Under pandemin har det blivit tydligt att marknaden inte fungerar på det sätt vi vill ha det i Sverige. Om marknaden och dess upp och nedgångar ska ha full verkan får vi också acceptera att företag går omkull.
När jag hårdrar, obs hårdrar, det här åt ena hållet har jag ingen förståelse för alla skattepengar som nu regnar över landets företag. När jag hårdrar det år andra hållet är stöden för små.
Min första hårda tolkning utgår från att företagare har ett eget ansvar för sin verksamhet. I det ingår buffert, kloka avtal och andra försäkringar mot marknadens nycker. Då kan man inte ha ett konto som oftast ligger på noll där inkomster och utgifter balanseras månad efter månad. Då kan man inte ha avtal som inte tar höjd för ökade kostnader. Tänker på elavtal med rörligt pris, inköpsavtal som kan höjas utan möjlighet att påverka eller avtal med köpare utan möjlighet att justera för ökade kostnader. Alltså ett sunt ekonomiskt tänk, på samma sätt som vi alla borde förhållas oss till vår egen privata ekonomi.
Men när jag ser hur pandemin slagit mot ekonomin i landet där alla företag är en liten pusselbit inser jag att just nu behöver staten gå in. Annars riskerar vi mycket svårare följder. Det är ju inte en bransch eller någon enstaka region som drabbas av krisen som pandemin fört med sig. Chockhöjda el- och bränslepriser är också delvis en följd av hur pandemin slått mot transporterna. Vi har sett en global infrastrukturkollaps.
De enormt viktiga sjötransporterna har även de drabbats hårt. Först av de totala nedstängningarna som gjordes där allt stoppades och inget fanns att transportera. När det väl drog igång igen fanns exempelvis fartyg och containrar på fel ställe. På samma sätt har landtransporterna drabbat, även om en hel del viktiga transporter gjorts inom respektive land också under de värsta restriktioner. Färre transporter leder till mindre efterfrågan på bränsle som i sin tur minskar behoven av lager för bränsle. Och ”just in time” förbättrar inte möjligheten till en snabb uppstart. Vilket leder till bränslebrist och kraftigt ökade råoljepriser när efterfrågan plötslig ökar lavinartat efter att restriktionerna tas bort i land efter land.
Just nu drabbas så gått som alla av de följder som pandemin haft på olika marknader. Därför är det viktigt att det tas fram stöd från regeringens håll.
En bransch sticker ut från alla andra och kräver ett större ansvar från staten. Livsmedelsindustrin. Utan en fungerande livsmedelsproduktion slutar samhället fungera. Här måste staten ta ett ansvar från jord till bord. Livsmedelsproduktionen har i sig inte drabbats av pandemin. Vi äter inte mindre för att det är pandemi. Visserligen har vårt beteende ändrats under pandemin, men färre restaurangbesök och mer hemlagat har inte drabbat själva näringen i någon större omfattning. Men kraftigt ökande priser för bland annat bränsle, el och transporter slår hårt mot livsmedelsbranschen. I både Gotlands Allehanda och Dagens Nyheter kunde vi i går läsa om lantbrukares situation. I P4 Gotlands sändningar diskuterades de höjda fraktpriserna på Destination Gotland och att de kan bli den sista spiken i kistan för några av öns lantbrukare.
Staten har som jag redan skrivit ett stort ansvar. Men även regionen borde fundera över vad de kan göra. Med största säkerhet sitter gotländska livsmedelsproducenter fast i avtal med regionen. Avtal där priserna sattes innan pandemin och inte kan justeras utifrån de ökade kostnaderna. Vad kan regionen göra? Går det att på något sätt kompensera de parter man har ingångna avtal med? Inte med utgångspunkt att ge ut begränsade företagsstöd, utan för att säkra framtida leveranser till regionen.
Äta bör man annars dör man hette det i min barndom och det finns nog ingen som säger emot. Därför har stat och region ett ansvar att ta för livsmedelsbranschen. Hela vägen från jord till bord.