Mattias Bärjed inför The Soundtrack of Our Lives återförening.
Den 22 december 2012 gjorde TSOOL den spelning som antogs vara bandets sista. Då hade det varit verksamt i 17 år, tidens tand hade gnagt och medlemmarnas lust hade runnit ut i sanden.
Bakom sig hade de låtar som ”Instant Repeater 99”, ”Sister Surround” och ”Nevermore” och ett grundmurat rykte som högljutt internationellt liveband.
Men så plötsligt, många år sedan senast, är de alltså åter på scenen tillsammans.
När återföreningen tillkännagavs i februari var medlemmarna sparsamma med kommentarer: ”We let the music do the talking”.
– Det var ett gemensamt beslut, ingen ville sitta och prata sönder det här. Det är musiken som är det viktiga, den vi skapat tillsammans och som förhoppningsvis kommer att överleva alla oss, säger Mattias Bärjed.
Den här intervjun görs ett par veckor innan Way Out West i Göteborg fredagen den 11 augusti, uppvärmningsgiget i skånska Hammenhög dagen före och den i Oslo lördagen 12 augusti.
Comebacken är redan avklarad, på Azkena-festivalen i Baskien just för midsommar.
Publiceringsdatumet är överenskommet, inga offentliga ord från bandet före WoW-helgen är vad som gäller.
– Och jag har ändå aldrig varit intresserad av att snacka om hur den här tillfälliga grejen känns. Vi spelar den musik vi skapade tillsammans, det är allt.
Så, sorry Mattias, hur känns det!?
– När vi sågs första gången tillsammans alla sex var det som vi sågs igår, trots att det gått nästan tio år. Vi fick ju oerhört starka band under de där åren, det var ingen startsträcka alls.
The Soundtrack of Our Lives inför sommarens återförening där man bland annat ska spela på Way out West. Ian Person, Mattias Bärjed, Martin Hederos, Fredrik Sandsten, Kalle Gustafsson Jerneholm och Ebbot Lundberg.
Det var i juni ifjol, i samband med att TSOOL valdes in i Swedish Music Hall of Fame, som de sammanstrålade allesammans för första gången sedan Grammis-galan 2013.
– Det var som att det var meningen att vi skulle spela igen. Så då bestämde vi det, vi gör de här spelningarna och sedan inget mer.
Ingen fortsättning alltså? Inget nytt material?
– Nej, det är det här vi gör. Och inget nytt, jag kan inte se hur det skulle vara möjligt. Det är en annan tid nu, alla har andra liv, de bästa låtarna kom till under organiserat kaos, de gånger vi lyckades rikta energin åt samma håll när vi straffrepade i replokalen. Men nu…nej.
Mattias Bärjed kommer ursprungligen från Värmland med har nu bott i Visby sedan 2013. Sin dos av Värmland får han av Sven-Ingvars: "Deras musik slår alltid an något varmt och innerligt inom mig, jag blir glad när jag hör dem.
Mattias Bärjed, med ursprung i Värmland och boende i Visby sedan tio år, använder under intervjun ofta begreppet ”organiserat kaos”. Som att det var just detta som var bandets glöd och drivkraft.
Sex starka viljor och kreativa hjärnor som med tiden körde slut på varandra. Åtminstone kände han det så:
– Jag zoomade ut de sista åren, inte på scenen men övrig tid. Jag bildade familj och började skriva filmmusik. Det var dags att göra något annat, så kände vi nog allihop.
Mattias Bärjed, Martin Hederos och Ebbot Lundberg 2012 då de tillkännags att "Throw it in the universe" skulle bli deras sista album.
Filmmusik har han skrivit sedan dess, senast till SVT-dramat ”Händelser vid vatten”. Ny musik är på gång, han har fått en hint men vet inte till vad.
Han har också spelat som medlem i stenhårda Refused, men det bandet ligger på is. Under hösten ska han åter ut och åka med Stefan Sundström.
Mattias Bärjed spelade 15 år i The Soundtrack of our Lives.
Men nu är han i soundtrack-bubblan och trivs utmärkt, överraskad dock att ljudvolymen är så stark. ”Kanske för att det också är så känslomässigt starkt”, som han säger.
Till slut, viktig fråga, vilket är sountracket of ditt life?
– Just nu dyker jag djupt i bluesens rötter i New Orleans, som Buddy Bolden, Jelly Roll Morton och Louis Armstrong. Jag gräver så djupt jag kan komma. Och Sven-Ingvars förstås, där finns Värmland, deras musik slår alltid an en varm och fin ton inom mig.