Marika Bogren, enhetschef för de historiska husens samlingar.
Sedan mars i år är gotländskan Marika Bogren ny enhetschef för de historiska husens samlingar på myndigheten Statens historiska museer. Kultur- och konsthistoria är något hon verkligen brinner för, men hur intresset vaknade en gång i tiden kan hon inte riktigt sätta fingret på. Kanske var det en brödugn i lera…
– Det fanns en konstnärlig sida på båda sidorna av min släkt och från skoltiden har jag alltid varit intresserad av kultur, men riktigt varför vet jag inte. Det kan ha varit ett skolbesök på Fornsalen i Visby som vi gjorde i årskurs tre. Stenåldersavdelningen gjorde ett starkt intryck på mig och min kompis. Vi fick syn på en gammal brödugn som var gjord av lera och stod i en gammal dammig monter. Vi blev så inspirerade att vi åkte direkt hem till färghandeln i Klinte och köpte all lera de hade. Sen gick vi hem till köksbordet och började kavla ut leran tills det slog oss att något var fel. Vi kunde ju inte bränna leran, skrattar Marika.
Efter gymnasiet studerade Marika vid en konstskola i Visby. Hon antogs till lärarutbildningen i Växjö, men kom i stället att vikariera som bildlärare i ett år på Gotland. Under denna tid umgicks hon i Visbys kulturkretsar och ”skrev dikter och så där”. 1987 gav sig Marika av från ön för första gången för studier vid kulturvetarlinjen i Uppsala. Hon fortsatte på forskarutbildningen i konstvetenskap och ”ramlade över” det som skulle komma att bli ämnet för hennes avhandling.
– Jag sommarjobbade på Gotlands konstmuseum och hittade Tyra Lundgren. Jan Brunius som var chef för museet då hade gjort en utställning med hennes självporträtt. Det fick mig att vilja veta mer om henne.
Marikas avhandling och arbete väckte stor uppmärksamhet och det är nog inte fel att säga att hon i dag är en av de främsta kännarna av Tyra Lundgrens konstnärskap.
– Det har varit som en mission att sprida kunskapen om henne vidare. Jag har känt mig som ett medium för henne och det har öppnat så många möjligheter för mig, säger Marika och berättar att hon just avslutat en artikel för Svenskt tenn, som jubilerar nästa år. Tyra Lundgren var god vän med Estrid Ericson som grundade Svenskt tenn 1924.
När Nationalmuseum så småningom utlyste en pedagogtjänst, år 2000, hade Marika samlat på sig så mycket erfarenhet att jobbet blev hennes och där blev hon kvar i 18 år som konstpedagog och intendent.
– Jag lärde mig enormt mycket på Nationalmuseum. Det var en viktig skola, men när jag var i 50-årsåldern tänkte jag att ska man byta arbetsplats så var det hög tid. Så 2018, när Nationalmuseum flyttade tillbaka till sina lokaler efter den omfattande renoveringen, flyttade jag ut.
Marika sade upp sig för att bli avdelningschef för samlingar och kulturmiljö på Gotlands museum.
– Det var jättekul att komma tillbaka till ön och jag ville testa det här med ledarskap. Egentligen har jag väl alltid varit någon form av ledare, men lite mer informellt, som när jag i 11-årsåldern startade cykelklubben i Klinte till exempel, säger Marika.
Efter tre och ett halvt år på Gotlands museum började Marika längta tillbaka till storstadsbruset, vänner och kanske framför allt ”till ett statligt jobb”. Hon arbetade under ett år med ett kulturarvsprojekt där Gustavsbergs porslinsmuseum stod i fokus.
– Under den här tiden tänkte jag på vad jag skulle ägna mig åt. Jag var lite trött på museer, men har man väl svalt den giftbägaren är man snart tillbaka igen. Jag får väl erkänna att jag är lite besatt av museer, skrattar Marika.
Föremål från Historiska museets kyrkliga samlingar.
I mars i år påbörjade Marika sin nya tjänst som enhetschef för de historiska husens samlingar vid Statens historiska museer, SHM. Hennes enhet ansvarar för samlingarna vid Hallwylska museet, Skoklosters slott, Tumba bruksmuseum och Historiska museets kyrkliga samlingar. Inom myndigheten ryms ytterligare tre museer; Livrustkammaren, Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet och Sveriges museum om Förintelsen.
Marika vågar sig inte på att säga hur många föremål som ingår i samlingarna i hennes enhet, men säger att det handlar om ett par hundratusen.
Den första tiden på enheten har Marika ägnat åt att sätta sig in i organisationen, som hon beskriver som komplex. Enheten är dessutom nybildad och under utveckling.
