Ingalill Gerber Lindgren, avfallsutvecklare på Region Gotland.
Det är i en text på Region Gotlands hemsida samt i en insändare i de gotländska tidningarna som Ingalill Gerber Lindgren, avfallsutvecklare på regionen, förklarar varför man valt att byta ut de gröna bioplastpåsarna till de mycket kritiserade bruna papperspåsarna.
Där svarar hon bland annat på frågeställningen varför man bytte från bioplastpåsen då den ”också är nedbrytbar”.
”Den tidigare bioplastpåsen är som namnet säger tillverkad till viss del av nedbrytbart material, men för att göra den tillräckligt slitstark samt ekonomiskt fördelaktig innehåller påsen också vissa plaster”, skriver Ingalill Gerber Lindgren.
Dessa plaster bryts inte ned under behandlingen i Gotlands biogasanläggning, och finns således kvar i slammet som efter biogasproduktionen sprids på de gotländska åkrarna.
”Använder vi dessa bioplastpåsar får vi således mikroplast i biogödsel som går ut på de gotländska åkrarna och så småningom in i vår mat som vi och våra barn äter”.
Papperspåsen är däremot, enligt Ingalill Gerber Lindgren, helt nedbrytbar, och hon skriver även att den påse av vattenavvisande kraftpapper som används på Gotland i stort sett är densamma som andra kommuner.
Mycket av kritiken mot påsen har handlat om att den går sönder, och avfallsutvecklarens tips för att undvika detta är att använda en ventilerande matavfallsbehållare till sin påse, att låta blött matavfall rinna av samt att inte fylla påsen över den streckade linjen.