De många skjutningarna och sprängdåden i främst Stockholm-Uppsala-regionen har rimligen inte undgått särskilt många. Tolv döda inom en svart september, några av dem helt utan koppling till gängkriget.
Och även barn i dess skilda åldrar tar ju del av nyhetsflödet, antingen de vill eller inte.
Bengt Grandelius i Vallstena är författare och psykolog som i föreläsningar och böcker ofta uppehåller sig kring barns utveckling till vuxna. Bakom sig har han drygt 40 år av psykosocialt arbete.
Så låt oss börja med den frågan som många barn möjligen ställer sig:
”Kommer dom att börja skjuta hos oss också?”. Hur svarar föräldrar bäst på den oron?
– Det är en stor och svår fråga och svaret handlar förstås om ålder på barnet, men generellt ska man svara nej. Även om vi vuxna så klart inte heller vet hur det utvecklar sig. Handlar det om lite äldre barn får man försöka balansera och dimensionera.
Bengt Grandelius tipsar om att låta barnets frågor vägleda. Känn av deras funderingar och förenkla svaren till den nivå barnet befinner sig på.
Hur barn hanterar alla typ av kriser beror till största delen på föräldrarnas grundtrygghet. Barn absorberar omedelbart om vuxna sänder ut oroliga signaler.
Det är inte ovanligt att ungdomar långt upp i gymnasieåldern läser av eventuell fara i föräldrars eller andra vuxnas ansikten.
– Här bör man också hålla sig från att säga svepande saker som "man vågar knappt gå ut" eller "vem som helst kan bli skjuten var som helst". Det gäller att hålla huvudet kallt och inte spä på barns och ungas oro, säger han.
Mycket är alltså vunnet om föräldrar och andra vuxna kan balansera en händelse eller rädsla. Barn som varit med om eller skrämts av svåra saker far lätt iväg i egna fantasier.
Ett sätt att förekomma eventuell otrygghet kan vara att sätta sig ner en stund och fråga om barnet undrar något kring det som händer.
– Det handlar hela tiden om att avlasta. Oro ska tas på allvar men man ska också vara tydlig med att jag som vuxen har koll och att de kommer att få veta om det händer något farligt i deras närhet.
Och om barnet är något äldre, varför inte fråga vad de själva tycker man ska göra åt det här samhällsproblemet:
– Genom mitt terapeutiska arbete med ungdomar vet jag att ungdomar är mycket mer medvetna om vad som sker omkring oss än vi kanske vill tro. Så en del har kanske kloka svar och förslag, vilket kan få ungdomen att känna sig delaktig i att lösa problemet. Det är ett sätt att avlasta för stunden.
Den pågående gängkonflikten bottnar i narkotikahantering, och här kan man till äldre barn framhålla det riskabla i att vistas i sådana miljöer. Där kan saker lätt gå fel:
– De flesta ungdomar vet var den handeln förekommer. Men huvudsaken är alltså, som vid alla kriser, att som vuxen behålla lugnet. Och här är det egentligen ingen skillnad på barn och vuxna, det är alltid lugnande att ha en trygg röst att hålla fast vid, säger Bengt Grandelius.
I en intervju nyligen sade gotländske polisen Ayman Aboulaich, utredningsledare med fokus på gängkriget, att det är osannolikt att våldsvågen kommer till Gotland.
– Grunden i konflikten är narkotikahandel, att starta krig för att vinna mark på Gotland saknar logik. Det här handlar om större städer med många invånare, Gotland är för litet och dessutom spelar det geografiska läget roll.