Ett gäng ungdomar blir omhändertagna av polisen vid Stortorget i Karlskrona.
30 år gammal valde hon att lämna sin tidigare bana, som sjuksköterska på Visby lasarett.
– Jag mötte en del poliser när jag var på akuten. Någon natt började vi prata, om livet och om våra jobb. Det samtalet ledde till att jag läste på en del.
Agnes Lerman sökte polisprogrammet och blev antagen. Det mesta sköttes på distans, men var fjärde vecka åkte hon till Umeå för diverse tuffa prövningar.
– Det var utmanande att vara där uppe på 25 procent samtidigt som jag var småbarnsförälder. De veckorna var dessutom nästan uteslutande fysiska, så jag kom hem med en del blåmärken.
På frågan om vad hon särskilt minns från utbildningen, nämner Agnes Lerman först det där med att hantera ett tjänstevapen. Hon avfyrade sitt första skott samma dag som artisten Einár sköts till döds i Stockholm.
– Det kändes konstigt, det här med att vi också ska bära vapen. Vi pratade mycket om det, om att man kan komma att döda någon eller själv bli dödad. Det är nog inte så många andra utbildningar som samtalar om det. Men det behövde vi fundera över, alltså vart våra gränser går egentligen.
En annan speciell upplevelse var att behöva köra upp på nytt. Poliser går igenom en särskild förarkurs, uppdelad i flera steg.
– Först och främst blev jag satt i en bil och fick köra runt Umeå i en timme. Det var också utmanande, där fanns ju skyltar jag inte hade sett sedan jag stängde körkortsboken...
Gotländskan lägger dock till att de där fyra terminerna är det roligaste hon har gjort i livet.
– Jag fick lära känna 60 väldigt kloka och bra kursare. Det känns hoppfullt att så bra personer är poliser i dag.
En polis avfyrar sitt tjänstevapen. Denna bild är inte från Gotland.
För två månader sedan tillträdde Agnes Lerman som polisaspirant i Visby – en plats som reserverades åt henne på förhand, när hon först blev antagen.
– Det är också jätteroligt och lärorikt, vi har ett väldigt välkomnande klimat. Från 14:e veckan kommer jag vara ute i radiobil, hittills har jag mest varit på utredningen. Vi får hålla förhör och diskutera ärenden med rutinerade utredare.
Hur är det att hålla förhör?
– Jag jobbade faktiskt här som civil utredare redan i somras, så jag har viss vana.
Vad är roligast med yrket hittills?
– Att träffa alla människor, både utanför och inuti polishuset. Och att se alla olika sätt man kan vara polis på.
Vilken sorts polis kommer du att bli?
– Det är för tidigt att svara på.
Apropå förhör, så genomförs den här intervjun faktiskt i ett förhörsrum, på polishuset. Det är inte som på film, mer som ett sparsamt inrett kontor – men där ett stort plexiglas separerar stolarna från varandra.
På Agnes Lermans initiativ sätter vi oss ändå på samma sida glaset, det blir kanske mer avslappnat så.
Varför vill så många gotlänningar bli poliser? Aspirant Agnes Lerman kan förstås bara svara för sig själv. Men det är också henne vi frågar.
Vi kommer in på det där med populariteten; varför så många vill bli poliser just här, på ön.
– Jag kan bara spekulera, på Gotland får man hantera allt möjligt och kan ta del av hela yrket, från skarpa larm och utryckningar till mer brottsförebyggande arbete. Det är nog lite skillnad mellan säsongerna här. På sommaren får man känna på pulsen litegrann, medan man på vintern har mer tid att besöka skolor och sånt.
Våldet då, hur tänker Agnes Lerman kring det? Gotland tillhör ju samma polisregion som Stockholm.
– Det är klart det är en oroväckande trend, men jag har ett väldigt starkt förtroende för polisen och vårt arbete, det vill jag gärna lyfta fram. Och om våldet fortsätter så behöver vi ju verkligen få ännu fler poliser, svarar polisaspiranten.