Ainbusk X3, med Marie Nilsson Lind, Annelie Roswall och Bittis Jakobsson i papp. HĂ€r i Sandkviestudion spelade gruppen mitt i sommaren 2001 in julskivan âI midvintertid - en jul pĂ„ Gotlandâ, vilken sĂ„lde guld och blev det Ă„rets mest sĂ„lda jul-CD.
DU&DU(&DU)&JAG
Det rasslade till i biljettburken sedan Ainbusks comeback tillkÀnnagivits och sÄ var plÄtarna till premiÀren i Visby domkyrka slut. Snabbt sattes extraförestÀllningar in, premiÀr den 25 november.
Efter det som nu blir tre konserter i Visby bÀr det av till fastlandet för ytterligare en handfull framtrÀdanden i kyrkorum.
Ălskade och saknade Ă€r de för publiken. Visste de det inte förr sĂ„ har de kvitto pĂ„ det nu.
Det Àr 40 Är sedan gruppen bildades som Ainbusk Singers, vÀrt att fira sÄ klart, Àven om denna comeback har djupare motiv Àn sÄ: En manifestation av livslÄng vÀnskap bortom sorgen.
För saknaden av varandra har varit stor Àven den under de tysta Ären sedan allting tog paus 2008.
â Det hĂ€r har nog funnits inom oss hela tiden, viljan att göra nĂ„got tillsammans igenâŠmen det har inte kĂ€nts görbart sedan Josa gick bort, sĂ€ger Annelie Roswall.
Josefin Nilsson, alltsÄ, som gick ur tiden 2016, Ànnu djupt sörjd och saknad.
Men sĂ„ blir det alltsĂ„ nu. AinbuskX3, gamla â och nya â sĂ„nger pĂ„ ett nytt sĂ€tt, fyllda av livserfarenhet, patina och sorgesam glĂ€dje.
Ja, du kan ju historien. De fyra barndomsvÀnnerna Annelie Roswall, Bittis Jakobsson och syskonen Marie Nilsson Lind och Ätta Är yngre systern Josefin som vÀxte upp tillsammans i NÀr.
SÄ mÄnga minnen som finns dÀrifrÄn, hur de Äkt pÄ samma hölass, cyklat pÄ NÀrsholmen och gÄtt som barn i dörr hos varandras förÀldrar. Det Àr en trygghet i livet och nÄgot mjukt att alltid landa i.
Vi ses i Sandkviestudion pÄ hamnen i Visby. HÀr hÄller producenten Micke Lyander till bland sladdar och mikrofoner, han som sÄdde fröet till denna Äterförening.
â Jo, han stĂ€llde frĂ„gan i augusti och tjatade vĂ€l lite pĂ„ oss. Sedan dess har det gĂ„tt undan, som Marie uttrycker det.
VÀnner för livet, frÄn NÀr till resten av vÀrlden: Marie, Josefin, Bittis och Annelie.
Bittis Jakobsson fick förhinder denna dag men kommer Ă€ndĂ„ att komma till tals i denna intervju â det finns ju telefon â sĂ„ det Ă€r Marie och Annelie som nu minns tillbaka.
Minns hur Marie och Bittis hörde Annelie sjunga i söndagsskolan, hur de nÀrmade sig varandra och började sjunga ihop pÄ lokala tillstÀllningar.
âŠoch sedan, vi hoppar i tiden hĂ€r, fick sitt stora genombrott en bit in pĂ„ 80-talet, yuppie-eran hade ersatt 70-talets Grupp 8-rörelse och dĂ„ klev kvartetten upp pĂ„ scen med nĂ€tstrumpor och feministiskt laddade texter.
Marie Nilsson Lind och Benny Andersson har lÄngt över 30 Ärs nÀra vÀnskap bakom sig. Han har alltid varit stort stöd för henne och för hela Ainbusk.
FrÄn bygdegÄrden i NÀr till BlÄ Hallen i Stockholms stadshus i en framgÄngssaga med svarta kanter.
â Ădet och makterna var med oss, vi hade aldrig sĂ€rskilt bra sjĂ€lvförtroende men vi hade tron pĂ„ varandra, sĂ€ger Marie.
Har ni det nu, dÄ? BÀttre sjÀlvförtroende?
Hon skrattar till, det har varit som ett varumÀrke nÀstan, vilket dock publiken sÀllan mÀrkt nÄgot av.
