I början av veckan rapporterade P4 Gotland att SMA Minerals gett upp kalkbrytningen i deras brott i Klinte. Orsaken är att det tillstånd de har inte ger tillräckligt med sten och att kostnaderna för att ens få till en ny prövning för ett större täkttillstånd är för dyrt och för osäkert. Det handlar då om att säkra transportvägen från brottet i Klinte till hamnen i Klintehamn, vilket bolaget inte ser som ekonomiskt möjligt utifrån de förutsättningar som finns.
Dagen efter kunde vi på Helagotland.se läsa om SMA:s kontakter med regeringen för att få tillstånd att återuppta brytningen i Stucks, Bunge.
Är det kalkindustrins begynnande dödsryckningar vi ser, eller en verksamhet som söker nytt syre för att kunna få nytt liv?
Kalkindustrin har länge varit ett inslag i den gotländska vardagen och kulturen. De spår som stenbrytningen lämnat efter sig, främst på norra Gotland, är betydande. Inte bara som stora ärr i naturen utan också som besöksmål. Vad hade exempelvis Fabriken på Furillen varit utan den nedlagda kalkindustrin. Eller för den delen badmöjligheterna i Blå Lagunen eller Smöjen.
I Valleviken använder kommunen vattnet som samlas i det nedlagda brottet till dricksvatten och liknande lösningar är nu på gång i både Storugns och Slite.
Men den storskaliga kalkindustrin fick sig en rejäl smäll när regeringen 2015 angav stora geografiska områden på norra Gotland som Natura 2000 områden. Ett beslut som där och då påverkade den gotländska kalkindustrin mycket negativt. Nordkalk fick lägger ner sina planer på det nya brottet i Ojnare, vilket skulle säkra deras verksamhet lång tid framöver och SMA fick inte nytt täkttillstånd för sin verksamhet i Stucks.
I dag kämpar Nordkalk på i det stenbrott de har i Storugns samtidigt som processerna för utökade tillstånd ser allt tuffare ut framöver.
För SMA Minerals del har de allt hårdare kraven för nya täkttillstånd fått ännu svårare konsekvenser. Av bolagets fyra stenbrott i Sverige är det i dag bara ett som kan användas, det i Rättvik. Klinte och Stucks har jag nämnt, men även verksamheten vid Gåsgruvan i Värmland står stilla i brist på tillstånd. Där pågår ännu en process där SMA:s överklagan av det första beslutet ska upp till prövning.
Enligt SMA Minerals koncernchef, Svante Fielding, har Sverige i dag inte ens tillgång till hälften av den kalksten som behövs. Något som kan ställa till stora problem om importen av någon anledning skulle bromsas eller stoppas helt. Vilket i dagens säkerhetspolitiska läge inte är helt omöjligt.
SMA Minerals problem att få tillgång till kalksten har fått bolaget att ta kontakt med regeringen. I och med utpekandet av cementproduktionen i Slite som en samhällsviktig verksamhet ser SMA:s ledning en möjlighet för kalkindustrin att få ett liknande utpekande. Att även kalken har en stor betydelse för många viktiga verksamheter i landet är otvetydigt, men är de verksamheterna tillräckligt viktiga för att även kalkindustrin ska kunna få ett starkare skydd.
Här hoppas SMA på ett så pass positivt bemötande från regeringen att möjligheten för återupptagande av brytningen i Stucks både kan prövas och få ett godkännande.
Jag är tveksam till att SMA:s kontakter med regeringen kommer leda till någon snabb lösning. När Cementa, Heidelberg Materials, fick sin nödlösning var det inte ett beslut om ökning av uttaget av sten som beslutades, utan en förlängning av tidsspannet. Den mängd sten som regeringen då godkände var redan given i det tillstånd som skulle gå ut och därmed miljöprövad.
För att verksamheten i Stucks ska kunna komma i gång igen behövs betydligt längre processer, om inte regeringen tänker köra över den svenska miljölagstiftning.
Jag tror inte ens att den svaga regeringen vi har i dag är beredd att utmana landets rättsprinciper på ett så flagrant sätt.
Däremot tror jag att de skulle kunna förändra förutsättningarna så en ny miljöprövning för SMA:s verksamhet i Stucks kan både genomföras och godkännas. Men den processen lär ta mycket lång tid och risken att den inte hinner bli klar innan nya förutsättningar sätter stopp för SMA:s planer är stora.
Jag tror tyvärr att de försök vi nu ser från SMA Minerals är början på den svenska kalkindustrins dödsryckningar. Men hur länge det dröjer innan all storskalig brytning av kalksten har tynat bort är ännu höljt i ett dunkel och osvuret är alltid bäst.