Jag träffar Mario och hans vän Cosmin vid Östercentrum. De har lunchrast från sina arbeten på ett hotell i Visby. Hur länge de får ha kvar sina tjänster vet de inte och utan lön därifrån måste de förlita sig på allmosor. En lag om tiggeriförbud kan komma att drabba deras familjer hårt hemma i Rumänien.
– Skapa inte den här lagen, det vore inte bra för oss. Genom att tigga kan vi hålla oss utanför trubbel, säger Mario och beskriver de motstridiga känslor som väcks när han är hemma i Rumänien och barnen är hungriga. När det inte finns någon mat att ställa fram på bordet kan man blir desperat berättar han.
Mario och hans fru, som också är här på Gotland tillsammans med Marios mamma, har fyra barn. En pojke som är tio månader, en dotter som är tre år och två pojkar som är 10 respektive 12 år. De bor tillsammans med släktingar i Rumänien. Cosmins fru och deras son, åtta månader, bor också där. Att vara så långt borta från sina barn är inte vad de vill, förklarar Mario, men de måste.
– Jag och min fru saknar barnen mycket och gråter efter dem. "Kom hem" säger de till oss i telefonen, säger Mario.
En gång i månaden skickar han hem pengar och det är svårt att använda pengarna för hemresor även om längtan efter barnen är så påtaglig.
– Vi är inte här för att vi gillar att sitta och tigga, säger han upprepade gånger.
– Det är för att vi inte har några jobb. Vi måste göra någonting. Man gör allt för sina barn.