Så här såg statistiken för självmord ut 2021. Mörkertal finns dock i form av misstänkta suicid men där avsikten inte kunnat styrkas.
För efterlevande till personer som tagit sitt liv kommer regionen nu att införa särskilda lotsar som ska hjälpa vuxna anhöriga genom vägledande samtal och stöd för att ta sig vidare. Ett initiativ som inte finns i så många regioner.
Andrea Mårtensson är strateg för social välfärd inom Region Gotland:
– Tanken är i grunden att anhöriga under ett år från dödsfallet ska få stöd av lotsarna och få hjälp att komma vidare till andra stödverksamheter. Det är inga behandlande samtal men lotsen kan lyssna och ge grundläggande information och känna in behoven för att senare lotsa vidare till samhällets andra instanser, säger hon.
I snitt tar nio personer livet av sig på Gotland varje år, och här ser det ut som landet i övrigt vad gäller åldersfördelning:
– 70 procent är män. Åldrarna för båda könen där självmord är den vanligaste dödsorsaken är mellan 15 och 24. Den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 25 till 44 är självmord.
Gotlands tidigare vaccinsamordnare Christine Senter förlorade sin lillebror Martin när han tog livet av sig för tio år sedan. Martin var 29 år gammal och skulle ha fyllt 40 i år.
Christine Senter var tidigare vaccinsamordnare på Gotland men är nu verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i Region Västmanland. Christine uppmuntrar folk att närma sig efterlevande som förlorat någon genom suicid. "Man kommer inte förvärra något genom att prata om vad som hänt. För det värsta har redan hänt."
– Det är konstigt det här med tid. Å ena sidan känns det som nyss, å andra sidan har ju massor hänt sedan dess. När jag tänker att han skulle ha fyllt 40 i år så känns det som en evighet sedan. Han skulle ju fylla gubbe i år. Tiden är väldigt relativ i det här sammanhanget, säger hon.
Martin Senter tog livet av sig för tio år sedan. I en dagbok skrev han under en månads tid före självmordet om sina tankar. Han tog också personligen farväl till var och en i familjen i dagboken, något som hjälpt storasyster Christine Senter att acceptera.
Christine Senter är psykolog och nu mer verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i Region Västmanland. Som både efterlevande och psykolog ser hon vikten av en efterlevandelots ur flera perspektiv.
– Jag tror den här funktionen är väldigt viktig, men därmed inte sagt att alla människor behöver samma sak. Men jag tänker att den är viktig av två anledningar; den ena är att jag tror att behovet finns av att kunna prata med någon som kan lyssna och bekräfta, eller som varit i en liknande situation. Men genom att införa en sådan här funktion så visar man också att man förstår att personer som förlorat någon genom suicid är en grupp som mår väldigt dåligt och som kan behöva stöd, och det är en viktig sak.
Fungerar sorgeprocessen lika för alla eller kan det se olika ut?
– Nu pratar jag både som psykolog och som en person som varit med om det här, och jag tror inte man kan säga att sorg ser likadan ut, och jag kan heller inte säga att alla som är i sorg behöver samma sak. Även för personer som förlorat någon genom suicid kan det se väldigt olika ut. För vissa kan det vara att de inte haft en aning om att personen mådde dåligt, och för andra kan det ha varit en lång kamp.
Martins grav. Christine Senter säger att man sörjer randigt, vilket innebär att man är i det svarta, men man måste också få vara i det vita, och vara glad och låta livet pågå.
Martin skrev ett utförligt avskedsbrev, eller snarare avskedsdagbok, under en månads tid före självmordet.
– Ett väldigt utförligt avskedsbrev där han skrev ned sina tankar den sista tiden. Jag tror att det har gjort skillnad för mig. Jag fick en möjlighet att förstå hur han såg på sitt liv och på sitt mående. I dagboken tar han också personligen farväl till oss i familjen, var och en. Jag tror att dagboken har hjälpt mig att acceptera, men där acceptera inte är samma sak som att gilla eller tycka om. Men jag fick en förklaring. En välformulerad förklaring. I dag är jag tacksam för det, säger Christine.
I och med sitt yrke sitter hon på en massa kunskap och erfarenhet, vilket underlättar, menar hon.
– Men man är inte vaccinerad mot sorg bara för att man har kunskap. Tänk då hur många frågor som väcks om man inte har den kunskapen. När Martin var nydöd kände jag att det var väldigt svårt att säga att han tagit livet av sig för att jag kände skam. Att om jag berättade det så innebar det även att jag berättade hur jag fungerade som syster, eller hur min familj fungerade, och jag tänkte att det skulle säga något om huruvida mina föräldrar varit bra föräldrar eller inte. Det kan finnas så mycket skam och stigma kopplat till ett självmord. Och fast jag var så påläst och uppdaterad så drabbades jag ändå av de här tankarna, säger hon.
Hur skiljer sig sorgeprocessen efter suicid från annan plötslig bortgång?
– Om en person råkar ut för en olycka och omkommer kanske anhöriga drabbas ännu mer av magiskt tänkande som; tänk om det inte varit halt eller tänk om han inte gått över vägen, till exempel. Men det finns nog inte lika mycket stigman runt att plötsligt förolyckas eller dö i en somatisk sjukdom som det finns i psykisk sjukdom. Ibland kan jag undra om jag får säga att Martin dött av självmord, eller är det nästan som att säga något opassande? Jag tror inte att jag hade tänkt likadant om han blivit överkörd.
