”Jag känner att jag är så glad att jag ska få komma, att jag får vara med på Gotland. Det är mitt hemma och det känns fint att få vara med”, säger Sofia Lundberg om att vara en av författarna som kommer till Bokens dag i Visby.
Sofia Lundberg är den mest översatta, nu aktiva, kvinnliga svenska romanförfattaren. Debuten ”Den röda adressboken” finns på 37 språk och har getts ut i ännu fler länder.
– Jag är otroligt tacksam över att jag har så många läsare och får skriva böcker, men jag skulle skriva böcker även om jag inte hade en enda läsare. Skrivandet är livsnödvändigt. Jag försöker själv förstå något och tycker det är viktigt att belysa det som karaktärerna är med om och utsätts för.
Sofia Lundberg är speciellt intresserad av hur barndomen påverka oss som vuxna.
– Jag försöker titta på hela livet, det gör jag i alla mina böcker, undersöka hur vi blir som vi blir. Så det är en del barndomstrauman i mina böcker.
Totalt har Sofia Lundberg skrivit sex romaner, två barnböcker och två fackböcker. Hennes debutbok har översatts till 37 språk och lanserats i ännu fler länder. ”Det är en svindlande mängd”, säger hon.
Hennes egen barndom utspelade sig såväl i Västerås, som på Gotland.
– Jag är halvgotlänning. Min mamma är härifrån och morfar bodde då på Sankt Göransgatan i Visby, där lasaretts parkering är just nu. Jag har väl använt det huset i boken ”Som en fjäder i vinden” som utspelar sig på Gotland, då låtsades jag som om det fanns kvar, säger Sofia Lundberg.
Även romanen ”Ett frågetecken är ett halvt hjärta” har en barndomsskildring hämtad från Gotland. Förutom att ön är en plats i Sofia Lundbergs berättelser är det också en plats där hon skriver.
– Jag är här ganska mycket nuförtiden. Jag har ett likadant arbetsskrivbord på Gotland som jag har hemma i Stockholm, så jag kan bara ta min laptop och koppla in det på nya stället.
Förra året skrev hon färdigt ett utkast till senaste roman här. Hon kopplade ur datorn och reste hem till Stockholm för en mammografiundersökning. Där fick hon ett besked som påminde för mycket om romankaraktären.
– Jag kom hem från Gotland bara några dagar efter jag satte punkt för den här boken och skickat den till min förläggare. Jag hade i princip begravt en av karaktärerna och fick veta att jag själv hade samma sjukdom. Det var väldigt märkligt, säger Sofia Lundberg.
Författaren Sofia Lundberg före cancern och behandlingen där hon tappade sitt hår. Om det inte hade varit så synligt att hon var sjuk hade hon troligtvis inte pratat om den öppet.
”Det hade jag säkert inte gjort, men det blev så tydligt”, säger hon.
Hon hade skrivit om en karaktär som var döende i bröstcancer. Själv hade hon upptäckt en knöl i bröstet våren 2021 och kontaktat vården, men fått beskedet av en läkare att den var ofarlig.
– Jag gick sedan på den vanliga mammografin i augusti 2022 och då hade det blivit en rejält aggressiv form av cancer, berättar Sofia Lundberg.
Samtidigt som hon hade skrivit, hade cancertumören växt i bröstet.
– Jag kände knölen hela tiden, för den gjorde ont. Så den var ständigt närvarande när jag skrev och jag kände nog på mig att det var illa, säger hon.
Men hon hade ändå litat på läkaren, som hade haft fel. Under tiden hade cancern hade spritt sig och bildat en knöl till.
– Det var väldigt omskakande. För när man får ett cancerbesked så vet man inte riktigt om man kommer överleva. Jag tänkte att nu dör jag och jag har skrivit om min egen död. Det var också dramatiskt att boken heter ”Det sista konstverket”. Att det kanske skulle bli min sista, säger hon.
”Jag har alltid tänkt väldigt mycket på döden. Det har alltid varit väldigt centralt för mig att vi lever en begränsad tid, så det är inget nytt egentligen. Men det är klart att en sjukdomsperiod påverkar”, säger Sofia Lundberg om cancertiden.
