Ultralöparen Jenny Lindroth springer sin sista dag i loppet ”Gotland Run”, 511 kilometer runt hela ön. ”Nu känner jag mig skitpigg och vill bara i mål, men jag har haft en stressfraktur i höften och har lovat mig själv att avbryta om det gör för ont. Det är hela tiden den här balansgången mellan att känna efter och köra på. Vad är galenskap och vad är sunt?”
– Man blir lite osorterad efter snart sex dygn i rörelse, säger Jenny Lindroth, som kom hem till mig för att vila halv två på natten, efter att ha sprungit i mörkret. Guidad av loppets digitala kartrutt och mina vägbeskrivningar på sms, med en mobil som tappade batteri.
– Det löste sig, för hjälpen kommer när man minst anar det och jag lyckades komma rätt, men det blev åtta kilometer felspring och det har hänt tidigare att jag sprang fel två kilometer och då blir det två tillbaka, fortsätter Jenny Lindroth.
De senaste missade kilometerna ska hon hämta hem på morgonen och hon har redan mer än 45 mil i benen. Loppet är på 51 mil och enligt reglerna får deltagarna inte fråga om hjälp. De får däremot tacka ja om de blir erbjudna mat, dryck eller husrum.
– Alltså när man är så där trött och vi inte får be om hjälp och så kommer hjälpen till mig i stället, när du skrev att jag kunde få vila lite här, säger Jenny Lindroth med ett leende.
Hon har precis sovit en halv natt, sprungit i flera dagar och är redo att fortsätta med ”Gotland Run 511k”.
”Den här möjligheten dök ju upp sent, jag hade tänkt att sova ute och var nära på att göra det”, säger Jenny Lindroth, efter några timmars sömn i en säng hemma hos mig. Enligt reglerna får löparna sova hos folk längs vägen och jag ställde frågan om hon ville vila här några timmar på natten.
Det är första gången ett sådant här lopp arrangeras i Sverige och originalet, ”Vol State 500k”, finns i USA.
– Dels är ultralöpning en större grej där, så alla locals och folk som bor där har fler sådana här Angel stations, säger Jenny Lindroth och syftar på de sovstationer eller depåer som finns utplacerade längs rutten.
De närmaste finns i När och Fidenäs, nu är vi i Vamlingbo.
– Det här är ju som en spontan Angel station och det är precis så som det ska gå till, sedan vet vi att det finns tält eller partytält som Peter från loppet har. I förrgår natt, ovanför Lau eller vad det hette, var det ett par som ställde upp ett och där sov vi, säger hon, som annars har sovit en natt i en busskur och försökte sova under bar himmel i en ruin tills det började regna.
Peter Schröder är den som arrangerar loppet och har själv sprungit originalrutten i USA, innan han tog konceptet till Gotland.
– Här har det varit helt okänt, så det är helt sjukt att det har gått så snabbt. Att folk vet vad vi håller på med. Och jag tror att det säkert kommer att bli större nästa år, jag vet flera som har messat och frågat var de kan anmäla sig, säger Jenny Lindroth.
Ultralöparen Jenny Lindroth bor i Stockholm och är verksamhetschef för gatutidningen ”Situation Sthlm:s” sociala verksamhet. Hon har även varit barnskådespelerska och hade bland annat huvudrollen i filmen ”Drömprinsen, filmen om Em”.
Bland gotlänningarna har ryktet om loppet spridit sig och det har bjudits på allt från bananer och vindruvor till godis och snus.
– Alla har varit så gulliga, ju längre loppet har gått desto fler folk har stått längs vägen och de har verkligen följt det här. Så det är någon slags word to mouth och Thomas har krattat manegen, han har gått först med en QR-kod på ryggen, säger Jenny Lindroth och syftar på Thomas Nindjja Gottlind som vann loppen under gårdagskvällen.
Även Michael Sandkvist nådde mållinjen, tidigt på morgonen. De som ligger bakom Jenny Lindroth har fått avbryta.
– Nu blir det upp på vägen och en kamp mot mig själv, säger hon och gör sig redo för att springa mot målet.
– Då blir jag etta guld som tjej och brons överhuvudtaget, men jag ligger sist och har ingen som dragare så jag måste hitta motivation till att fortsätta. Nu har jag nästan gjort 45 mil och det är sex eller fler kvar på grund av mina felspring. Jag vill bara komma i mål, så nu har jag laddade enheter och ska trycka i mig lite mat, sedan ska jag hitta tillbaka till banan. Rent mentalt så är det tungt nu.
”Jag är stel men har ingen träningsvärk. Jag tror att kroppen vet att jag får vila sedan”, säger ultralöparen Jenny Lindroth när hon börjar sin sjätte dag på loppet.
Jenny Lindroth har inte sprungit så här långt förut.
– Men jag har sprungit långa lopp, mitt senaste var det som kallas för ”Backyard Ultra”, där man springer en bana på sju kilometer på en timme, om och om igen. Och då har jag sprungit 27 timmar i sträck utan vila, säger hon utan att avslöja att hon har vunnit damklassen i det loppet.
Hon började med löpning för två, tre år sedan och har avancerat snabbt i distanser och prestationer.
– Tävlingsmomentet är ju sekundärt, samtidigt går det inte att slå bort det helt. Det är ju kul och jag har slagit alla personliga rekord jag bara kan. Mitt rekord innan var att springa 18 mil. Jag har sagt hela tiden att jag har tio dagar på mig i det här, men när man väl är därute och har två tuppar där framme går det inte att inte jämföra sig själv med dem, säger hon och börjar springa.
Thomas Nindjja Gottlind kom först med tiden 5 dagar, 11 timmar och 55 minuter. Därefter kom Michael Sandkvist på 5 dagar, 19 timmar och 40 minuter. Jenny Lindroth tog sig i mål efter 6 dagar, 11 timmar och 51 minuter.