â Nej, sĂ€ger hon. Det finns hela tiden den dĂ€r korpen som sitter pĂ„ axeln och sĂ€ger att man Ă€r fel och ful och bluff, sĂ€ger Marie.
â Men vi gör det hĂ€r Ă€ndĂ„, sĂ€ger Annelie. Som de vi Ă€r idag och med de livserfarenheter vi har med oss. Vi tĂ€nker inte försöka likna det vi en gĂ„ng varit, det gĂ„r inte heller, nu nĂ€r vi bara Ă€r tre.
En bild frÄn 2008 dÄ Ainbusk under en turné tolkade Edit Piafs musik. Josefin Nilsson, i mitten, avled 2016 och sorgen efter henne Àr fortfarande stor.
Hyllade och Àlskade var de under sina mÄnga Är, shower, turnéer och svensktoppshits, men det var ocksÄ fyra rÀtt slitna kvinnor som verkligen behövde vila nÀr gruppen tog paus.
â Livet kom ifatt oss, sĂ€ger Marie. Josa hade jobbat parallellt med film och levde i en dĂ„lig relation, Annelie och Bittis födde barn och jag gjorde egna grejer. Vi irrade runt lite och hade ingen riktning, sĂ€ger Marie.
Dessutom hade de hört sig sĂ€ga âjaâ till Melodifestivalen 2008 dĂ€r de sjöng âJag saknar dig iblandâ trots att ingen av dem egentligen ville, under vĂ„ren stretat med en Edit Piaf-förestĂ€llning...
...och efter att sedan upptrĂ€tt pĂ„ ett köpcentrum i Haninge i augusti rann allt ut i sandenâŠorken var slut.
Det kom att bli deras allra sista framtrÀdande som kvartett.
Ââ SĂ„ tragiskt efter allt vi gjort. Men vi var helt fĂ€rdiga, vi orkade inte mer.
Tidningens arkvi Àr fullt av bilder pÄ Ainbusk. Det Àr shower, repetitioner och framtrÀdanden pÄ Visbys gatstenar. En kvartett kvinnor som sjungit sig in i gotlÀnningarnas hjÀrtan.
Den 29 februari 2016 avled Josefin ovĂ€ntat. Hon och syster Marie hade efter flera Ă„rs sjukdom just kommit igĂ„ng och spelat drygt 50 förestĂ€llningar av âSystrarna Sistersâ pĂ„ LĂ€nsteatern, pĂ„hejade av teaterchefen Thomas Sundström och inte minst goda vĂ€nnen Benny Andersson.
Annelie och Bittis hade vid det laget bildat Glimra tillsammans med Annika Fehling och fick utlopp för sitt musicerande den vĂ€gen â alltjĂ€mt kallas de âainbuskarâ Ă€ven i det sammanhanget â men var sĂ„ glada över att se sina vĂ€nner Ă„ter pĂ„ scen.
Tanken var att flytta den hyllade förestÀllningen till fastlandet, men döden kom emellan.
Chocken var brutal och sorgen Àr fortfarande nÀrmast ogenomtrÀnglig för Marie.
â Det kĂ€nns fortfarande overkligt att hon inte Ă€r hĂ€r. Vi var tvĂ„ sidor av samma mynt som fyllde i varandras meningar. Hon hade sĂ„ stor del i att Ainbusk blev sĂ„ stort som det blev, hon kom som en raket, som den som kunde göra mĂ„l. Pang! sĂ€ger Marie.
Annelie Roswall och Marie Nilsson Lind.
Tre Ă„r efter Josas död, vĂ„ren 2019, publicerade SVT dokumentĂ€ren âJosefin Nilsson â Ă€lska mig för den jag Ă€râ och för första gĂ„ngen gavs offentlighet Ă„t den destruktiva relation som hon levt i.
Programmet satte igÄng stora krafter, inte minst sedan Metoo-rörelsen lÄg nÀra i tiden. Bland annat samlades 500 personer utanför Dramaten, dÀr den skÄdespelare som dömts för misshandel av Josa arbetade, och tÀnde ljus.
â Jag kunde aldrig tĂ€nka mig att det skulle bli sĂ„ stort, sĂ€ger Marie. Man sĂ€ger ibland att man skulle vilja nĂ€rvara pĂ„ sin begravning för att höra alla fina ord och sĂ„ blev det nĂ€stan för oss som grupp, det vi gjort och gör betyder nĂ„got och sĂ„ kĂ€nns det Ă€n idag, sĂ€ger Marie.
