Fotografen Hady Kareka har ställt ut 20 bilder från tiden efter Hamas offensiv i Gaza den 7 oktober. På torsdagen öppnas utställningen i Jessens saluhall i Visby.
I 20 års tid har Hady Kareka rest mellan oroshärdar med sin kamera, främst i Mellanöstern där konflikten pågått i 75 år.
Proceduren är alltid densamma: Han städar lägenheten, ser till att alla räkningar är betalda, hör av sig till sina vänner, kanske äter en god middag. För han vet ju aldrig med säkerhet om han kommer tillbaka.
Sedan ger han sig av med enkel biljett. Genom åren har han sett kriget på nära håll; avrättningar, lemlästade kroppar, ruiner och släckta drömmar.
Den här gången for han till Iraks huvudstad Bagdad och sedan in i Syrien när en kompis frågade om han ville följa med några dagar till Rafah.
Det ville han, lite semester på Gazaremsan, på gränsen till Egypten. Fem dagar hann han vara där innan terroristgruppen Hamas terrorattentat mot Israel, vilken omedelbart utlöste en motoffensiv.
– Värst var det förstås i Gaza, men beskjutningen var massiv även i Rafah. Jag har varit i pågående strider förut men det här var någonting annat, något värre. För mig var det som ”nine-eleven”, säger han.
Hady Karekas bilder från Gaza visar krigets offer från en nära sida.
Efterhand förvandlades staden till ett flyktingläger, med den skillnad att människor inte flytt. De tog sig helt enkelt inte därifrån.
Hady förevigade det han kom åt med sin kamera, ett antal bilder finns från och med fredagen utställda i Jessens saluhall i Visby, bilder tagna i såväl Rafah som i norra Israel på gränsen mot Libanon.
Det är liv som slagits i spillror, uppgivenhet, raserade hus och ihåliga blickar, människor vars upplevelser möjligen skapar nästa generations extremister, oavsett vilken sida de står på.
Under den mest intensiva beskjutningen i Rafah sökte Hady Kareka skydd på en fotbollsplan där han kunde sova i relativ säkerhet.
Hady vill att människor i vår förhållandevis trygga del av världen ska kunna se åtminstone en liten skärva av verkligheten.
För kriget, krigen, pågår trots allt inte särskilt långt härifrån; två timmar med flyg till Ukraina, fyra timmar till Bagdad.
De här kontrasterna i ditt liv, hur klarar du dem? Resorna till oroshärdar och här hemma jobb på demensboende?
– Det går, men jag längtar alltid ut igen. Jag kommer hem helt slut, men så drar det i mig igen. Ofta är största kulturkrocken att komma hem, många förstår inte hur bra vi har det.
En annan sak som slagit honom de senaste åren är hur fokus vridit sig, här hos oss och överallt.
– Nästan ingen pratar om fred längre, det mesta det pratas om är krig och Nato, säger fotograf Hady Kareka.