Vi läser ofta om "gode män" i artiklar som inte alls handlar om godhet, det vill säga när någon missbrukat denna ställning. Men de flesta sköter sina uppdrag och gör stora insatser för utsatta individer.
Barn med struliga familjeförhållanden kan få en kontaktperson och en tvångsintagen inom psykiatrin kan få en stödperson. Den som inte kan sköta sin ekonomi kan ansöka om en god man, men kan även bli påtvingad en förvaltare.
Dessa olika medhjälpare utses av det offentliga, men är för den skull inte offentliganställda. Uppdragen tar man på frivillig basis, för att hjälpa en medmänniska att komma på fötter eller navigera i ett komplext samhälle – och de arvoden som ofta utgår är inget man blir rik på.
För många utsatta individer är detta riktiga hjältar. Två lokala sådana är Siv Larsson och Ramona Numelin.
Den förstnämnda var på 90-talet övervakare inom kriminalvården, ett uppdrag hon hörde talas om via en privat kontakt.
– Om man döms men inte ska sitta i fängelse kan man få en lekmannaövervakare. Den träffar man helt enkelt då och då, för att stämma av litegrann, berättar Siv Larsson.
Sedan dess har hon även varit stödperson för psykiskt sjuka och kontaktperson för barn under vårdnadstvister – liksom för den ena föräldern efteråt.
2005 fick Siv Larsson sitt första godmanskap:
– Jag var övervakare åt en kille som åkte in och ut ur fängelse. En gång blev han svårt misshandlad och var väldigt illa däran, då bad mamman att jag skulle bli god man åt honom, minns hon.
Siv Larsson och Ramona Numelin i Röda korsets lokaler på Gråbo.
Inom Region Gotland finns en sällan omskriven funktion som heter överförmyndarnämnden, vars uppdrag är att utöva ”tillsyn över förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning”.
Ramona Numelin är numera pensionär, men jobbade tidigare på denna nämnds kansli:
– Innan jag började där visste jag ingenting om god man och sånt, fast jag har varit samhällsintresserad hela mitt liv. Men då fick jag lära mig. När jag blev pensionär tog jag mina första godmanskap, berättar hon.
Tillsammans med bland andra Siv Larsson sitter hon i styrelsen för Föreningen Gotlands Frivilliga Samhällsarbetare.
– Man är ofta ganska ensam med de här uppdragen, samtidigt som man kan behöva hjälp. Så fort vi träffas börjar vi bolla kring ”hur gjorde du i ett sånt här ärende, eller i den här och den här situationen”, säger kassören Ramona Numelin.
De är knappt 50 lokala medlemmar just nu – varav många inte längre har några uppdrag. Föreningen vill gärna växa, men det finns framförallt ett behov av att fler tar på sig själva uppdragen.
– Varje vecka skickar överförmyndarnämnden ut mejl till oss och det brukar alltid vara omkring ett 15-tal personer som behöver god man, till exempel, avslöjar Ramona Numelin.
Vad får man ut av att vara en sån här ”medhjälpare”?
– Man får verkligen känna sig behövd och man lär sig mycket om hur samhället fungerar, svarar Siv Larsson.
Den som är intresserad genomgår ofta någon typ av ”lämplighetskontroll” och får ibland särskild utbildning. Det är också viktigt att fundera över vad man ger sig in på.
– Man lär ju känna många människor man inte annars hade träffat. Många möten är jätteroliga, men andra kan vara jobbiga. Man måste vara tydlig med sina gränser och vilken roll man har, poängterar Ramona Numelin.
Sveriges system med sådana här ”frivilligfunktioner” är tämligen unikt. Det har också kritiserats genom åren – och trycket på det ökar i och med att behoven blir större.
– Det är allt yngre personer som vill ha en god man, säger Siv Larsson – och får medhåll av styrelsekollegan:
– Ja, precis, de fyller 18 och har ingen aning om hur man gör med pengar eller hur samhället fungerar.
Tror ni att den här modellen kommer hålla i längden?
– Lagen fyller 100 år i år och det finns en stor statlig utredning som ska se över den. Jag tror ändå det här kan fungera ett bra tag till, men kanske inte för alltid, svarar Ramona Numelin.
"I dessa tider måste vi ställa upp för varandra", tycker överförmyndarnämndens ordförande Susanne Lindström (S).
Nuvarande ordförande för överförmyndarnämnden är socialdemokraten Susanne Lindström. Hon delar den ideella föreningens bild av läget:
– Det finns ett ständigt behov av gode män. Personerna som behöver en sådan blir allt yngre och har ofta neuropsykiatriska diagnoser, vilket gör det till ett lite mer krävande uppdrag också. Jag håller även med om att en översyn av hela systemet behövs, säger hon.
Då och då ser vi rubriker i riksmedia om ”samhällsmedhjälpare” som på olika sätt missbrukat sin ställning; som lurat antingen staten eller de behövande.
Just Gotland har dock varit tämligen förskonat.
– Det är fruktansvärt när någon utnyttjar en redan utsatt människa. Men här på ön har vi fantastiskt bra gode män tycker jag, så det flyter på bra, säger Susanne Lindström.