– Det är lika fantastiskt som jag hade tänkt mig, men mycket mer intensivt och med ett högt tempo. Jag leder intendenter, konservatorer och antikvarier och vi kommer att bli ungefär 15 personer i enheten nästa år.
Man jobbar med utlåning och i liten skala med förvärv av föremål, men främst handlar det om förvaltning, vård och bevarande, samt tillgängliggörande.
Framöver vill Marika fokusera på att utforska begreppet ”historiska hus” och utveckla nätverkandet nationellt och internationellt. Hennes kärlek till konsten, kulturen och inte minst historien går det inte att ta minste på.
Som enhetschef är Marika Bogren ansvarig för samlingarna vid flera historiska hus – däribland Historiska museets kyrkliga samlingar. På bilden betraktar Marika skelettdelar från slagfältet utanför ringmuren. Dessa visas på medeltidsutställningen; Slaget om Gotland 1361.
– Historia är väldigt viktigt tycker jag och särskilt som världen ser ut idag, när vi kan fabricera historier och där faktaunderlagen kanske inte alltid är de riktiga. Där tror jag att vi som museum kan göra skillnad och att vi har en styrka och kan verka som en stabil institution i samhällsutvecklingen. Genom föremålen, men också genom berättelserna om dem.
Hon säger att historien tidigare handlat mycket om kungarnas och drottningarnas historia, men hon ser nu en utveckling där vardagsmänniskans perspektiv genom tiderna får ta större plats.
– Jag brukar säga att en människa vill möta en människa. Därför måste historia vara relevant och den behöver kroka i något där man har en igenkänning eller handla om en fråga som är viktig så att man kan ta med sig den frågan bakåt i tiden. Då kan man ofta få väldigt spännande svar och då vet vi också hur vi ska agera framåt. Man brukar ju säga att historien upprepar sig – på gott och ont.
När man talar om historia är det också lätt att halka in på ämnet kulturarv, som diskuteras flitigt idag. Vad är egentligen ett kulturarv och finns det verkligen ett typiskt svenskt kulturarv? Marika menar att begreppet inte låter sig förklaras med enkla ord. Var och en har sitt kulturarv som bör respekteras. Hon menar också att det blir knepigt när vi börjar sortera upp vad som ska rymmas inom det svenska kulturarvet.
– Där får vi problem för jag tycker att man ibland snävar in och stänger in begreppet. Jag tänker på när vi hade visningar på Nationalmuseum. Vi visade allt från Karl den XII:s likfärd och det klassiska historiemåleriet – men också möbler från renässansen, där inspirationen kom från Indien och från den persiska kulturen. I mitt huvud kan jag aldrig förstå… alltså vi människor har alltid älskat att resa över hela världen och det har ju föremål också gjort. Det har alltid funnits ett utbyte av kunskap kring hantverk som överförts mellan olika kulturer. Så att snäva av är att begränsa den historiska utvecklingen, säger Marika.
Som enhetschef måste ju du ha möjligheten att ta del av mycket som kanske inte er publik får möjlighet att se. Det måste vara otroligt spännande?
– Jo, det är det, men jag kan tipsa om att vi öppnat något som heter samlingsbloggen som man hittar på SHM:s hemsida. Varje vecka lägger vi ut en berättelse kring olika föremål. Det kan också handla om vad konservatorerna håller på med just nu. Där kan man få inblickar i vad som sker bakom kulisserna, ta del av ny forskning och fördjupa sig i ett material. Det är väldigt spännande, säger Marika och fortsätter:
– Jag bara älskar det för vi har så många nördar hos oss på myndigheten som är så kunniga på specifika saker. Det är en fröjd. Ibland måste jag nästan nypa mig i armen – och så tänker jag; vad gör lilla jag här?
Hallwylska palatset har starka kopplingar till Gotland. Ellen Hallwyl som med sin man Johnny Roosval lät uppföra Muramaris var nämligen dotter till paret von Hallwyl som lät bygga just Hallwylska palatset i slutet av 1800-talet.
Av de museer vars samlingar din enhet ansvarar för – har du någon favorit?
– Nej, du vet att om man har barn så älskar man ju alla sina barn lika mycket – så det går inte att skilja på Jonatan och Samuel i mitt fall. Jag kände kanske bäst till Hallwylska och Skokloster när jag började. Men alla de här delarna växer för varje dag. Alla har så olika karaktärer. Hallwylska är stadsmuseum med 1800-tals-vibbar mitt i Stockholm, Skokloster som ligger på landet med sina olika tidslager, men främst kanske 1600-tal. Tumba bruksmuseum har en jättespännande historia kring ekonomi och pengar och kyrkosamlingarna på Historiska museet har så många kopplingar till det jag sysslade med på Gotlands museum. Det är en bukett där alla har sin betydelse i helheten.