I 20 års tid har Tina Lager och hennes familj haft fritidshuset i Gothem. En plats att andas och koppla av från de tunga rättsfall hon dagen ägnar sig åt i Högsta domstolen.
DU&JAG
I augusti blev Tina Lager, uppvuxen i Visby, en av 16 domare i Högsta domstolen, HD, i Stockholm. Det är så långt och högt det går att komma inom den svenska juridiken.
Med mångårig erfarenhet och diger kunskap i ryggen vägleder och prejudicerar hon och hennes kollegor med sina domar inför framtida rättsfall.
Brottmål, civilrättsliga mål, tvistemål…det mesta och allt.
Under sitt första dryga halvår har hon varit med om att döma en i lägre instans friad person till livstid för mord, friat två personer som i hovrätten dömts för mordförsök och friat en politiker som dömts för hets mot folkgrupp.
Vi ska återkomma dit.
Många protokoll och rapporter blir det, hårda papper, knivskarp koncentration…
…och det är därför stunderna i fritidsvistet i Gothem är så välgörande.
– Det är här jag vilar, sänker axlarna, bara andas och hämtar energi. Tar en räfsa, rensar i rabatterna om sommaren, jobbar med kroppen, säger hon när vi tar en promenad mot Åminne-stranden några minuter bort.
Du som följt GT och helagotland.se har nyligen kunnat läsa om Tina. Vi kallar henne så i den här artikeln och så har hon alltid kallat sig själv även om hon inom yrket alltid är Christine.
Nåväl, du kunde läsa om henne i februari. Hon hade då sökt upp sin gamla högstadielärare från Solbergaskolan, Ragnhild Weijnitz, för att många år senare få möjlighet att tacka henne för de där orden hon sade, där på skolgården.
Tina, skoltrött och skolkande, drev hellre runt på stan med kompisar än att gå på lektionerna. Med undantag av engelska och franska där Ragnhild stod vid katedern.
– Hon såg någonting i mig, sade åt mig att skärpa mig och inte kasta bort mitt liv. ”Du ska söka till gymnasiet” sade hon. Det var inte lika självklart då som det är i dag.
Och du lydde fröken?
– Ja, jag gick samhällsvetenskapliga linjen och kom genom det in på det spår som lett mig till där jag är i dag.
I augusti 2022 fick Tina Lager hänga upp sitt porträtt på väggen bland alla andra som genom åren varit domaren vid Högsta domstolen.
Ragnhild, ja. Ragnhild Weijnitz. Då alltså lärare i språk på Solberga, i dag pensionär och boende i Gävle. När jag inför den förra artikeln tog kontakt med henne mindes hon samtalet på skolgården så här:
– Det var under en av mina rastvakter, jag gick fram till Tina, sade vad jag tyckte och hon lyssnade. Det var ett samtal som uppenbarligen stannade kvar hos oss båda. Även jag har tänkt mycket på det under årens lopp.
Men att ses så många år senare, 44, vad gott skulle det göra, tänkte hon.
Fast Tina hade verkligen insisterat, ville ses, ville tacka för att ha blivit sedd och vägledd.
– Vi hade inte setts sedan hennes skolår och fallet riskerade att bli katastrofalt djupt. Men så fint det blev, timmarna bara flög i väg och vi pratade om allt, om då, nu och sedan. Jag är verkligen glad att vi kunde ses, sade hon, Ragnhild.
Tina Lager och hennes gamla lärarinna på Solbergaskolan Ragnhild Weijnitz träffades i februari för första gången på 44 år.
Även hos Tina sitter mötet förstås kvar, i djupet av hjärtat. Hon berättar det när vi före vår promenad till stranden sitter i det fritidshus hon och maken Stefan köpte 2004.
Det är en fristad i tillvaron, en oas under sol och stjärnor, där vattnet väser i fjärran och skogen står begrundande tyst.
– Att verkligen bli sedd av någon, tänk vilken skillnad det kan göra. Det kan verkligen få någons liv att ta en helt ny riktning.
Att du fick träffa Ragnhild igen, till slut. Vad har det betytt för dig?
– Mycket. Jag har ofta tänkt på henne genom åren och varför då inte verkligen tacka innan det är för sent? Jag är glad att jag fick den möjligheten.
Högsta Domstolen, belägen på Riddarhustorget i Stockholm.
Vi ska ta oss tillbaka till HD och hennes värv där, men först bakåt i tiden, till uppväxten i Visby, den stad på den ö hon lämnade för efter gymnasiet, hösten 1981, för ett sabbatsår och sedan Uppsala-studier.
Tina, yngst av fyra syskon, växte upp först i Stjärngatan-området på norr, därefter i kvarteret Vargen på Torsgatan nära A7.
En kärleksfull men sparsmakad barndom, inga extravaganser som utlandsresor eller restaurangbesök.
