktigt svår att uppfylla. I analysen kommer regionen fram till att samtliga tolv mål påverkas och fyra mål drabbas riktigt hårt.
Vi har sett hur utflyttningen påverkat orter i Norrland och andra glesbygder. Orsakerna till urbaniseringen kan vi alltid diskutera, men jag tror inte någon av de utflyttningsorter vi sett genom åren hänvisat till att deras landsväg blivit för dyr. Visst, högre levnadsomkostnader och tvånget att köra allt längre för den service som många andra kan ta cykeln till, har nog fått en del att flytta, men ingen har tvingats betala för att ens köra på vägen. Hur många broar som än byggs eller hur många vägfärjor som än sätts in har de varit gratis för trafikanterna.
Nu riskerar en hel landsända bli en glesbygd som folk lämnar då regeringen inte verkar ha intresse ta det ansvar som hade varit självklart på fastlandet.
Det är mycket viktigt att ha svart på vitt med de problem som de kraftigt ökade färjepriserna ställer till med. Fakta ger alltid en större tyngd, men jag tror tyvärr inte ens fakta biter på regeringen. De verkar sitta nöjda med de medel som redan tillförts utifrån avtalets utformning.
Vänsterpartiets Linda Westerlund Sneckers ställde nyligen frågan om vilka initiativ infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD) är beredd att ta för att kompensera resenärer och gotländskt näringsliv.
Ministern svarar att han ”kommer att noggrant följa händelseutvecklingen i de utmanande tider som nu ligger framför oss”.
Som initiativ känns det rätt tamt och vi kan ju fundera över om regeringen väljer att bara se på medan Gotland riskerar att avfolkas.