Annelie Roswall, Marie Nilsson Lind och Bittis Jakobsson vid minnesförestÀllningen "En kvÀll för Josefin" 2020.
Inspelningen av dokumentÀren innebar en möjlighet för de tre att sÀtta sig ner tillsammans, prata och minnas.
Under lÄng tid hade de bara sporadisk kontakt, vilket var ett sÀtt att lÀka ihop. Annelie och Bittis pÄ sitt hÄll, systrarna Nilsson pÄ ett annat.
â Men nĂ€r vi trĂ€ffades och pratade...det kĂ€nns sĂ„ starkt att vĂ€nskapen finns dĂ€r, vi Ă€r vĂ€nner i livet. I och med dokumentĂ€ren kom vi nĂ€ra varandra igen, sĂ„ kĂ€nns det, sĂ€ger Marie som sĂ„ dags inlett ett musikaliskt samarbete med Lee Gotvik.
De tvÄ första konserterna under Äterföreningsturnén genomförs i Visby domkyrka, söndagen den 26 november.
Första gĂ„ngen som det som Ă€r kvar av Ainbusk stod pĂ„ scen sedan 2008 var vid de tvĂ„ förestĂ€llningarna âEn kvĂ€ll för Josefinâ i mars 2020, i samband med utgivningen av âJosas bok â min berĂ€ttelseâ och just före pandemins utbrott. En pĂ„ Rival i Stockholm, en pĂ„ Wisby Strand.
Jag skrev om det i bladet, om den fullsatta konserten i Visby sÄ hÀr:
ââŠnĂ€r de Ă„terförenades i lĂ„tar som âKom sĂ„ far vi hĂ€rifrĂ„nâ och nĂ€r gamle vĂ€nnen Broa Broström, som de gjort hundratals spelningar med, satte sig vid setet och inledde âStoltâ med ett frejdigt trumsolo var de hemma.
SĂ„ tydligt Ă€r det att det Ă€r dĂ€r rötterna finns, det var sĂ„ starkt, sĂ„ sjĂ€lvklart. Ingenting blir nĂ„gonsin större och viktigare Ă€n ens ursprungâ.
Senare medverkade Annelie och Bittis ocksĂ„ nĂ€r Marie i âSĂ„ mycket bĂ€ttreâ sjöng âAnropar himlenâ, tolkningen av Tim âAviciiâ Berglings och Daniels Adams-Rays âSomewhere in Sthlmâ, som rörde tittare landet runt till tĂ„rar.
Sakteliga har de kommit nÀrmre varandra Àven i musiken, insett att magin finns kvar Àven om den fuktats av salta tÄrar.
Annelie Roswall och Marie Nilsson Lind Àr glada för Äterföreningen 40 Är sedan starten. "Julkort frÄn Gotland"-turnén startar i Visby domkyrka kommande lördag.
Och hÀr Àr vi nu, i senare halvan av Äret 2023. Det Àr inte Ainbusk lÀngre, det Àr Ainbusk X3. Tre mogna kvinnor, fulla av livserfarenheter, som sjunger dÀr de stÄr.
â Vi vĂ€ntar bara pĂ„ att Josa ska dyka upp, sen som hon alltid Ă€r. Eller var. Men nu fĂ„r vi kraften av varandra och den Ă€r stark, sĂ€ger Annelie.
Har det nÄgonsin varit aktuellt att ersÀtta Josa?
Nej, sÀger de bÄda. De var fyra hörn av en cirkel, att ersÀtta Àr omöjligt, de fÄr handskas med de stÀmmor som Josa sjöng sÄ gott de kan och pÄ andra sÀtt. Exempelvis har Marie börjat sjunga, vilket hon aldrig gjorde förr.
Repetition hemma i NĂ€r 1987; Marie, Bittis, Annelie och Josefin.
Mycket skratt och mÄnga tÄrar blir de runt flygeln i Maries hem i Lummelunda dÀr repetitionerna fortgÄr och sÄvÀl gamla som nya lÄtar finner sin form.
Samma svarta flygel som Marie efter systerns bortgÄng knappt ville fÀsta blicken pÄ, Àn mindre sÀtta sig vid tangenterna.
Men nu:
â Det behövs musik och poesi i de hĂ€r tiderna. Och alla mĂ€nniskor bĂ€r sina egna sorger, det kĂ€nns fint att göra de hĂ€r konserterna i just kyrkor, det finns en vĂ€nligt sinnad publik dĂ€r.
