Frida Ryberg, på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Det var den 29 augusti 2022 som det började brinna på passagerarfartyget Stena Scandica som då befann sig söder om Gotska sandön. Larmet gick 12.15. Personal ombord lyckades släcka branden men fartyget fylldes delvis med rök, var strömlöst i omgångar och gick inte att styra eller navigera. Under 6,5 timmar drev fartyget mot Fårö. Det blåste kraftigt och vågorna var flera meter höga så livbåtarna kunde inte användas. Ett 30-tal barn och äldre passagerare hann evakueras med helikopter men sedan bedömdes det vara för riskabelt. Alla var samlade på däck med flytvästar på.
När fartyget bara var några kilometer från Fårö fick personal igång motorerna och kunde styra mot Nynäshamn. En möjlig katastrof var avvärjd.
Konsekvensen hade kunnat bli att fartyget gått på grund utanför Gotlands kust och i värsta fall hade hundratals personer hamnat i vattnet samtidigt som olja och bränsle från fartyget kunde ha förorenat kuststräckan.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som jobbar med utveckling av samverkan och ledning, har utrett vad som hänt och är kritisk till hur de olika myndigheterna hanterat händelsen i en rapport publicerad den 29 april. Någon organiserad samverkan av räddningsarbetet inleddes inte förrän klockan 20.00.
– De inblandade aktörerna borde ha agerat mycket snabbare för att kalla till ett samverkansmöte. Det är jätteviktigt för att kunna minimera konsekvenserna av det som händer och planera för vad som kan hända, säger Frida Ryberg på MSB.
– De skulle insett att det fanns anledning att samverka tidigare, i en ideal värld strax efter att branden brutit ut, inte efter åtta timmar, säger hon.
Hon förklarar att alla myndigheterna som deltog, Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Räddningstjänsten på Gotland, länsstyrelsen med flera, har både rättighet och är skyldiga att ta initiativ till detta vid en krissituation.
– Alla ska veta och förstå vidden av vad som kan hända genom att få en samlad lägesbild.
Syftet är att agera utifrån ett förhållningssätt som innebär att man ska försöka förutse vad som kan hända, när till exempel ett fartyg driver mot land och agera därefter för att förhindra eller begränsa skadorna.
– Vi vill förbereda för värsta scenariot, mer proaktiv i stället för att utgå från vad som redan hänt.
Av utredningen framgår att de olika aktörerna visserligen hade kontakt med varandra men att var och en arbetade för sig utan att ha en samlad bild av vad den andra gjorde.
– När länsstyrelsen ställde frågan till aktörerna: ”Ser ni behov av samverkan” fick man svaret att ”Vi klarar vårt uppdrag”.
Enligt utredarna uppfattades frågan om man behöver assistans eller hjälp för att lösa det egna uppdraget.
– Där borde länsstyrelsens tjänsteman tagit beslutet själv och kallat till samordningsmöte, säger Frida Ryberg.
Vem som helst av aktörerna skulle för övrigt ha kunnat ta initiativet, menar MSB.
– Svenska beredskapssystemet bygger på att alla gör det som de har ansvar för. Ingen myndighet får bestämma över någon annan och säga: Så här gör vi. Men det finns goda möjligheter att samordna sig.
MSB:s utredning drog flera slutsatser som kan leda samverkan framåt vid krissituationer, bland annat att kalla till samverkansmöte tidigare och arbeta mer proaktivt.
Den danska haverikommissionen har granskat räddningsarbetet på fartyget och där fick besättningen beröm för hur de hanterat branden ombord och följderna.