Som Helagotland tidigare rapporterat har de senaste åren präglats av brist på tandläkare och tandsköterskor. En orsak är lönen, där över hälften av de yrkesverksamma tandsköterskorna, 55 procent enligt fackförbundet Vision, ångrar sitt yrkesval.
I ett uppror adresserat till regionfullmäktiges politiker krävde de gotländska tandsköterskorna i juli att ingångslönen höjs från dagens 25 500 till 28 000 kronor i månaden. På fredagen överlämnades en namninsamling till Filip Reinhag (S), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden.
Tandsköterskan Camilla Lereng menar att kravet på höjd lön skulle göra skillnad och rädda kvar kollegor i yrket.
– Förhoppningsvis skulle vi få behålla tandsköterskor som är på väg ut i andra jobb. De flesta trivs på jobbet, men lönen är för dålig, säger hon och berättar att nästan samtliga av de nära 60 anställda har skrivit under listorna.
Nästa år ska ett nytt avtal tecknas mellan arbetsgivare och facket.
– När nya avtal ska skrivas finns möjligheten att gå i strejk, säger Camilla Lereng.
Att Gotland på grund av ö-läget har svårare att hitta personal drabbar också patienterna.
– Alla tandsköterskor som vill ha jobb har jobb. Vi söker flera hela tiden, och det gör de andra privata klinikerna också, säger Camilla Lereng.
Hon berättar om dagar då bokade patienter måste avbokas, på grund av att tandläkaren står utan sköterska. Service och bemötande mot patienterna drabbas också, med brist på tillgänglighet.
– Vi har inte alltid möjlighet att ha växeln öppen. Det finns dagar då vi har haft helt stängt i kassan som varit obemannad, och ingen möjlighet att hjälpa patienter på telefon.
Filip Reinhag tog emot listorna och satte sig sedan i ett möte med facket och representanter från de anställda.
– Jag tycker att det är jättebra att arbetsgrupper strider och synliggör. Det handlar i grund och botten om att vi behöver prioritera våra personalgruppers löner i budgeten. Till nästa år är den rekordhög, säger han.
Att tandsköterskor, liksom flera andra vårdyrken, till antalet är ett typiskt kvinnoyrke menar han är en del till de låga lönerna. Här vill Filip Reinhag se att något görs, för att trygga att det finns personal i framtiden.
– Välfärdssektorn behöver större resurser, för att vi ska kunna erbjuda medborgarna vård. När det gäller våra möjligheter att kompetensförsörja de yrkesgrupper vi behöver, vet vi att vi släpar efter både i lön och arbetsvillkor.