Harvey Weinstein avtjänar ett 23-årigt fängelsestraff för våldtäkt och sexuellt övergrepp.
När skådespelaren Alyssa Milano på Twitter berättade om sexualbrott som begåtts av den då uppburne men numera inburade filmproducenten Harvey Weinstein tog hon metoo från en liten gräsrotsrörelse till ett enormt uppmärksammat viralt fenomen. Ett fenomen som blev en rörelse som kort därpå även flyttade ut på gator och torg i Sverige, och på Gotland.
När metoo kom till Sverige blev skillnaderna mellan traditionella mediers pressetik och sociala mediers brist på densamma tydliga, åtminstone till en början. På redaktioner runt om i landet pågick från dag ett medieetiska diskussioner om hur hanteringen av kändisar som hängts ut i sociala medier skulle skötas i nyhetsarbetet.
Samtidigt började internet fyllas med larm och rop på hjälp från kvinnor från landets alla hörn som utsatts för övergrepp, ofredanden eller trakasserier. Snart följde de undertecknade uppropen från mängder av branscher. Manifestationer, möten, fackeltåg och parader ordnades i från norr till söder. På Gotland var det Felicia Wittenberg som först tog initiativet till en manifestation på Östercentrum i Visby.
Uppropen och de många rösterna som höjdes tog stor plats i medier, men efter en tid började medielogikens starka kvarnar mala och följa sin vanliga modell. En modell där känd går före okänd och där enskilda uppseendeväckande detaljer är enklare att skriva om än att samla ihop en stor massa till en begriplig och nyanserad lägesbild.
Snart kom stora delar av diskussionerna kring metoo att föras på en metanivå där det som debatterades var vem som sagt, gjort och skrivit vad. ”Den vanliga kvinnan” på gatan, i affären, på gymmet, på arbetsplatsen och hennes historia hamnade allt längre ut i periferin. Och nu, drygt fem år senare, minns många nog framför allt just kändisarna och medierna som föll samt de uppmärksammade förtalsrättegångarna.
LÄS MER: Felicia startade Metoo Visby – vittnar om dåliga och oväntade följder
Journalisten och författaren Irena Pozar, chefredaktör för Veckorevyn och krönikör i Expressen, har skrivit boken ”Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades”, och hon menar att det som var kärnan i metoo ofta glöms bort.
– I dag så pratar vi ofta om det utifrån någon form av medieetiskt perspektiv. Vi lägger mycket fokus på enskilda publiceringar eller misstag som begicks av tidningar. Men vi glömmer att prata om det som jag tycker var metoo, uppropen som samlade hundratusentals svenska kvinnor som tillsammans gick ut och startade en revolution, säger hon.
Om det är vad metoo var, vad är då metoo idag? Och går det att säga hur samhället sett ut om metoo aldrig funnits? Irena Pozar är övertygad om att metoo gjort stora avtryck även bortom de uppmärksammade kändisfallen, samtidigt som hon menar att det finns fler än en anledning att vara besviken på resultatet.
– Metoo i dag är för många en dröm av något som inte riktigt blev av. Något som blev alldeles för kortlivat med tanke på hur viktigt det var. Men samtidigt, för kvinnor som vittnade då och som bearbetade sina trauman med hjälp av andras vittnesmål, så tror jag att metoo i dag är en påtaglig del av deras liv. Något de aldrig kommer glömma, säger hon och fortsätter:
– Och jag vill tro att det lever kvar inom organisationer och företag genom att rutiner som implementerades då finns kvar. Även i skolundervisningen tror jag att det har haft stor inverkan, bland annat i hur man undervisar i frågor som berör sex. Samtidigt ska man komma ihåg att allt förebyggande arbete är svårt att mäta och förutse. Ofta tillkommer en förändring först efter att något inträffat.
Irena Pozar tycker att det är synd att så mycket efter metoo kommit att handla om enskilda misstag och förtalsrättegångar, snarare än den enorma kraft som rörelsen hade.
Den som ville tillsätta en granskning av policyn på sin arbetsplats, eller formulera stadgar för vilket beteende som ska anses vara okej, hade vinden i ryggen under hösten 2017. Men att driva frågorna idag är inte lika lätt, enligt Irena Pozar.
– Tyvärr riskerar den här typen av saker att bli modefrågor. När den största hypen har lagt sig, där alla varit involverade, så är det återigen samma personer som vanligt som får driva frågorna, ofta obetalt och ofta med konsekvensen att de ses som bråkiga och störiga. Samma sak kunde vi se med kvinnor under uppropen. De fick mycket stöd i början men efter ett tag fick de kämpa vidare själva.
Samtidigt menar hon att toleransen för vad som anses vara ett ”okej beteende” har sänkts. I dag är det svårare att utse en enskild syndabock och gå vidare.
– Vi har blivit bättre på att prata om strukturer. Tidigare var det enkelt att skylla på en enskild person. Enskilda män blev av sina positioner men cheferna som skyddat dem i åratal och som någonstans accepterat ett beteende fick sitta kvar. Men nu är både medier och allmänheten bättre på att sätta press på helheten och strukturerna, snarare än den enskilde.
Hösten 2017 var metoorörelsen på allas läppar. I sociala medier spreds kvinnors berättelser om övergrepp och ofredanden.
Åren går. De som är 18–20 år i dag var barn när metoorörelsen slog igenom. Irena Pozar träffar dock ofta på unga kvinnor som minns. Hon beskriver ung generation fast besluten att inte släppa taget om metoofrågor, men som möter politiskt motstånd och hårda tongångar i sociala medier.
– Jag träffar unga tjejer som berättar att det är svårt att prata om dessa frågor i skolan och på andra platser. De får till exempel höra att Sverige redan är jämställt. De minns metoo och tycker att det var viktigt, men ser samtidigt ett annat narrativ där bland annat lögner sprids om saker som hände då. Lögner som även påverkar killars åsikter och som gör dem oroliga.
I en digitaliserad värld där rykten och osanningar snabbt kan förvandlas till ”fakta” lyfter Irena Pozar fram traditionella mediers roll som extra viktig.
– I sociala medier sprids ofta ett narrativ där kvinnor beskrivs som lögnerskor. Det finns även studier som visar att killar har en mer konservativ syn på kön idag. Och att den bilden stämmer överens med hur vi som samhälle pratat om och diskuterat metoo i efterhand, med fokus på enskilda misstag, gör att det är väldigt tufft att vara kvinna i dag. Så hur medier vinklar och vilka nyheter som väljs ut är enormt viktigt, säger Irena Pozar och förklarar att händelseförlopp i media och hur saker beskrivs idag stämmer väl överens med den tes hon driver i boken.
– Tesen bygger på en historisk analys av hur det brukar se ut och hur samhällen brukar agera efter feministiska rörelser och revolutioner. Det är inte konstigt att det ser ut som det gör idag – för så har det alltid sett ut efter liknande rörelser. Skillnaden i dag är att det går så enormt fort och att det finns flera stora digitala plattformar som skapar förutsättningar för att sprida lögner och hat mot kvinnor.
Irena Pozar tror att vi i dag står mitt i bakslaget efter metoo. Hon ser en stökig tid framför sig.
– Det kommer att vara en tung tid framöver, de kommande fem åren. Jämställdhet kommer att vara en nedprioriterad politisk fråga. Det kommer vara tufft att vara feminist och driva en feministisk kamp. Men samtidigt, om samhället blir värre så kommer fler reagera och bli arga och tänka att nu jäklar. Och fortsätter det ensidigt negativa narrativet kring feminism att spridas så kommer det väcka ett raseri hos många som leder till att fler höjer sina röster.