Krisen påverkar fastighetsmarknaden. Ja, åtminstone den för fritidshus. Det såldes bara 30 fritidshus på Gotland under första halvåret. Under juli månad blev det bara sex försäljningar. Det tyder på att det är svårt att förena säljarnas förväntningar och köparnas betalningsvilja. Nedgången i priset per kvadratmeter, elva procent, måste tas med en stor nypa salt. Delvis därför att siffran baseras på så få försäljningar, men främst på grund av att fallet antagligen skulle ha varit ännu större om säljarna accepterat de bud de trots allt har fått. Men det verkliga prisfallet döljs av marknadens tröghet.
Prisutvecklingen för åretruntbostäder visar inte alls samma utveckling. Både bostadsrätter och villor har istället stigit i pris under det senaste kvartalet. Bostadsbristen är tydligen en faktor som kan få prisutvecklingen att trotsa både lågkonjunkturen och de stigande räntorna. Krisen innebär alltså alls ingen lättnad, således, för dem som vill in på bostadsmarknaden. Tvärtom, faktiskt. När både priser och räntor stiger så blir det bara värre.
Man gör det verkligen inte lätt för bostadsmarknadens nykomlingar. Hyresmarknadens regleringar gör det väldigt svårt att komma över en hyreslägenhet. Men den som istället vill köpa sig ett första ägt eget boende är på Gotland och i många av Sveriges kommuner hänvisade till en marknad som präglas av brist och höga priser. Det är inte så konstigt att fler och fler bor kvar i föräldrahemmet längre. Ofta antagligen längre än vad både de själva och föräldrarna egentligen skulle önska.
Något måste göras. Men att göra något verkligt radikalt, som att omreglera hyresmarknaden, tycks inte vara politiskt möjligt. Det är en extremt känslig fråga, trots att det är uppenbart hur skadliga dagens regleringar är.
Det finns andra förslag på åtgärder. Ett torgförs i en debattartikel i Nya Wermlands-Tidningen av Skandiabankens vd Arvid Krönmark. Han ser amorteringskraven som ett avgörande hinder för unga som vill in på bostadsmarknaden:
"Det riskerar att bli ett moment 22, där unga personer inte har möjlighet att köpa en bostad samtidigt som det ofta är bostaden som möjliggör studier, karriär och familjebildning."
Han föreslår en amorteringstrappa, där kraven på amortering initialt är låga men höjs senare i livet när betalningsförmågan blivit bättre:
"Enligt våra undersökningar skulle en amorteringstrappa möjliggöra för en ung person med medelinkomst att köpa en liten lägenhet i majoriteten av svenska städer, och i många orter göra det möjligt att byta upp sig från en liten lägenhet till en större vilket de ej har möjlighet till med de nuvarande amorteringskraven."
Det saknas inte invändningar att göra. Lättnader för amorteringskraven skulle snabbt kunna ätas upp om lättnaden innebär att priserna på de bostäder det gäller skulle drivas upp ytterligare av förändringen. Om inkomstutvecklingen inte blir den bästa – alla gör inte lönande karriärer – så riskerar den belånade att fastna i en skuldfälla som den får svårt att hantera.
Ungas svårigheter på bostadsmarknaden är inte bara ett problem för dem och deras anhöriga. Gotland har exempelvis redan en hög snittålder bland medborgarna. Snittåldern på en gotlänning var vid årsskiftet 46,5. De kommuner som har högre snittålder är i stor utsträckning avfolkningskommun i glesbygd. En bidragande förklaring till Gotlands statistik är väl inflyttningen av kapitalstarka medborgare som avslutet eller håller på att avrunda sina karriärer. Men det är ju också en bidragande förklaring till prisbilden som ökar risken för att unga i början av yrkeslivet väljer andra bostadsorter.
För Gotlands skull vore det nog bra att pröva både amorteringstrappa och andra förslag hjälper unga att skaffa sig ett eget hem.