REPLIK
Det är glädjande att Eva Bofride också ser de problem som turism och säsongsboende skapar på Gotland. Vi verkar vara överens om att det är ett samhällsproblem när rika fastlänningar köper upp bostäder på en marknad där den fattigare fastboende inte kan konkurrera.
I texten framhåller Bofride att ön tjänar på turismen men slår samtidigt fast att vi inte har en aning om så är fallet. I en halmdocka menar hon att kritik mot turism skulle ha något att göra med att vara emot invandring.
Att flytta till en ny plats av nödvändighet, kanske till och med på flykt undan krig, och att nöjesresa till "Östersjöns pärla” för att festa på Stockholmsveckan, är så klart helt olika saker.
Både flykt och turism är resande, men på helt olika premisser. Medan det görs politik av flykten, avpolitiseras turismen – den händer på semestern, utanför vardagens verklighet. Samtidigt har turistindustrin del i den exploatering, resursutarmning och de klimatförändringar som driver människor på flykt. "Tourists Go Home – Refugees Welcome” skrivs på väggar i Sydeuropas turistorter.
En viktig del av turistindustrin är platsvarumärken – till för att locka rika inflyttare, besökare och investerare. År 2008 togs varumärket Gotland fram på uppdrag av Region Gotland, till en kostnad av fem miljoner kronor. I mitt konstprojekt ”Turism på Gotland”, som ställdes ut på Fornsalen förra året, lyfter jag upp tre problem med platsvarumärken:
1. De osynliggör det som inte säljer. Varumärkets bildmaterial domineras av rika, vita, unga människor. De som inte passar in i den mallen får inte vara med.
2. Platsvarumärken döljer försämringar för boende. Värdeord som tjatas in genom varumärket Gotland – närhet, livskraft, magiskt, omställning – hjälper till att dölja att ön har lägst medelinkomst i Sverige, höga bostadspriser och att länet ligger i topp vad gäller koldioxidutsläpp per capita.
3. Platsvarumärken eldar på gentrifiering. När ön säljs som en kreativ och magisk plats att njuta av hjälper det till att producera en bild av att ön är ”din”. Tre av fyra hus som byggs på ön blir fritidshus. Samtidigt är bostadsbristen skriande.
Bofride påpekar också, mycket riktigt, att det inte är vad vi säger som är viktigast, utan vad vi gör. I samma text ondgör hon sig dock över ordet ”massturism”, som om det vore själva ordet som är problemet snarare än den verklighet som gör sig påmind för allt fler på Gotland: en verklighet där turism och säsongsboende fortsätter växa, på bekostnad av natur, fastboende och samhälle.