Föräldrarna var av enkelt ursprung, pappa Bo, smålänningen och möbeltapetseraren som hade nio syskon, mamma Mai med åtta syskon, Mai som alltjämt bor i Visby.
– Det fanns ingen studietradition hemma, däremot ett samhällsintresse och det fick jag med mig. Men att plugga däremot…nej, det var sämre med det, särskilt under tonåren. Det fäste aldrig riktigt.
Tina Lager, då och nu. En ung vilsen tjej under Solbergaåren och en målmedveten yrkeskvinna inom juridiken.
Istället hängde hon alltså ofta på stan under lektionstid, liftade ut på landet, hängde om kvällarna på ungdomsgårdarna Tjelvar eller Puma. Inga allvarliga grejer, men en hel del frånvaro under högstadiet.
– Man var väl heller inte lika kontrollerad som barn är i dag, funderar hon.
Hon fick varningar för sin frånvaro som hon tvingade mor att signera eller själv skrev under. Pappa vågade inte tillfrågas, han som aldrig fick studera fast han ville, för honom var studier inget att kasta bort.
Precis så som Ragnhild Weijnitz tyckte. Och det är, för de flesta, alltid lättare att lyssna till en oberoende person än sina föräldrar…
…och så blev det som det blev.
Men hur blev det, då? Nja, inte riktigt som tänkt, för egentligen var hon sugen på journalistiken, radio eller tidning, men fick istället under gymnasietiden praktikplats på Gotlands tingsrätt.
Inget hon ville, hon tog det med jämnmod…och fick där och då en oväntad första juridisk låga tänd inom sig.
– Jag blev så otroligt väl omhändertagen, en ung fiskal under utbildning lade upp ett jättefint program som gjorde mig oerhört fascinerad, berättar hon.
Så därför sökte hon sig efter studenten till juridikstudier i Uppsala. Det står ett skimmer om de åren, framtiden låg ännu orörd och Gotlands nation var ett välbesökt vattenhål.
Christine Tina Lager.
Hon tänker sig bakåt där vi sitter, kaffe i koppen, maken har lämnat oss i fred. Stefan. Han är också jurist, smålänning till födsel och ohejdad vana, de träffades 1987 och gifte sig tre år senare, två grabbar, båda utflugna.
För två år sedan lämnade de villan i Täby, den där de bott i 27 år och flyttade till en lägenhet på Gärdet. Lugnt och grönt, viktigt för en lantis, som hon säger.
Tänker bakåt på åren som gått, jag har bett henne skissa karriären, (okej, ta ett djupt andetag nu): Gjorde ”ting” i Uppsala, domarutbildning vid Svea hovrätt, testade en tid affärsjuridisk advokatbyrå i Stockholm, längtade åter till offentlig tjänst och fick jobb på Justitiedepartementet och så småningom chefstjänst där, blev planeringsdirektör på Domstolsverket, sedan nytt jobb igen: chef på avdelning 2 vid Svea hovrätt då hon medverkade under inrättandet av patent- och marknadsöverdomstolen…
(Sådär, nu kan du andas igen!)
– …och där tänkte jag vara kvar till pensionen, men så blev en tjänst ledig i HD, jag sökte och började där i augusti i fjol.
Så högt det går att komma, en av 16, hur reflekterar du över att du nått dit du nått?
Hon sitter tyst ett tag, länge, allt nyss uppräknat inte som ett mig påtvingat CV utan alltså för att jag frågat, i grunden är hon ju, som hon säger, ”en vanlig människa”.
– Jag har aldrig haft någon karriärplan. Snarare är det så att man inom juridiken kan göra många olika saker vilket alltid varit stimulerande.
DU&JAG, Tina Lager.
Högsta domstolen är belägen i Bondeska palatset vid Gamla Stan i Stockholm, uppfört 1662-1673 som bostad åt riksskattemästaren Gustaf Bonde.
HD är tredje och sista instans bland de allmänna domstolarna, där prövas i stort sett bara mål och ärenden där landets tingsrätter och hovrätter behöver vägledande avgöranden.
Här, och under alla tidigare år i yrkeslivet, är Tina inte Tina. Här är hon Christine.
Det blev hon under första studieåret i Uppsala: ”De ropade upp Christine Lager, då ställer man sig inte upp och säger ’jag kallas Tina’” som hon säger.
I dag är hon glad för det, det är skönt att värna sitt privata jag och till dels kunna bli en annan när hon går in genom HD:s tunga portar.
Tina Lager och hennes familj har haft fritidshuset nära Åminne-stranden i snart 20 år.
För en yrkesroll är verkligen ett måste att gå in i. Mord och död, förundersökningsprotokoll med foton av sargade kroppar, svåra brott- och civilmål där det inte finns några givna svar.