Hon tror att det som anhöriga till personer som tagit sitt liv behöver hjälp och stöd med – kan vara olika. Att det kan vara en mishmash av skuld, skam, och känsla av otillräcklighet.
– Nu har jag förmånen att ha fått växa upp i en familj där man pratar mycket med varandra, och så är det inte i alla familjer. Man ska också komma ihåg att en del kanske inte har några andra familjemedlemmar vid liv. Det finns också familjer där en sådan här händelse kan skapa mycket slitningar. För min egen del blev det lite knepigt eftersom jag både var sörjande och dessutom nästan kände mig som en representant för psykiatrin. När min familj då hade synpunkter på psykiatrin och hur den fungerat eller inte fungerat så var det svårt för mig att lyssna. Det blev lite rörigt för mig. Men vi pratade mycket och jag hade också vänner som jag kunde prata med.
Christine Senter var länge hängiven fallskärmshoppning. Här överraskades lillebror Martin med ett tandemhopp.
Vilken skillnad tror du att en efterlevandelots kan göra det första året?
– Jag tror att det kan göra stor skillnad för många. Det första året ska man igenom alla årstider, alla helgdagar och traditioner för första gången utan att den här personen är med. På så sätt blir första året speciellt. Sen är det ju inte så att år två blir precis som vanligt igen, för vanligt blir det ju inte. Det blir på ett annat sätt.
Anhöriga till personer som gått bort genom suicid hamnar också själva i riskgrupp för psykisk ohälsa, eller till och med riskgrupp för suicid, även om de kanske utgår från väldigt låga nivåer, berättar Christine.
– Sen är risken högre i vissa grupper. Det kan ju finnas en ärftlighet för psykisk sjukdom som gör att risken ökar. Men det kan också vara så att den som ser någon i sin närhet som väljer att ta sitt liv – om man nu kan tala om att välja självmord som utväg – att man då lär sig att det här är ett sätt att hantera livets motgångar. Bara det är en anledning till att fånga närstående och kanske allrahelst yngre personer som förlorat ett syskon, en förälder eller annan betydelsefull person genom självmord.
På Christine Senters facebook-sida skriver hon: "Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad."
– Det är lite så jag tänker, att livet är ganska slitigt. Man matas med lyckade och lyckliga personer i sociala medier, men faktum är att livet är ganska slitigt och innehåller sorger och bedrövelser och utmaningar och vedermödor. De sakerna är egentligen inte undantagen – utan det är livet, och här behöver vi hitta sätt att hantera livet på, antingen på egen hand eller med stöd av vänner eller samhället.
Hon säger att om vi förväntar oss att allt ska vara bra hela tiden så kan vi ju inte annat än bli besvikna. Men om vi utgår från att det kommer att vara skav och svårigheter och i stället bli bättre på att uppmärksamma de små stunderna som finns varje dag, då är det inte så tungt att hantera det där konstanta sorgearbetet som livet innebär.
– Det kan vara ett förlösande skratt i lunchrummet över någons matlåda, eller som när jag kommer till stallet och Bea (Christines häst) kommer med sitt mumlande gnägg när hon ser mig. Det är de stunderna jag ska komma ihåg som lycka, inte bara de här himlastormande stora grejerna.
Christine Senter ser krasst på livet och menar att "det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad".
Har det hänt något vad gäller suicidprevention de senaste tio åren?
– Jag tycker att det har skett saker, även om det går långsamt. Men det går i allafall i den riktningen att vi börjat bredda tänket och att vi förstår att suicidprevention inte bara primärt är något som psykiatrin kan ägna sig åt. Jag tänker att om vi menar allvar med att få ner självmordstalen så är det något hela samhället behöver arbeta med. På samma sätt har vi ju fått ner dödstalen i trafiken, och det handlar ju inte om att vi bara har bra verkstäder som kan laga krockade bilar.
Hon fortsätter:
– Där handlar det om att vi har fått bättre vägar, vi har mitträcken och säkrare bilar med krockkuddar och du kan inte köra över vita fält utan att ratten durrar. Sen när det väl händer något, då har vi en bra sjukvård som kan ta hand om krockade människor, och verkstäder som tar hand om krockade bilar. Och jag tänker att det är likadant inom psykiatrin. Vi kan ta hand om krockade människor som har gjort självmordsförsök eller människor med psykisk sjukdom som har högre risk för att krocka. Men vill vi på riktigt få ner självmordstalen så behöver vi jobba mycket bredare med allt från hur vi lär barn om psykisk ohälsa, men även om psykisk hälsa och allt som främjar psykisk hälsa. Så det går framåt, men vi är inte helt framme än.
För när hon tittar på självmordstalen så är det långt ifrån alla av de som tagit livet av sig som tidigare varit i kontakt med psykiatrin.
– En stor andel har aldrig haft kontakt med psykiatrin och då säger det ju sig självt att det inte hjälper om man bara skapar bra behandlingar för de som redan har psykisk ohälsa, utan det måste jobbas förebyggande på andra sätt ute i samhället.