Ainbusk X3, med Marie Nilsson Lind, Annelie Roswall och Bittis Jakobsson i papp. Här i Sandkviestudion spelade gruppen mitt i sommaren 2001 in julskivan ”I midvintertid - en jul på Gotland”, vilken sålde guld och blev det årets mest sålda jul-CD.
DU&DU(&DU)&JAG
Det rasslade till i biljettburken sedan Ainbusks comeback tillkännagivits och så var plåtarna till premiären i Visby domkyrka slut. Snabbt sattes extraföreställningar in, premiär den 25 november.
Efter det som nu blir tre konserter i Visby bär det av till fastlandet för ytterligare en handfull framträdanden i kyrkorum.
Älskade och saknade är de för publiken. Visste de det inte förr så har de kvitto på det nu.
Det är 40 år sedan gruppen bildades som Ainbusk Singers, värt att fira så klart, även om denna comeback har djupare motiv än så: En manifestation av livslång vänskap bortom sorgen.
För saknaden av varandra har varit stor även den under de tysta åren sedan allting tog paus 2008.
– Det här har nog funnits inom oss hela tiden, viljan att göra något tillsammans igen…men det har inte känts görbart sedan Josa gick bort, säger Annelie Roswall.
Josefin Nilsson, alltså, som gick ur tiden 2016, ännu djupt sörjd och saknad.
Men så blir det alltså nu. AinbuskX3, gamla – och nya – sånger på ett nytt sätt, fyllda av livserfarenhet, patina och sorgesam glädje.
Ja, du kan ju historien. De fyra barndomsvännerna Annelie Roswall, Bittis Jakobsson och syskonen Marie Nilsson Lind och åtta år yngre systern Josefin som växte upp tillsammans i När.
Så många minnen som finns därifrån, hur de åkt på samma hölass, cyklat på Närsholmen och gått som barn i dörr hos varandras föräldrar. Det är en trygghet i livet och något mjukt att alltid landa i.
Vi ses i Sandkviestudion på hamnen i Visby. Här håller producenten Micke Lyander till bland sladdar och mikrofoner, han som sådde fröet till denna återförening.
– Jo, han ställde frågan i augusti och tjatade väl lite på oss. Sedan dess har det gått undan, som Marie uttrycker det.
Vänner för livet, från När till resten av världen: Marie, Josefin, Bittis och Annelie.
Bittis Jakobsson fick förhinder denna dag men kommer ändå att komma till tals i denna intervju – det finns ju telefon – så det är Marie och Annelie som nu minns tillbaka.
Minns hur Marie och Bittis hörde Annelie sjunga i söndagsskolan, hur de närmade sig varandra och började sjunga ihop på lokala tillställningar.
…och sedan, vi hoppar i tiden här, fick sitt stora genombrott en bit in på 80-talet, yuppie-eran hade ersatt 70-talets Grupp 8-rörelse och då klev kvartetten upp på scen med nätstrumpor och feministiskt laddade texter.
Marie Nilsson Lind och Benny Andersson har långt över 30 års nära vänskap bakom sig. Han har alltid varit stort stöd för henne och för hela Ainbusk.
Från bygdegården i När till Blå Hallen i Stockholms stadshus i en framgångssaga med svarta kanter.
– Ödet och makterna var med oss, vi hade aldrig särskilt bra självförtroende men vi hade tron på varandra, säger Marie.
Har ni det nu, då? Bättre självförtroende?
Hon skrattar till, det har varit som ett varumärke nästan, vilket dock publiken sällan märkt något av.
– Nej, säger hon. Det finns hela tiden den där korpen som sitter på axeln och säger att man är fel och ful och bluff, säger Marie.
– Men vi gör det här ändå, säger Annelie. Som de vi är idag och med de livserfarenheter vi har med oss. Vi tänker inte försöka likna det vi en gång varit, det går inte heller, nu när vi bara är tre.
En bild från 2008 då Ainbusk under en turné tolkade Edit Piafs musik. Josefin Nilsson, i mitten, avled 2016 och sorgen efter henne är fortfarande stor.
Hyllade och älskade var de under sina många år, shower, turnéer och svensktoppshits, men det var också fyra rätt slitna kvinnor som verkligen behövde vila när gruppen tog paus.
– Livet kom ifatt oss, säger Marie. Josa hade jobbat parallellt med film och levde i en dålig relation, Annelie och Bittis födde barn och jag gjorde egna grejer. Vi irrade runt lite och hade ingen riktning, säger Marie.
