Beskedet från länsstyrelsen blev inte vad Gunilla Hellgren, vars föräldrar begravts vid ödekyrkan, hade hoppats på.
Det är inte många som vilar i askgravlunden intill kyrkoruinen i Bara, konstaterar Gunilla Hellgren, som kommer från trakterna men numera bor på fastlandet.
– Ja, jag känner väl mer eller mindre allihopa som ligger där, säger hon.
För 12 år sedan gravsattes hennes pappa på platsen, i april var det mammans tur. Sedan en längre tid har Gunilla Hellgren, Romaklosters pastorat och boende i Bara verkat för att den anspråkslösa lunden ska utrustas med ett ljusskåp och annat som kan hålla minnet av de hädangångna levande. ”Göra det fint”, som Gunilla Hellgren uttrycker saken.
Eftersom ödekyrkan anses ha ett högt kulturhistoriskt värde krävs tillstånd från länsstyrelsen för ingrepp av den här typen. Detta – ska kanske förtydligas – har inget att göra med de nya regler för kyrkogårdar som Helagotland rapporterat om den senaste tiden.
I mars ansökte pastoratet hur som helst om att få sätta upp tidigare nämnda ljusskåp, placera ut en ekstock med namnplaketter, samt grus och plattor för att avgränsa området, och anlägga nedgrävda planteringslådor vid ingången.
– Jag hade ganska stora förhoppningar på detta. ”Härligt”, tänkte jag. ”Det kommer att bli så himla fint där. Då kan vi ha nog ha en liten invigning där inom en snar framtid.” Det kändes bra med tanke på att min mamma gick bort så nyligen, säger Gunilla Hellgren.
Beskedet kom i slutet av april. Avslag.
I länsstyrelsens motivering konstateras bland annat följande:
”[Begravningsplatsen] är en ömtålig miljö som är känslig för förvanskning av typiskt nutida attribut och trender vad gäller gestaltning, dekorationer och växter. Med förslaget kommer den gamla miljön att förvanskas eftersom den önskade gestaltningen bildar en separat pyntad liten ö i den nedtonade helhet som platsen annars är.”
Beslutet förvånade inte bara Gunilla Hellgren. Även Mathias Eldnor, kyrkogårds- och fastighetschef vid Romaklosters pastorat, räknade med att det skulle gå vägen – den här gången.
”En kyrkogård är en levande miljö. Vi måste kunna bedriva verksamhet där på något sätt, även om den råkar sitta ihop med ett fornminne”, säger Mathias Eldnor.
Ja, för detta var nämligen inte första försöket. Redan 2022 ansökte man, och fick nej då med.
– Efter det tog vi fram ett nytt förslag tillsammans med en antikvarie, som bedömt värdena på platsen och tipsat oss om hur vi ska gå tillväga. Men även då fanns det synpunkter. Då undrade vi så klart: Om inget av våra förslag duger, hur tycker de att vi ska lösa det här? säger Mathias Eldnor.
Efter överläggningar mellan pastoratet och länsstyrelsen vid ruinen utarbetades ett nytt förslag, det som ligger till grund för den ansökan som skickades in under våren.
– Vi tog fram en lösning som de tyckte var bra och som vi tyckte var så där. En kompromiss helt enkelt, men vi tänkte att detta får vi i alla fall få igenom. Så får man avslag på det ... Det vill säga på det förslag som vi stått på plats och diskuterat fram tillsammans med länsstyrelsen. Det är inte första gången det sker, och det är fruktansvärt frustrerande, säger Mathias Eldnor.
Han understryker att det är bra att länsstyrelsen ger råd och är öppen för dialog.
– Men om tipsen man får inte är värda mer undrar man ju vad det är för vits med dem. Det blir väldigt svårt för oss att veta hur vi ska förhålla oss. Jag menar, en kyrkogård är en levande miljö. Vi måste kunna bedriva verksamhet där på något sätt, även om den råkar sitta ihop med ett fornminne.
Margareta Gothnier på länsstyrelsen tror att man kan hitta en lösning. Det förslag som lämnats in riskerar dock att bli för dominerande i en känslig miljö, menar hon.
Margareta Gothnier, chef på länsstyrelsens enhet för samhällsutveckling, har förståelse för frustrationen.
– Församlingen och pastoratet har ju sitt intresse i det här, och det förstår jag verkligen. Men vi måste väga in det allmänna intresset, det vill säga att det här är förändringar som kommer att finnas kvar över tid och som riskerar att bli för dominerande i den här miljön. Vi har att göra med en känslig miljö som är skyddad enligt kulturmiljölagen, säger hon.
Vad i deras ansökan är det ni reagerar på?
– Jag kan inte gå in på detaljer, det är en samlad bedömning. Men i beslutet öppnar vi för att förändringar förmodligen kan göras på platsen, bara inte dessa. Därför välkomnar vi en fortsatt dialog med pastoratet, det finns säkerligen en väg där vi kan nå fram till en lösning.
Samtidigt har den dialog som skett hittills gett upphov till frustration i pastoratet ...
– Ja, jag har förstått att det är deras uppfattning. Just därför välkomnar vi mer dialog i ärendet framöver, säger Margareta Gothnier.
Enligt Mathias Eldnor har Romaklosters pastorat inte bestämt sig för hur man ska gå vidare med frågan. Ett nytt möte med länsstyrelsen är inplanerat; man får ta det därifrån.
– Vi kan ju så klart överklaga. Förra gången valde vi att göra det, men det ledde bara till att allting drog ut på tiden. Så jag vet inte. Det finns ingen begränsning i antalet ansökningar man kan skicka in, så kanske går vi den vägen istället, säger han.
Åter till Gunilla Hellgren, som nyligen begravde sin mor på platsen. Hon hoppas att själv få vila intill Bara ödekyrka när den dagen kommer.
”Vi som går dit och har anhöriga där måste ju få visa vår närvaro något sätt”, säger Gunilla Hellgren, som gravsatt såväl sin far som sin mor på platsen.
Kyrkoruinen i Bara är en av fyra så kallade ödekyrkor på den gotländska landsbygden. Kyrkan byggdes på 1200-talet men övergavs på 1600-talet. En konservering skedde för drygt 100 år sedan.
– Jag tycker att det här avslaget var väldigt trist. Det står att de inte vill ha en ”pyntad liten ö”, men vi som går dit och har anhöriga där måste ju få visa vår närvaro något sätt. Det är klart att man måste ta hänsyn till miljön, men man undrar lite vem platsen tillhör. Inte oss som tänker på dem som ligger där uppenbarligen, säger hon.
Ljusskåpet som pastoratet ansökte om tillstånd för fanns redan på plats. Nu har man fått ett föreläggande om att plocka bort det.
Ekstolpen som pastoratet och Baraborna ville placera ut är inspirerad av den pelare i samma material som redan finns inbyggd i ödekyrkan.