Inga-Lena Östbrant har alltid älskat att hålla till i skogen. 2019 certifierades som som skogsbads-guide, som sådan hjälper hon stressade nutidsmänniskor till lugn i vardagen.
DU&JAG
Vi tar inget skogsbad i dess egentliga betydelse. Inte så att vi går särdeles långsamt, stoppar fingrarna i mossan och sitter tysta i timmar.
Men vi promenerar verkligen till en glänta i Brucebo-skogen en bit norr om Visby och sätter oss där en god stund och pratar. Om stressen i samhället, behovet att varva ner och om hur naturen ligger nedärvd i oss människor från en länge sedan tid.
– Vi brukar avsluta våra bad med en liten ceremoni, så varsågod, en kopp te, säger hon, Inga-Lena…
…och häller ur sin termos en brygd gjord på granskott, kungsmynta och nypon. Varmt och välgörande, livets dryck.
Skogsbad, ja. Det kallas så. 2017 fanns begreppet bland svenska språkets nyord. Det har skrivits om förr i bladet, om att söka sig ut i naturen, lapa stillhet där, jorda i sig själv och komma ner i varv.
Det hela är en naturterapi som har sitt ursprung i Japan. Den uppstod på 1980-talet som en motvikt till stress och utmattningsdepressioner.
…och i själva verket betydligt värre än så, många hårt pressade kontorsarbetare i Japan dog vid tiden av utarbetning.
Som svar på detta startade departementet för jordbruk, skogsbruk och fiske shinrin-yoku, ett sätt att tillgodogöra sig energi genom att vistas i naturen. I dag finns ett hundratal skogsbad-skogar i Japan och fenomenet har spridits över världen.
Vi ska återkomma dit.
En kopp te gjord på skogsmynta, granskott och nypon.
Inga-Lena certifierades som skogsbadsguide under 2019. Kommande helg håller hon en av två planerade kurser under våren i Folkuniversitetets regi.
Men en gång var hon en liten flicka som sprang omkring på en gård i Stånga, det är ju så, alla har vi vårt ursprung.
Hon sitter på ett sittunderlag i den gröna Brucebo-mossan, vårkänning den här dagen efter senaste staruren, det väser av vågor från Östersjön en bit bort, hon minner sig bakåt.
– Det mesta vi behövde producerades på gården. När jag var liten blev pappa byggmästare men fortsatte som månskensbonde, berättar hon.
Naturen, jordbruket, fälten och skogarna fanns tidigt i hennes liv. Inte oviktigt med tanke på att det blev som det blivit.
Att lägga sig på rygg och se upp i trädens kronor kan få ner pulsen på många fartblinda nutidsmänniskor.
För jo, hon följde den gröna vägen. Gick trädgårdsgymnasium och utbildade sig till biolog och ekolog. I tidningens arkiv finns spåren av detta: Det mesta som tidigare skrivits om Inga-Lena har handlat om almsjukan.
I flera år arbetade hon på Skogsstyrelsen och förde där kamp mot såväl nämnda sjuka som jättelokans framfart.
Vid förra regeringsskiftet blev hon dock uppsagd sedan tjänsten som arbetsledare i naturnära jobb dragits in då fortsatt finansiering inte fanns i regeringsbudgeten.
Nu arbetar Inga-Lena på Arbetsförmedlingen, men uppsägningen gav henne ett friår då hon passade på att gå den där skogsbadsutbildningen.
Om vi tar oss tillbaka till ungdomen: Som du ser det nu, var det självklart att du skulle hamna i naturen, så att säga?
– Ja, säger hon. Ja, det var nog det. Jag har alltid gillat att vara utomhus, framför allt har jag alltid tyckt om att göra saker jag mår bra av.
Inga krav på prestation, det viktiga är att bara vara. Träden bryr sig aldrig om vilka människorna där på marken är.
Hon är och var förstås mångfacetterad som alla andra, gick på en del partyn i ungdomen men hon ratade tidigt det ytliga, säger hon. Läste inte Vecko-Revyn och andra tidningar som många av hennes jämnåriga.
– Nej, det gav mig aldrig något. Jag hade andra intressen där man slipper jämföra sig med andra.
I alla sammanhang, alla årstider, gör hon vad hon kan för att tillbringa tid utomhus, det gör gott för själen. Hon och maken paddlar havskajak minst en vecka varje år och även han är aktiv inom skogsbadandet.
Att vara ute som vi är nu, vad gör det med dig?
– Dels är det estetiken, det är vackert, allra helst nu på våren. Och så hittar jag lugnet i mig. Det finns inga måsten, man följer bara årstidernas gång.
Rent generellt…finns det för mycket negativ stress i samhället i dag, som du ser det?
Frågan är så klart ledande, alla, ALLA, vet svaret. Och Inga-Lena svarar föga överraskande ”ja”:
– Det finns så mycket som vi inte kan värja oss mot eller hålla distansen till. Kriget i vårt närområde, till exempel, vi hör om det hela tiden. Många känner en ekonomisk stress, en hel del lever ensamma och känner oro över det.
…utöver detta finns stressen att hela tiden utsättas för allehanda information, de flesta av oss är ständigt nåbara, vilket i sin tur för många skapat ett slags inverterad stress: Den att INTE kunna nås om telefonen är glömd eller avstängd.
Tallskog.
Fenomenet kryper dessutom ner i åldrarna. Enligt siffror från Folkhälsomyndigheten 2022 känner sig 27 procent av ungdomar mellan 16 och 29 år stressade, sju procent av dessa ”mycket stressade”.
