Många gotlänningar upplevde att gränsen redan hade passerats, när Destination Gotland plötsligt presenterade den 30-procentiga chockhöjningen av biljettpriserna som ska genomföras i januari.
Nu undrar man ju var gränsen egentligen går? Vi vet ju att det finns ett maxtak i det statliga avtalet, varför når vi aldrig det?
Dessa till synes enkla frågor är, visar det sig, stört omöjliga att få svar på. Så här säger Karin Bergenås, som förvaltar avtalet hos Trafikverket:
– Det finns inga enkla svar. Det kanske låter jättekonstigt, men takpriserna är en del i en konstruktion. Man utgår i ett baspris från när avtalet startade, 2017, som man sedan räknar upp varje år. Det jag levererar till Destination Gotland är egentligen bara den här justeringen, jag säger inte att takpriset är det här eller det här.
Uppräkningen sker utifrån både konsumentprisindex och bränslepriser. Taket inkluderar inte olika "tilläggstjänster" och är dessutom en kombination av dyraste biljetten och medelpriset över tid. Och så vidare.
– Jag vill helst inte säga en siffra, då missar man helheten. Det här är ganska rörigt, säger Karin Bergenås.
Varför är det så rörigt?
– Rörigt är väl fel ord kanske, den är ju inte... vad ska man säga, det här är en avtalskonstruktion som... för mig är det inte rörigt, men jag förstår också begränsningarna i att förenkla det här, det går inte hur mycket som helst.
Vi provar att formulera oss på ett annat sätt:
Om vi bara utgår från nuläget; varför slår inte Destination Gotland i taket när de höjer med 30 procent på en gång?
– För att det skulle varit möjligt, utifrån dagens priser om jag förstår det rätt, så skulle det vara möjligt med en fördubbling, svarar Karin Bergenås.
Till slut fick vi alltså någon typ av nivå, trots allt, åtminstone gällande nuläget. Denna verkar rederiet dessutom vara långt ifrån att nå.
Ett tak som inte kan förklaras, som ter sig oändligt högt, men som ändå fortsätter stiga – vem har egentligen gjort den här konstruktionen?
– Jag var inte med när man upphandlade 2013, men då tittade man på takpriserna från förra avtalet och skrev upp dem så de skulle landa med hänvisning till bränslemarknaden och kostnadsutveckling. Bränslet är en så stor del av kostnaden för en operatör. Samtidigt måste operatören ta en risk, men den delas med staten.
Staten har också gått in med 148 miljoner extrakronor i år, utöver rederiets vanliga ersättning.
Karin Bergenås får inte säga särskilt mycket om kommande förhandlingar, på grund av upphandlingssekretessen. Men det finns hopp om att man ser över takpriset till nästa omgång.
– Jag jobbar ju med nästa upphandling och det är klart att vi tittar på hur läget är nu. Blev det här bra, eller finns det något vi måste förändra?
Gotlands socialdemokratiska riksdagsledamot Hanna Westerén är också beredd att kämpa för just denna punkt:
– Risken måste fördelas annorlunda i nästa avtal. Gotländska resenärer och näringsidkare kan inte bära risk i den här omfattningen framgent, för att använda vår landsväg över havet, det är helt enkelt orimligt.
Moderaten Jesper Skalberg Karlsson, som tillhör de styrande i riksdag och regering, verkar mer tveksam till att blanda sig i Trafikverkets arbete. Men även han är engagerad i färjefrågan:
– Jag fortsätter att lyfta de gotländska ståndpunkterna med mina kollegor i Trafikutskottet.