REPLIK
(Detta inlägg är en replik på en kommentar av Mien Niklasson och Jonas Niklasson på Karin Källströms ledare om lärarutbildningen).
Jag undrar hur samhällslivet skulle se ut, om stolta yrkesroller såg på sig själva på samma sätt som lärare har haft ovanan att göra under de senaste decennierna.
Om juristerna samlades i fackförbund för att motverka förekomsten av jurister som utbildat sig utomlands, om författarna och skådespelarna ansåg att det var fullkomligt huvudlöst om någon kollega skulle vilja arbeta halvtid med något kreativt och halvtid med något tryggare och mer välbetalt, eller om psykologerna ansåg att själva existensen av icke-legitimerade yrkesgrupper som arbetar med samma målsättning skulle underminera deras egen roll.
Å andra sidan undrar jag hur läraryrket skulle se ut, om inte alla reflektioner kring dess förutsättningar skulle anses vara ”antiintellektuella” eller ”nedsättande”.
Vad Centerpartiet anser har jag själv varken insyn i eller medlemskap att påverka, men målet torde vara detsamma för både utövande lärare och skattebetalare: yrket behöver högre löner, utbildningen behöver högre intagningspoäng, de utövandes professionalitet behöver mötas med större respekt.
Men det bör inte vara alltför provocerande att konstatera att kunskapslandet Sverige har en stor lärarkris, vars mest betydande konsekvenser vi ännu inte har sett.
Samtidigt finns många medelålders svenskar, med gedigna utbildningar och långa yrkeskarriärer i bagaget, som skulle rusa till ett mera meningsfullt arbete med att skola unga människor, om rimliga möjligheter därtill fanns.
Min poäng i min ledartext var att sådana rimliga möjligheter inte finns i dag. KPU är en tilläggsutbildning för den som redan har vissa, särskilt identifierade, akademiska utbildningar.
Det vore rimligt att dels diskutera upplägget på KPU – om exempelvis mentorskap, sommarkurser, en mix av arbete och studier eller längden på densamma skulle kunna göra utbildningen mer attraktiv – dels fundera över intagningskraven, vilka i dag tar för stor hänsyn till förhållandevis smala akademiska meriter och ingen hänsyn till kunskap som kan ha inhämtats under ett långt arbetsliv.
Sådana förändringar behöver i sig inte innebära ett underminerande av lärarlegitimationen – exempelvis kan kontrollmekanismer och obligatorisk fortbildning för att få behålla sin legitimation införas.
Detta är inte funderingar man borde bli ”mörkrädd” av. Tvärtom: alternativet, att kämpa för status quo, är det som borde ge mest mardrömmar.