Antalet procent som utvecklat depression har ökat från 11 procent 2013 till 30 procent 2020, mest drabbade är kvinnor.
Så nog finns det såväl personlig som samhällsekonomisk vinning med att gå ner i varv.
Men, för att vara tydlig: Även Inga-Lena är uppkopplad. När jag via Messenger skickade förfrågan om intervju kom svaret fortare än kvickt. Däremot säger hon sig inte vara slav under tekniken.
– Jag är en typisk person som lätt kan bli beroende, så jag tog bort Facebook ett tag. Men så jobbade jag en tid på SLU i Uppsala och forskade på DNA i almsjukesvampen, då tog jag tillbaka det. Det är trots allt ett bra sätt att hålla kontakt med nära och kära, bara man inte uppslukas helt.
Du är inte helt fast, alltså?
– Nej, jag försöker låta bli, ler hon.
Inga-Lena Östbrant använder aktivt alla sinnen när hon vistas i naturen, det fyller henne med såväl ro som energi.
Hon har dock haft stressproblematik genom åren. Som under Uppsala-tiden, den nyss nämnda, då hon inte kände sig tillfreds och längtade till sin älskade hem-ö. Gotland är verkligen hennes hemma, säger hon. Björke, hemsocknen, men även hela ön. Lukter och färger som ingen annan stans.
Så hon slutade och flyttade åter. Det var 2010, drygt tio år sedan.
Redan som nioåring blev hon inlagd på sjukhus för stressrelaterat magont utlöst av oron då mamma för en tid låg på sjukhus.
– Och när jag var 18 gjorde jag som många andra, lämnade ön, fick jobb på Östermalm, hamnade i stressig miljö och fick åter ont i magen. Då bestämde jag mig för att aldrig göra något som inte känns bra och det har jag försökt hålla mig till.
Men du har klarat dig utan att helt gå in i utmattningsdepression?
– Jag har folk omkring mig som drabbats och sett varningssignalerna så ja, jag har ställt om mitt liv i tid.
Björkskog.
Skogsbad, en långsam ”simtur” i naturen. Men också i de egna sinnena; lyssna, se, lukta, känna, smaka; lyssna på vinden, titta på en kotte, lukta på mossan, doppa tårna i vattnet, smaka på harsyran.
Enkelt. Men också krävande för många fartblinda nutidsmänniskor, en kilometers skogsbadsvandring kan ta två, tre timmar.
Frågor att ställa sig: Hur stor del av min vardag präglas av lugn och ro? Hur ofta är jag uppmärksam på andra sinnen än hörsel och syn? När ägnade jag mig senast åt att bara vara – istället för att göra?
– Det handlar mycket om precis det – att vara. Det handlar inte om kunskap och att känna till olika örter eller träd. Snarare handlar det om att ha fokus på upplevelsen, säger hon.
Inga krav på tillryggalagda vandringskilometer, ingen tung packning, ingen hets. Istället gå långsamt, stanna, köra ner fingrarna i jorden.
Inga-Lena Östbrant i Brucebo-skogen.
Hon berättar om sin mamma som hade det där i sig naturligt. ”Du måste titta inuti blomman, se hur vacker den är” sade hon.
– Ibland när vi var i skogen var hon bara försvunnen, då stod hon helt still och tittade på någon fågel. Men det går också att träna sig till det…att släppa ner axlarna och gå långsamt, reflektera och gå in i sig själv, det blir som meditation.
För egen del har hon lärt sig knepen och kan lätt försätta sig i lugnet. Hon tänker på en sten, en enbuske, en ros…känner växternas doft inom sig.
– Tänk alla skolbarn som fått tillsägelse av sina lärare för att de suttit och tittat ut genom fönstret…
Och därmed in i sig själva…
– Ja, precis så. Det är alltid prestation som belönas mest. Här, i skogsbaden, finns inga prestationer. Här är stillhet, lugn och reflektion det allra viktigaste.
DU&JAG, Inga-Lena Östbrant.
Forskning finns, säger hon, att skogsbaden förutom minskad stress också leder till lägre puls och blodtryck, minskar impulser till aggressivitet och depression och faktiskt stärker immunförsvaret via kemiska ämnen som utsöndras från träd.
– Så att krama ett träd kan bara göra gott, säger hon.
Och dricka en kopp granbarrs-te.
– Absolut. Och vi avslutar alltså alltid med en liten ceremoni för att komma tillbaka till vardagen. En del som varit med på kurserna är nästan lite dimmiga i blicken, många har gått väldigt djupt in i sig själva under de timmar vi håller på.
Till slut en liten antistress-skola hämtad från 1177.se, men med inslag som Inga-Lena Östbrant redan nämnt och omfamnat:
• Återhämtning är viktigt; vila, gör något du tycker är kul, ta en promenad, gå ut i naturen, umgås med personer du gillar.
• Ta reda på vad som stressar. Är du ensam om att hantera en krävande situation, har du för mycket på jobbet eller i skolan, känner du sociala krav som är svåra i leva upp till med vänner, kollegor, familj eller släkt, har du inte tillräckligt med utmaningar eller vistas du i bullrig eller stökig miljö?
• Kanske har du en prestationsbaserad självkänsla, det vill säga att du anser att du inte duger om du inte presterar på topp?
• Skriv listor på det som stressar dig och vad som gör dig gott. Det ger en guide till vad du ska försöka göra mer eller mindre av.
Se där, självklara saker, kanhända. Men ändå en påminnelse, ty negativ stress riskerar att leda till långvarig sjukdom.
Och som Inga-Lena påpekar i den här intervjun; det är viktigt att känna varningssignalerna tidigt för att inte gå i däck.