Då är de professionella och analytiska ögonen på, fokus och stringens. Annat kan det vara hemma vid tv:n. Då vänder hon sig bort eller stänger av – helst inte ens sätter på – när mordoffret hittas i någon deckare.
– Jag ser för mycket av verkligheten i mitt jobb, så underhållningsvåldet undviker jag gärna, säger hon.
Starndskogen i Åminne, en plats för återhämtning.
Under sin relativt korta tid i HD har hon levererat vägledande domar i flera uppmärksammade rättsfall. Bland annat under våren två stycken där det endast fanns indiciebevisning, alltså inga direkt bindande bevis.
I det ena fälldes en 25-årig man för mord vid en busshållplats i Märsta 2020. Han hade fällts i tingsrätt, friats i hovrätt och dömdes nu i HD till livstids fängelse.
Trots flera vittnen hade ingen sett hans ansikte, grundfrågan för domstolarna har därför varit vilka krav som kan ställas för att indiciebevisning ska räcka till fällande dom.
”Efter sammanvägd bedömning finns mycket starkt stöd för åtalet och att det som kommit fram om möjliga alternativa gärningsmän inte ger anledning att räkna med att gärningen utförts av någon annan” skrev HD då i ett pressmeddelande.
Riksåklagare Petra Lundh uttalade sig för SVT:
– En principiellt viktig dom som kommer att få stor betydelse, inte minst vid skjutningar i kriminella miljöer där det ofta saknas vittnen och bevisningen ofta består av indicier.
Christine Tina Lager.
Det andra fallet gällde skott mot två väktare på Årsta torg 2019. Fällande dom i hovrätt ändrades i HD till friande dom.
Även här fanns endast samlade indicier men inget direkt utpekande. Utan att gå in på detaljer blev utfallet här alltså motsatt det i Märsta men likväl alltså i sin innebörd vägledande.
Ett annat omskrivet fall gäller en politiker som i såväl tings- som hovrätt fällts för hets mot folkgrupp efter ett nedsättande uttalande under en debatt.
HD friade vederbörande med meningen att ordalydelsen inte kan tas ur sitt sammanhang utan måste ses i ljuset av debatten som helhet.
What happens in debatter stays alltså in debatter, kanske vanvördigt sagt.
Se där, några exempel ur HD-vardagen.
Högsta Domstolen i Stockholm.
Minst lika viktiga är civilmålen, de som kan avgöra vem som har rätt till ett patent eller om skiljedomar om miljardbelopp ska ogiltigförklaras. Som exempel. Sällan ger de stora rubriker men är betydelsefulla för samhället.
De som begått brott ska ha sina straff, jag säger inget annat. Men hur är det att sitta där i samma sal och döma någon till exempelvis livstids fängelse?
– Ansvarsfullt och förstås väldigt ingripande i andra människors liv. När prövningstillstånd ges går vi in i ärendet på djupet. Det är ett viktigt uppdrag och det är det som vi i det här yrket drivs av.
Det är därför det också är så viktigt med oberoende domstolar, menar hon, och kallar det grundpelaren i vår demokrati; ”Tummar vi på det kan det gå illa”.
Ett vitputsat fritidshus längs en grusväg i Gothem, inköpt 2004, dessförinnan hade de i tio år hyrt i trakten. På tomten ett litet sidohus där Tina har för avsikt att etablera en verkstad, hon gillar att renovera möbler och sy, arbeta med händerna, gillar trädgårdsfix, särskilt nu i grönskans tid.
Det är vila för hjärnan och ett sätt att göra något konkret, på jobbet är resultaten inte alltid omedelbara, inte som när en rabatt rensas från ogräs.
Hon har passerat 60, det var så här det blev.
– Jag har alltid känt mig som en underdog, säger hon plötsligt när intervjun egentligen är över.
Det var här, i Gotlands tingsrätt, Tinas låga för juridiken tändes.
Gotland är inte bara idyll, säger hon, och hon har aldrig känt att hon vill bo på ön. Även om hon älskar besöken, de långa somrarna och alltid presenterar sig som gotlänning om någon frågar.
Hon minns uppväxten, den sitter kvar inombords:
– Det var så stor skillnad var man kom ifrån och hur man blev bemött. Att växa upp i en trång hyreslägenhet i Vargen…det är inte lika flashigt som att växa upp i innerstan, sådant märkte man.
Den där kampen med sig själv har hon fört genom livet; visa att hon kunde och kan, för någon eller några, oklart vilka.
– Jag har drivit mig hårt, det har jag, så i den meningen har jag kanske haft ett mål.
Och faktiskt har hon också kommit tämligen nära journalistiken, den som var hennes första tanke. Hon är en av flera ordföranden i Mediernas etiknämnd, vars uppgift är att slå vakt om god publicistisk sed.
Etiknämnden (MEN) ersatte i januari 2020 Pressens Opinionsnämnd (PON).