På framförallt 1980-talet var Fredrik Willstrand mer känd som flickidolen Shakin' Fredrik.
Den forna flickidolen Fredrik Willstrand, 52, föddes i Jönköping och växte upp i Mullsjö. Redan som 14-åring släppte han sitt första album under artistnamnet ”Shakin' Fredrik” och han blev en hårfager omslagspojke i tjejtidningarna.
År 1986 slog han igenom stort i Melodifestivalen med låten ”Fem i tolv”, hans i särklass största hit.
I dag är han grisbonde i Buttle.
Just nu råder högtryck på gården när matborden åter ska fyllas med skinka och korv till jul. I år har restaurang Lindgården köpt hela grisar från Buttlegrisen, som företaget heter, och sett till att använda hela djuret till sitt julbord.
På fredag ska familjen Willstrand griljera sin julskinka... Om det nu blir någon, med tanke på den lilla detaljen att Fredrik eventuellt lovat bort för många.
På frågan hur man gör den bästa julskinkan biter han sig i läppen innan han svarar:
– Jag är rädd att jag köpt färdigkokt skinka tidigare. Nu är det tvärtom, nu vill jag att allt ska göras från grunden. Därför grämer det mig att hönsen strejkar och slutat värpa, för jag behöver ju ägg till griljeringen.
När hustrun Pernilla köpte några linderrödssvin blev Fredrik genast förtjust. “Jag ville ha djur som passar vår gård och som samtidigt kan leva så naturligt som möjligt. Då passar linderödsgrisen, som trivs ute året runt“, säger han.
Hur blev flickidolen grisbonde, kan man undra?
– Det har varit en kedja av händelser. Efter 40 kände jag och Pernilla (hustrun) att vi behövde göra en förändring. Vi ville ut på landet, för att kunna ha hästar, och när vi inte hittade någon lösning i Stockholmsområdet började vi titta på Gotland, berättar han och fortsätter:
– Precis som alla andra stockholmare letade vi efter ett stenhus vid kusten. Men vi hittade vår oas här, så långt bort från havet man kan komma på Gotland.
Fredriks filosofi är att hela djuret ska tas tillvara på, något som inte är helt lätt att kräva av kunderna. Därför är han extra tacksam för att Lindgården i år valt att köpa hela grisar från Buttlegrisen och sett till att använda hela djuret till sitt julbord.
Även om folkbokföringsadressen blev Buttle fortsatte Fredrik att ta uppdrag på fastlandet.
– Första två åren var jag borta 200 nätter om året. Varje gång jag kom hem hade Pernilla skaffat ett nytt djur.
Det var hästar, det var lamm, ankor, höns... Och så en dag hade hon köpt linderödssvin.
– Jag blev otroligt förtjust i dem. Jag ville ha djur som passar vår gård och som samtidigt kan leva så naturligt som möjligt. Då passar linderödsgrisen, som trivs ute året runt.
“Precis som alla andra stockholmare letade vi efter ett stenhus vid kusten. Men vi hittade vår oas här, i Buttle, så långt bort från havet man kan komma på Gotland“, säger Fredrik Willstrand.
Så i sin stockholmsnaivitet, som Fredrik kallar det, bestämde han sig för att satsa. Efter en grundkurs i jordbruk på Gotland grönt centrum ömsade han av scenkläderna och hoppade i stövlarna.
Hur mycket erfarenhet hade Shakin' Fredrik av livet som bonde?
– Noll. Många sa att vi var modiga, och jag förstod inte vad de menade. Det gör jag nu.
För vägen har ju, till typ ingens förvåning, varit långtifrån spikrak. Snarare många uppförsbackar med flera gupp. När GT är på besök en decembermorgon har Fredrik just kommit in efter att försökt få styr på en sönderfrusen vattenledning.
– Att skaffa grisar var det lätta. Att få djuren till slakt och köttet förädlat, och få ut produkterna till konsumenterna, har varit desto svårare, konstaterar han.
Fredrik Willstrand och dottern Malva har både stått för maten och underhållningen när Buttlegrisen hållit öppet de två senaste somrarna.
Just nu finns det omkring 90 grisar på gården, vilket inte var planerat.
– Jag var på fastlandet på jobb när snösmockan kom till Gotland för ett år sedan. Snön tyngde ner stängslet, vilket gjorde att galten kunde promenera runt, glad i hågen, bland gyltorna. Han lyckades betäcka sex stycken, berättar Fredrik.
Såvitt han vet är det få gårdar i Sverige som har så många av den rasen, eftersom de flesta har grisarna för egethushåll. Trots att Buttlegrisen då har en relativt stor, om än småskalig, produktion är det svårt att göra ekonomi av den. Än så länge har Fredrik inte plockat ut någon lön. För att hanka sig runt arbetar han deltid som klockare och frilansar fortfarande som musiker, framförallt på fastlandet.
– Att ha extra många grisar samtidigt som det är krig i Europa är en jättedålig kombo, all inkomst går till foder.
Linderödssvinet har, jämfört med vanliga svenska slaktgrisar, mer hår och brokig färgteckning. De växer långsammare men är härdigare och tål att gå utomhus året om.
Men efter alla år av uppförsbackar börjar mycket ändå att falla på plats. Johan Edberg i Sproge slaktar grisarna, Kia Viken på Lammgården i Stånga styckar och paketerar och Petter Bendelin, som driver Gotlands korvfabrik i Roma, förädlar köttet till chark, bacon och korv.
– Jag är väldigt förtjust i chark och när jag drog igång det här var det svårt att hitta svenskproducerad. För två år sedan började vi torka köttet och i somras fick vi vår första “batch“. Det var så gott så att jag började fnissa, Petter har fått till det över alla förväntningar.
Kanske får det bli chark istället för skinka på julbordet i Buttle. För jul blir det ju, ändå.