Det har gått ett par veckor sedan Sveriges kommuner och regioner (SKR) och Vårdförbundet lyckades komma överens om ett nytt avtal. Det satte äntligen punkt för ett par månader av stridsåtgärder i form av bland annat övertidsblockad och nyanställningsblockad. Men Helagotland skriver nu om hur regionala företrädare för Vårdförbundet bara ser det nyligen träffade avtalet som den nya utgångspunkten för nästa års konflikt. Anna Olofsson, tillförordnad ordförande för Vårdförbundet på Gotland, förklarar hur:
– Vi är nöjda med avtalet givet de förutsättningar vi hade; det vill säga det enormt låsta läget med en motpart som blankt sa nej till arbetstidsförkortning. Att vi nått ett avtal betyder inte att vi ger upp. Nu tar vi sats inför avtalsrörelsen om nio månader.
Samtidigt pågår konflikten naturligtvis konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare fortfarande, men i "individualiserad" form. Den visar sig varje gång som vårdens stora offentliga arbetsgivare försöker nyrekrytera. Likaså varje gång som någon väljer att lämna sin anställning i ett landsting för att istället erbjuda sina tjänster via ett bemanningsföretag, eller helt enkelt väljer att lämna branschen och den verksamhet man utbildat sig för, för att istället ägna sig åt något annat.
Vårdförbundet är hårt fokuserat på arbetstidsförkortning, men inom ramen för organisationer som deras medlemmar finner det alltmer svåruthärdligt att arbeta i. Det är en svårlöst ekvation. För det första för att det innebär kostnadshöjningar som motparten anser det svårt att ta. Och för det andra, och egentligen viktigare, för att man kan fråga sig hur mycket lyckligare Vårdförbundets medlemmar blir av att arbeta något färre timmar i organisationer som många av dem vantrivs i.
Det är något mer fundamentalt fel i hur vården styrs och organiseras som frustrerar de anställda. Problem som arbetstidsförkortning möjligen skulle vara en dyr men marginell lindring av.
SKR och dess medlemmar har verkligen anledning att fundera över sina egna verksamheter. Det gäller både arbetsmiljön och effektiviteten. Tyvärr tvivlar jag på att det finns kapacitet att agera i sådana fundamentala frågor, samtidigt som man frenetiskt trampar vatten för att hålla näsan ovanför ytan. Därför har regeringen anledning att fundera över förändringar från ovan, som kan tillåta förändringar i vården underifrån.