Dessutom hade de hört sig säga ”ja” till Melodifestivalen 2008 där de sjöng ”Jag saknar dig ibland” trots att ingen av dem egentligen ville, under våren stretat med en Edit Piaf-föreställning...
...och efter att sedan uppträtt på ett köpcentrum i Haninge i augusti rann allt ut i sanden…orken var slut.
Det kom att bli deras allra sista framträdande som kvartett.
– Så tragiskt efter allt vi gjort. Men vi var helt färdiga, vi orkade inte mer.
Tidningens arkvi är fullt av bilder på Ainbusk. Det är shower, repetitioner och framträdanden på Visbys gatstenar. En kvartett kvinnor som sjungit sig in i gotlänningarnas hjärtan.
Den 29 februari 2016 avled Josefin oväntat. Hon och syster Marie hade efter flera års sjukdom just kommit igång och spelat drygt 50 föreställningar av ”Systrarna Sisters” på Länsteatern, påhejade av teaterchefen Thomas Sundström och inte minst goda vännen Benny Andersson.
Annelie och Bittis hade vid det laget bildat Glimra tillsammans med Annika Fehling och fick utlopp för sitt musicerande den vägen – alltjämt kallas de ”ainbuskar” även i det sammanhanget – men var så glada över att se sina vänner åter på scen.
Tanken var att flytta den hyllade föreställningen till fastlandet, men döden kom emellan.
Chocken var brutal och sorgen är fortfarande närmast ogenomtränglig för Marie.
– Det känns fortfarande overkligt att hon inte är här. Vi var två sidor av samma mynt som fyllde i varandras meningar. Hon hade så stor del i att Ainbusk blev så stort som det blev, hon kom som en raket, som den som kunde göra mål. Pang! säger Marie.
Annelie Roswall och Marie Nilsson Lind.
Tre år efter Josas död, våren 2019, publicerade SVT dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är” och för första gången gavs offentlighet åt den destruktiva relation som hon levt i.
Programmet satte igång stora krafter, inte minst sedan Metoo-rörelsen låg nära i tiden. Bland annat samlades 500 personer utanför Dramaten, där den skådespelare som dömts för misshandel av Josa arbetade, och tände ljus.
– Jag kunde aldrig tänka mig att det skulle bli så stort, säger Marie. Man säger ibland att man skulle vilja närvara på sin begravning för att höra alla fina ord och så blev det nästan för oss som grupp, det vi gjort och gör betyder något och så känns det än idag, säger Marie.
Annelie Roswall, Marie Nilsson Lind och Bittis Jakobsson vid minnesföreställningen "En kväll för Josefin" 2020.
Inspelningen av dokumentären innebar en möjlighet för de tre att sätta sig ner tillsammans, prata och minnas.
Under lång tid hade de bara sporadisk kontakt, vilket var ett sätt att läka ihop. Annelie och Bittis på sitt håll, systrarna Nilsson på ett annat.
– Men när vi träffades och pratade...det känns så starkt att vänskapen finns där, vi är vänner i livet. I och med dokumentären kom vi nära varandra igen, så känns det, säger Marie som så dags inlett ett musikaliskt samarbete med Lee Gotvik.
De två första konserterna under återföreningsturnén genomförs i Visby domkyrka, söndagen den 26 november.
Första gången som det som är kvar av Ainbusk stod på scen sedan 2008 var vid de två föreställningarna ”En kväll för Josefin” i mars 2020, i samband med utgivningen av ”Josas bok – min berättelse” och just före pandemins utbrott. En på Rival i Stockholm, en på Wisby Strand.
Jag skrev om det i bladet, om den fullsatta konserten i Visby så här:
”…när de återförenades i låtar som ”Kom så far vi härifrån” och när gamle vännen Broa Broström, som de gjort hundratals spelningar med, satte sig vid setet och inledde ”Stolt” med ett frejdigt trumsolo var de hemma.
Så tydligt är det att det är där rötterna finns, det var så starkt, så självklart. Ingenting blir någonsin större och viktigare än ens ursprung”.
Senare medverkade Annelie och Bittis också när Marie i ”Så mycket bättre” sjöng ”Anropar himlen”, tolkningen av Tim ”Avicii” Berglings och Daniels Adams-Rays ”Somewhere in Sthlm”, som rörde tittare landet runt till tårar.
Sakteliga har de kommit närmre varandra även i musiken, insett att magin finns kvar även om den fuktats av salta tårar.
Annelie Roswall och Marie Nilsson Lind är glada för återföreningen 40 år sedan starten. "Julkort från Gotland"-turnén startar i Visby domkyrka kommande lördag.