I den nya lĂ„ten âGe mig en lycklig sĂ„ngâ lyder Maries refrĂ€ng sĂ„ hĂ€r: "SĂ„ ge mej en lycklig sĂ„ng som tröstar och vaggar vĂ„r jord, Ge mej en lycklig sĂ„ng om styrka om drömmar om kĂ€rlek och mod, en lycklig sĂ„ng som hoppas och Ă€lskar och tror".
Bittis Jakobsson, Annelie Roswall och Marie Nilsson Lind bildar Ainbusk X3, drygt 15 Ă„r efter Ainbusks splittring 2008.
Men hur kÀnns dÄ det hÀr för Bittis, hon som inte kunde nÀrvara vid intervjun. JodÄ, himlastormande. Inte visste hon att det fanns sÄ mycket skratt, sÄ mycket kÀrlek och framför allt inte sÄ mÄnga tÄrar:
â Det finns sĂ„ mycket som triggar igĂ„ng kĂ€nslorna, det kan rĂ€cka med ett ord nĂ€r vi sjunger sĂ„ grĂ„ter vi allihop. Det hĂ€r Ă€r förenat med sĂ„ starka krafter, ja, hela vĂ„ra liv.
Hon Àr ödmjukt glad att de kommit tillsammans igen. SÄ starka Àr deras band Ànda sedan uppvÀxten genom allt de gjort tillsammans pÄ scener och turnéer. Starkare band Àn med nÄgra andra.
Bittis Jakobsson under "En kvÀll för Josefin" i mars 2020.
Vad Àr det du saknat?
Hon funderar ett tag, sÀger sÄ:
â Det var ju vĂ„ra liv, 27 Ă„r med Ainbusk. Det var fruktansvĂ€rt nĂ€r vi valde att lĂ€mna varandra. Det dĂ€r har satt sig i mig, som ett sĂ„r nĂ€stan. Att vi nu Ă€r tillsammans igen, vi som Ă€r kvarâŠdet Ă€r sĂ„ kĂ€rt, sĂ„ stort, sĂ„ omtumlande.
Vad tÀnker Josa om att ni gör det hÀr, tror du?
â Gör det! Kör! SĂ„ sĂ€ger hon. Hon Ă€r med i hela processen. Det gĂ„r inte att tĂ€nka bort henne och det vill vi inte heller. Hon Ă€r en sĂ„ stor del av Ainbusk Ă€ven om hon inte rent fysiskt finns hos oss lĂ€ngre.
DU&DU&JAG, Marie Nilsson Lind och Annelie Roswall.
Saknad, ja. Om vi tar den frÄgan Àven till de tvÄ bland alla knappar och blinkande lampor i studion:
Vad Àr det ni saknat om ni gÄr till sjÀlva innersta kÀrnan?
â Varandra, sĂ€ger Annelie. Helt enkelt varandra. Vi kan göra andra saker men nĂ€r vi, som kĂ€nt varandra alltid, samlas runt flygeln och Marie slĂ„r an ett ackordâŠdet Ă€r magiskt, sĂ„ sjĂ€lvklart, dĂ„ kommer allting tillbaka, allt vi varit med om.
Ja, sÀger Marie. Rösten, musiken, Àr sjÀlen. Det kommer inifrÄn:
â Och vi har saknat publiken, vi fĂ„r sĂ„ mĂ„nga glada tillrop pĂ„ stan nu, klappar pĂ„ axeln, det har betytt nĂ„got, det vi gjort. Det kĂ€nns stort, fint. TĂ€nk om vi inte sĂ„lt en enda biljett!
Hur blir det med nÀtstrumporna den hÀr gÄngen?
â Nja, sĂ€ger Annelie. De fĂ„r nog ligga kvar i lĂ„dan!
Stockholms stadshus, en an mÄnga platser Ainbusk spelat genom Ären.
Nio förestÀllningar blir det, det Àr vad vi vet. SÄng, musik och Maries tjocka bok fylld med reflektioner och iakttagelser av samtiden. Om framtiden vet vi ingenting. Inte ainbuskarna sjÀlva heller. Det som gÀller Àr nu.
Goda fina vÀnner som Äter mötts. Saknaden av den saknade Àr tydlig, men det Àr ocksÄ nÀrvaron av de som Àr kvar.
De munhuggs, grÄter en skvÀtt, har roligt ihop igen och blicken höjd. Och framför allt har de varandra, vilket de mÀrker att de alltid, alltid haft.