När vi träffar Mia Stuhre är det bara några dagar kvar till Almedalsveckan drar igång. Det blir hennes första som projektledare för Gotlands i särklass största evenemang. Men långt innan starten hamnade hon i hetluften.
I Almedalen har det börjat byggas och valstugorna lyfts på plats, men det är på kontoret på Visborg som Almedalsgruppen än så länge tillbringar sina dagar. I det gemensamma kontorsrummet bestäms det sista och presskorten plockas upp ur kartonger. Mia Stuhre väntar på en kopp förmiddagskaffe medan det bryggs i automaten. Det finns saker som hon själv kan kontrollera när planeringen går in i slutspurten, men det finns också saker som ingen kan styra över.
– I går la vi fyra mobiler bredvid varandra med fyra olika väderappar och alla visade olika prognoser, säger hon på sin karaktäristiska skånska.
Sällan har uppmärksamheten inför Almedalsveckan varit så stor som i år. Den hårdaste debatten har handlat om att det nazistiska partiet Nordiska motståndsrörelsen, NMR, har fått tillstånd att hyra mark och hålla tal på offentlig plats. Politiker, intresseorganisationer och privatpersoner har alla ställt frågan: Kunde inte Region Gotland ha sagt nej?
Mia Stuhre menar att de inte hade kunnat fatta något annat beslut utifrån lagen, men inombords känner hon sig kluven och som privatperson tvekar hon inför nazisternas tillstånd.
– Visst, vi kunde ha markerat och sagt ”nej”, men då hade de i alla fall varit här och talat, för polisen hade sagt okej till tre taltillfällen. Tittar man rent krasst på vad lagen säger så ska vi inte särskilja någon. Vi kunde ha gjort det för att markera, men samtidigt hade det överklagats och vi hade med största sannolikhet fått backa på det beslutet.
LÄS ÄVEN: Nazistiskt parti för första gången till Almedalen
Nu blev det istället andra som överklagade NMR:s tillstånd till Förvaltningsrätten. I veckan kom besked om ett av överklagandena där man prövade lagligheten i det beslut som fattats av regionen och polisen. Rätten kom fram till att det gjorts på rätt sätt. Även om Mia Stuhre fortfarande inte ser att Region Gotland kunnat göra något annorlunda, så finns ett visst mått av självkritik.
– Jag tycker i efterhand att vi skulle ha hanterat ärendet lite mer långsamt, det gick väldigt snabbt. Vi skulle ha blandat in politikerna så att de kände till att det här var på gång. Men om vi ska följa lagen strikt så kan jag inte se att vi skulle ha gjort annorlunda, säger Mia Stuhre.
Många och högljudda röster har hänvisat till FN-konventionen och menat att nazisternas medverkan strider mot de mänskliga rättigheterna och att regionen och polisen därför skulle ha nekat tillstånd. Men enligt grundlagen och ordningslagen har polisen gjort bedömningen att NMR får hålla tal. Det har väckt många tankar hos Mia Stuhre.
– Jag är stolt över att vi har ett samhälle där allas åsikter får lov att höras, men jag är också orolig över att vi har ett samhälle där människans lika värde inte är viktigast. Det samhället är jag lite fundersam över, säger hon och hoppas att framtiden kommer att se annorlunda ut.
– Almedalsveckan kan inte göra ett avsteg från den lagen som finns. De enda som kan göra det är de som sitter i vår riksdag och regering och kan besluta om en förändring i vår grundlag, säger hon.
Nyligen gick Allmänna arvsfonden ut och meddelade att reglerna ses över så att organisationer med antidemokratiska värderingar inte ska beviljas pengar. Mia Stuhre tar det som ett exempel på att inställningen gentemot extrema grupper håller på att förändras.
– Jag undrar om vi inte börjar se en förändring i samhället faktiskt. Om tio år så hoppas jag att vi kan titta tillbaka på Almedalsveckan 2017 och tänka: Det var då det startade, det var då vi faktiskt började att sätta de mänskliga rättigheterna och allas lika värde i fokus, säger hon och blir tyst innan hon fortsätter:
– Det är stort, men när det är som tuffast så tänker jag att det kanske är så det är. För man kan tycka vad man vill om lagen, men frågan är vem som har rätt att bryta mot den.