Och här är vi nu, i senare halvan av året 2023. Det är inte Ainbusk längre, det är Ainbusk X3. Tre mogna kvinnor, fulla av livserfarenheter, som sjunger där de står.
– Vi väntar bara på att Josa ska dyka upp, sen som hon alltid är. Eller var. Men nu får vi kraften av varandra och den är stark, säger Annelie.
Har det någonsin varit aktuellt att ersätta Josa?
Nej, säger de båda. De var fyra hörn av en cirkel, att ersätta är omöjligt, de får handskas med de stämmor som Josa sjöng så gott de kan och på andra sätt. Exempelvis har Marie börjat sjunga, vilket hon aldrig gjorde förr.
Repetition hemma i När 1987; Marie, Bittis, Annelie och Josefin.
Mycket skratt och många tårar blir de runt flygeln i Maries hem i Lummelunda där repetitionerna fortgår och såväl gamla som nya låtar finner sin form.
Samma svarta flygel som Marie efter systerns bortgång knappt ville fästa blicken på, än mindre sätta sig vid tangenterna.
Men nu:
– Det behövs musik och poesi i de här tiderna. Och alla människor bär sina egna sorger, det känns fint att göra de här konserterna i just kyrkor, det finns en vänligt sinnad publik där.
I den nya låten ”Ge mig en lycklig sång” lyder Maries refräng så här: "Så ge mej en lycklig sång som tröstar och vaggar vår jord, Ge mej en lycklig sång om styrka om drömmar om kärlek och mod, en lycklig sång som hoppas och älskar och tror".
Bittis Jakobsson, Annelie Roswall och Marie Nilsson Lind bildar Ainbusk X3, drygt 15 år efter Ainbusks splittring 2008.
Men hur känns då det här för Bittis, hon som inte kunde närvara vid intervjun. Jodå, himlastormande. Inte visste hon att det fanns så mycket skratt, så mycket kärlek och framför allt inte så många tårar:
– Det finns så mycket som triggar igång känslorna, det kan räcka med ett ord när vi sjunger så gråter vi allihop. Det här är förenat med så starka krafter, ja, hela våra liv.
Hon är ödmjukt glad att de kommit tillsammans igen. Så starka är deras band ända sedan uppväxten genom allt de gjort tillsammans på scener och turnéer. Starkare band än med några andra.
Bittis Jakobsson under "En kväll för Josefin" i mars 2020.
Vad är det du saknat?
Hon funderar ett tag, säger så:
– Det var ju våra liv, 27 år med Ainbusk. Det var fruktansvärt när vi valde att lämna varandra. Det där har satt sig i mig, som ett sår nästan. Att vi nu är tillsammans igen, vi som är kvar…det är så kärt, så stort, så omtumlande.
Vad tänker Josa om att ni gör det här, tror du?
– Gör det! Kör! Så säger hon. Hon är med i hela processen. Det går inte att tänka bort henne och det vill vi inte heller. Hon är en så stor del av Ainbusk även om hon inte rent fysiskt finns hos oss längre.
DU&DU&JAG, Marie Nilsson Lind och Annelie Roswall.
Saknad, ja. Om vi tar den frågan även till de två bland alla knappar och blinkande lampor i studion:
Vad är det ni saknat om ni går till själva innersta kärnan?
– Varandra, säger Annelie. Helt enkelt varandra. Vi kan göra andra saker men när vi, som känt varandra alltid, samlas runt flygeln och Marie slår an ett ackord…det är magiskt, så självklart, då kommer allting tillbaka, allt vi varit med om.
Ja, säger Marie. Rösten, musiken, är själen. Det kommer inifrån:
– Och vi har saknat publiken, vi får så många glada tillrop på stan nu, klappar på axeln, det har betytt något, det vi gjort. Det känns stort, fint. Tänk om vi inte sålt en enda biljett!
Hur blir det med nätstrumporna den här gången?
– Nja, säger Annelie. De får nog ligga kvar i lådan!
Stockholms stadshus, en an många platser Ainbusk spelat genom åren.
Nio föreställningar blir det, det är vad vi vet. Sång, musik och Maries tjocka bok fylld med reflektioner och iakttagelser av samtiden. Om framtiden vet vi ingenting. Inte ainbuskarna själva heller. Det som gäller är nu.
Goda fina vänner som åter mötts. Saknaden av den saknade är tydlig, men det är också närvaron av de som är kvar.
De munhuggs, gråter en skvätt, har roligt ihop igen och blicken höjd. Och framför allt har de varandra, vilket de märker att de alltid, alltid haft.