Till skillnad från sin romankaraktär, så hade hennes cancer inte spridit sig utanför bröstet. Tumörerna opererades bort, cellgifter sattes in och överkroppen strålades. Hon behandlas fortfarande med antikroppar och antihormonella läkemedel.
– Jag fick extra allt kan man säga. Hade cancern upptäckts där i maj 2021, när jag sökte för knölen i bröstet, hade jag inte behövt alla de här behandlingarna, säger Sofia Lundberg, som ändå mår ganska bra idag.
– Det är en dos kvar och sedan ska jag nog återhämta mig, hoppas jag, säger hon.
Under sjukskrivningen och cancerbehandlingarna insåg hon hur viktigt det är för henne att fortsätta skriva skönlitteratur.
– Jag var livrädd för att det skulle påverka skrivandet, framförallt cellgifterna. Men orden kommer fortfarande till mig lätt. När jag ställdes inför att livet kanske skulle ta slut insåg jag att jag har så mycket berättelser jag vill skriva och att det kanske är bråttom nu.
Hon tar varken livet eller författarskapet för givet.
– Jag är tacksam så länge jag kan hålla på och skriva, men jag känner väl alltid en oro över att det ska ta slut. Det betyder mer än ett vanligt jobb och det är ett kall på något sätt.
”Jag skulle bli väldigt ledsen om jag inte skrev böcker, det är väldigt roligt men mycket jobb”, säger hon.
Den senaste romanen handlar likt tidigare verk om barndom, snarare än sjukdom. Den här gången om en fosterfamilj.
– Hanna Stiltje, som är bokens huvudperson, har en väldigt stor konstnärlig talang och det är lite på grund av det som hon får uppbackning och klarar sig så bra, men det sker kanske på bekostnad av de andra barnen i familjen. Hon gör upp med det när hon är i slutskedet av sitt eget liv, så som man ofta gör om man blir sjuk.
Som vuxen ställer Hanna Stiltje ut ett konstverk som skiljer sig från det hon har skapat tidigare.
– Det ser ut som en byrå som är byggd av bråte bara. Det finns ingen skönhet och ingen logik i varför hon har gjort, det, men den består av material från hennes barndomsmiljö, berättar Sofia Lundberg.
Berättelsen handlar mycket om de biologiska föräldrarnas rätt till sina barn och hur andra vuxna kan träda in och förändra villkoren.
– Jag har skrivit den här berättelsen med barnen i fokus och försökt skildra deras verklighet i en hård värld. De som inte får den omsorgen de har rätt till och blir svikna. Det är en bok till alla barnen vi läser om. Tintin och Lilla hjärtat och Bobby och bröderna som blev innebrända av sin pappa och de som blev misshandlade med syra och flickan som föll från balkongen. Och alla dem som vi inte läser om.
Sofia Lundberg skriver ofta om hela liv och hur barndomen påverkar vuxendomen.
Samtidigt som Sofia Lundberg tar upp nutida exempel, baserar hon berättelsen på ett eget minne.
– Det var en händelse i min barndom. Jag har själv växt upp i en trygg och fin familj, men jag hade en vän som var fosterbarn, berättar hon.
När vännen fick besök av sin biologiska förälder blev situationen våldsam.
– Det är en händelse som har funnits med mig i alla år och det intressanta är att min vän som blev utsatt, hon kommer inte ihåg det. Så för henne har inte just den händelsen stannat kvar på något sätt, men för mig som bara iakttog gjorde den det, säger Sofia Lundberg.
Den blev också en del av romanintrigen.
– Ganska ofta är det en händelse, som jag har varit med om eller hört om och som har påverkat mig djupt, som inspirerar handlingen i mina böcker, säger Sofia Lundberg.
Precis som hennes påhittade karaktärer, påverkas hon som vuxen av sin egen barndom.
– Det är kanske först när det händer något eller när något ställs på sin spets som man går tillbaka och tittar på hur olika händelser påverkade, säger hon.
Sofia Lundberg hade ovetandes samma cancertyp som en karaktär i hennes senaste roman. ”Men det är inget fokus på själva sjukdomen i boken. Det handlar mer om att hon gör upp med sitt liv och med sin bakgrund”, påpekar hon.
