Genrebild. "Många förstår inte beroendesjukdomar och det tog lång tid innan vi själva förstod. Man tänkte att det är väl bara att sluta knarka, men så enkelt är det inte", säger föräldern.
Mamma Sofie Björkman och storasyster My Jerstedt berättade i artiklarna om vad som ledde till Lucas missbruk, deras upplevelser med myndigheterna och om allt det som ledde till att Lucas inte längre finns med oss.
När ”föräldern” läste om Lucas och hans familjs kamp mot missbruket och den gotländska beroendevården, kände hen igen sig. I den här artikeln kommer den anhöriga komma till tals och även nämnas vid ”föräldern” och barnet benämns ”Moa”.
Det började med att dottern Moa, var med om ett trauma i sin uppväxt, som ledde till att hon blev deprimerad och började självmedicinera med cannabis. Det blev värre under pandemin, då Moa ofta var trött, vilade mycket och skolundervisning hemifrån passade inte för henne. Moas familj fick reda på hur situationen faktiskt såg ut långt senare, när polisen knackade på dörren och berättade att deras barn både hade köpt och använt starka droger, men även sålt vidare.
– Jag har alltid haft en stark intuition och jag kände att något var fel långt innan, men det gick inte att sätta fingret på vad. Vi började först märka att hon använde cannabis, men något annat visste vi inte om. När vi fick reda på det, kom det som en chock. Tanken att ens barn tar så pass starka droger, det fanns inte på kartan, säger föräldern.
Polisärendet om innehav och försäljning av droger följdes av en rättegång och som ledde till ett straff, men då Moa ansågs vara för sjuk vid tillfället blev straffet inte verkställt. Ärendet har sedan dess bollats fram och tillbaka mellan frivården och åklagarmyndigheten.
– Pratar jag med frivården säger de att åklagarmyndigheten ska höra av sig till oss, men om jag ringer dit så säger de att de inte fått uppgifter från frivården. Jag hoppas bara nu att de ska bedöma att hon får vård i stället för något annat straff.
Genrebild. Moa började självmedicinera för sin depression, genom att använda cannabis. Det trappades sedan upp till starkare narkotika som tramadol och amfetamin.
Det har nu gått sju år sedan problemen började, och Moa är i dag myndig men bor kvar hos föräldrarna. Successivt ökade självmedicineringen till ett användande av narkotika som tramadol, benzodiazepiner, oxycontin och amfetamin. I över ett och ett halvt års tid, sedan familjen fick reda på allt om Moas missbruk, har de kämpat med att få vård för sitt barn. Vid flera tillfällen har de varit i kontakt med socialtjänst, frivård och psykiatri.
– När hon blivit fruktansvärt psykotisk av drogerna går det inte att hantera hemma. När jag ringt psykiatrin har de inte plats att ta emot henne. Ibland när det blivit för mycket har vi åkt in med henne ändå och då har hon fått stanna kvar där. Då tänker man vad skönt nu är hon där några dagar. Men då har de ringt efter en natt och låtit oss hämta henne igen, säger föräldern.
Det finns en förståelse för de brister som finns inom psykiatrin, som personal, pengar och platser. Men enligt föräldern är det fler än de som ropar på hjälp för att få en plats till sina anhöriga, så de kan få rätt mediciner och inte längre självmedicinera med droger.
Det finns däremot perioder där Moa varit ren från droger och velat få hjälp. Men tills dess att hjälpen erbjudits, har det gått för lång tid för henne att hålla sig drogfri.
– Hade de sagt om två veckor hade hon nog klarat att hålla sig ren, hon vill inget annat än att ordna upp sitt liv men det går bara inte. Jag bara bönar, ber, ringer och tjatar varje vecka att de måste lyssna på oss att hon måste tas omhand. Läget som det ser ut nu är så låst, hon är för sjuk för att själv ta beslutet att lägga in sig, hon ser inte någon mening med något och hon tror inte att det finns någon hjälp att få.
Genrebild. Moa har vid flera tillfällen försökt skada sig själv med rakblad och vid flera tillfällen överdoserat.
Det senaste året har som föräldern beskriver det, ”varit en berg- och dalbana att leva i”. Varje gång de hittat ett halmstrå att dra i, har det brustit gång på gång. I dag är Moa, sedan flera månader tillbaka, sängliggande och knappt kontaktbar.
– Det går inte att förstå det här förrän man sett sitt barn så, dag ut och dag in. I perioder har jag åkt hem från jobbet för att se om hon lever eller inte. Det är en sådan förtvivlan och förlamande sorg, man är ingenting, man bara lever i det här, säger föräldern.
Vid flera tillfällen har Moa både överdoserat och skadat sig själv på andra sätt. Men än så länge har de bedömningar som gjorts från vårdens sida grundat sig på cirka tio minuters samtal vid några tillfällen i veckan, när Moa orkat ta sig upp på benen, enligt föräldern. Viljan från Moas familj är nu att hon ska bli omhändertagen enligt LVM (lag om vård av missbrukare), något de varit i kontakt med beroendeenheten om.
– Det är som om det ska behöva ske vid så många tillfällen att hon nästan har dött. Men är inte det att gå för långt? Kan man inte göra något innan? Hennes väg blir ju bara längre och längre för att lyckas komma tillbaka, säger föräldern och tillägger:
– Jag förstår ju att är man över 18 år behöver det komma från personen själv att man vill ha hjälp. Men är man så sjuk som hon är måste man få bli omhändertagen. Vi måste få veta hur de som myndigheter tänker och få vara med och berätta sanningen om hur det är. Jag kan inte bara se på när mitt barn kraschar hela sin kropp, sina organ och sin hjärna.
Genrebild. "De säger bara att hon är deprimerad och det kan man inte omhänderta någon för. Men det är ju depressionen det grundar sig i som gör att hon tagit droger från första början", säger föräldern.
Att leva nära någon i ett djupt missbruk, är en blandning av både maktlöshet och hjälplöshet, menar föräldern. Och hela familjen har minst sagt blivit påverkade och delaktiga i kampen mot missbruket.
– Vi har försökt att vara förstående, att sätta gränser, försökt att inte bry oss, i princip “då får hon dö då”. Det låter hårt men det blir så. Det här har ju kraschat hela vår familj, vi har ju inget liv kvar. Allt kretsar kring att få hjälp till henne.
– Jag har fått sådan dödsångest, jag är inte så gammal ännu men vem vet vad som händer. Ska jag dö utan att ha haft något liv själv? Och ska jag dö utan att veta att hon har lyckats vända sitt liv? Att se in i hennes ögon, när hon väl öppnar dem, det går inte att beskriva den sorgen. Man förstår att hon inte ser någon mening med att gå upp om dagarna. Jag vet hur det här kommer att sluta om vi inte får hjälp. Det enda som kan ge mig något slags hopp är att se att hon får vård.
I nästa del får du läsa mer om beroendeenhetens chef Maya Heckschers kommentarer kring den stenhårda sekretessen och bedömningarna kring LVM samt socialdirektör Marica Gardell om den nya lagstiftningen som är på gång.