Monica Lyanders arbete som aktivitetscoach på äldreboenden har blivit uppmärksammat den senaste tiden efter dokumentären ”Leva tills jag dör”, i vilken hon medverkar.
Äldreomsorgen och då främst våra äldreboenden har varit i blickfånget det senaste åren. Privatiseringar och privata boenden som inte håller måttet har fått stor uppmärksamhet och då på ett negativt sätt. Att äldreomsorgen, generellt i hela landet, varit eftersatt har sedan länge påpekats, men det var först efter Coronakommissionens första rapport som det uppmärksammades ordentligt av riksmedia, riksdagsledamöter och regeringen. En uppmärksamhet som tyvärr dalade under valrörelsen som istället kom att handla om privatpersoners ökande utgifter, i form av ökande priser för bilbränsle och el, istället för välfärdens utmaningar.
Men det finns ljusglimtar, och fler som Monica Lyander, i det mörker som nu lägrar sig över välfärdens framtid i och med regeringsskiftet. Ljusglimtar som visar sig då och då i mitt facebookflöde.
Västerviks kommun har haft bra aktiviteter på sina äldreboenden under många år. Mest känd blev Dimitrios ”Tackis” Sahpekidis för sitt engagemang för de äldre. Tackis, som är född i Grekland, blev rikskändis då han 2015 blev utsedd till årets vårdhjälte på Svenska hjältargalan. Den aktivitet som Tackis blev uppmärksammad för var den årliga resan till Grekland som han arrangerade för ett 20-tal äldre från Västervik. En av resorna blev dokumenterad av SVT och sändes under namnet Greklandsresan, vilken fortfarande kan ses på SVT-play.
Men det var inte det enda Tackis gjorde i sitt jobb som gick ut på att aktivera de boende på Västerviks säbon. När jag läser om Monica Lyander ser jag även Tackis och hans arbete framför mig. Han har numera gått i pension, men hans arbete fortsätter genom andra vilket jag med jämna mellanrum får bilder på i mitt facebookflöde, då nya aktiviteter arrangeras för de äldre i Västervik.
I den flora av facebookinlägg som jag får ta del av från olika håll i vårt avlånga land finns det fler ljusglimtar från äldreomsorgen. Det är bilder från middagar som är på väg att tillagas och sedan äts på findukade bord med levande ljus och blommor. Det är bilder på nybakade bullar och matbröd. Bilder från utflykter, lekar och spel, men också från tillfällen då de äldre görs fina i håret eller får naglarna målade.
Nyligen kunde vi läsa om Gotlands sjukhem som arrangerade att spa-café för sina boende så det finns ljusglimtar även på Gotland.
Jag tar för givet att det finns fler ljusglimtar på Gotland, men att de inte kommer till kännedom för fler än de närmaste, vilket är tråkigt. Här finns potential till att vända den bild av äldreomsorgen som visats de senaste åren. Varför öns äldreboenden inte är bättre på att visa upp sina positiva sidor är för mig en gåta. Om media och allmänhet blir bättre informerad av de positiva som händer på öns äldreboenden kommer ljusglimtarna bli så många att mörkret tynar bort.
För visst finns både resurser och dedikerad personal inom den gotländska äldreomsorgen även om det ännu inte har utkristalliserats någon gotländsk Tackis eller Monica Lyander ännu. Men det är väl bara en tidsfråga, eller?