Och stundtals har det varit tufft. Mia Stuhre uppskattar att hon under två månaders tid fått ta emot 500 samtal och mejl från människor som är upprörda över NMR:s medverkan. Det har varit alltifrån massupprop till hot.
– Det har varit ”må ni brinna i helvetet” och den typen. Jag har lite svårt att förstå att man är så upprörd över att en organisation som NMR får tillstånd och att man sedan själv kan uttrycka sig på det viset. Jag får inte riktigt den ekvationen att gå ihop, säger Mia Stuhre.
Hon och hennes kollegor har bestämt sig för att svara alla som har hört av sig – dels för att visa att de lyssnar och dels för att kunna ge sin bild av saken. Några samtal har dock etsat sig fast i Mia Stuhres minne. Som det från en kille som själv utsatts för hot från högerextrema grupper.
– Jag blev väldigt, väldigt berörd av hans berättelse. Han började i en aggressiv och anklagande ton, men efter att ha pratat i en halvtimme så insåg vi båda två att vi egentligen ville samma sak och han förstod vår situation i sammanhanget. Jag förklarade att det jag kan hoppas på nu är att vi följer lagarna och visar på att det är såhär vi ska göra, men det som måste till nu är någon aktion som gör att frågan kommer upp på bordet. När jag hade avslutat det samtalet kände jag mig både ledsen och rofylld, säger hon.
LÄS ÄVEN: Protesterna växer mot nazister på Almedalsveckan
Under våren har även regionens markhyror kritiserats och efter att Sveriges Radio Gotland rapporterat om att Motorhistoriska riksförbundet inte fick ställa veteranbilar på den plats där de tidigare fått stå kom en ny kritikstorm mot arrangörerna. Debattörer ställde veteranbilarnas frånvaro mot nazisternas närvaro.
– Det blev gigantiskt för då blev det MHRF mot NMR. Jag förstod att det skulle bli diskussion om det. Jag är själv en veteranfordons-person så jag förstår att det är viktiga ämnen att diskutera. Men att det skulle bli sådan uppmärksamhet hade jag inte förutsett. Nu har jag fått ta flera diskussioner med personer som frågar om veteranbilar är okej överhuvudtaget på Gotland, säger Mia Stuhre.
Mia Stuhre tillträdde som projektledare för Almedalsveckan i början på året och även om det har stormat mer än vanligt, så vill hon fortsätta även nästa år, om än med flera lärdomar i bagaget.
– Det är alltid roligare att jobba i medvind, så är det. Samtidigt så brinner jag extremt mycket för Almedalsveckan. Jag tror ändå på den här veckan, men visst har jag känt att det varit väldigt blåsigt, det har varit jätteblåsigt.
Almedalsveckan är lite som julhandel, år efter år lyckas den slå rekord, så även i år. Antalet evenemang är 200 fler än förra året och 2018 är det valår, så en minskning är knappast att vänta. Mia Stuhre menar att det är svårt att sia om framtiden och veta om och när veckan kan ha nått en topp.
– Många utomstående har en bild av Almedalsveckan som ett jippo, men jag har inte hört någon som faktiskt har varit här och besökt den som håller fast vid att det är ett mingeljippo. De flesta som tagit del av det som finns har blivit helt häpna, säger hon.
Nästa år är det dessutom 50 år sedan Olof Palme klev upp på det där lastbilsflaket och höll det första talet.
När sommarens semester är över påbörjas planeringen inför jubileumsfirandet och Mia Stuhre har tankar om hur hon vill att veckan skulle kunna utvecklas.
– Jag skulle egentligen vilja stärka kopplingen till politiken. Känslan är att vi har en Almedalsscen som inte nyttjas så kolossalt mycket. Att få ha de här politiska debatterna på själva almedalsscenen skulle vara något. Sedan tittar vi lite på att skapa en mötesplats för kommuner och landsting som inte har råd att arrangera något eget men som ändå har intressanta frågor att lyfta, säger hon.
Månaderna som har passerat har varit intensiva för Mia Stuhre. Intervjuerna har varit många och kritiken har varit hård. Den stora utmaningen börjar dock i morgon när den fullspäckade veckan börjar. Mia Stuhre tar sin urdruckna kaffekopp från det vita mötesbordet och reser sig. När vi skiljs åt säger hon:
– När jag tillträdde så önskade jag en kurs i medieträning, men då sa vi att det får vi ta i maj, men nu känns det kanske lite sent.