Det började på gården Busarve och slutade på scenen, sedan länge är Babben Larsson en av landets mest populära och välkända komiker.
DU&JAG
I veckan lanserades hennes uppväxtskildring, just med namnet ”Barbro före Babben”. En berättelse om barndomen på gården Busarve i Dalhem, långt innan hon tog plats i rampljuset.
En berättelse med humor men också med de svartaste kanter, om känslan av ensamhet i sin egen familj, om ett sårigt förhållande till sin mor och om en obefintlig självkänsla som drog ner henne i ett känslomässigt bråddjup.
Och om kor, de kor på gården som hon som barn sökte tröst hos när livet blev övermäktigt.
– Det finns ett lugn i kor som jag behövde. Att lägga huvudet mot dem, klappa dem över den mjuka mulen. När pappa helt utan förvarning berättade att vi skulle sälja korna och satsa på grisar, jag var tio då…det var den sorgligaste dagen i mitt liv.
Det är också en bok om försoning, om moderns uppmaning när hon låg för döden på Visby lasarett; "Har du något att säga så säg det nu".
Vi ska återkomma till vad Babben svarade.
Vi ses på en kvarterskrog i Uppsala, hon har åkt in från fritidshuset i Grillby några mil bort, det är lunchtid, vi äter varsin caesarsallad.
Det är strategiskt för Babben att välja en restaurang på en undanskymd plats. Kändisskapet är något hon måste förhålla sig.
Hon är en av dem där förnamnet räcker; Carola, Zlatan och...Babben.
Jag kom tidigt och noterade hur övriga på uteserveringen vände sig om och iakttog när hon steg ur bilen.
Noterade du det? Att de tittade?
– Nej. Jag försöker vara i min värld. Jag känner mig inte särskilt iakttagen även om jag förmodligen är det. Jag har mina strategier i vardagen, det är inte svårare än så.
Under lunchen kommer två personer fram och frågar om de får ta selfies (vilket de får), servitrisen berättar att hon har anknytning till Gotland och kocken kommer ut och hälsar.
Men så är hon också mer synlig i det offentliga rummet nu än någonsin tidigare, ”jag är i tv jämt” som hon säger.
Inte minst har hon fått en annan, yngre publik genom tittarsuccén ”Bäst i test” som nu gått i sex säsonger.
Det är drygt 30 år sedan Babbens nationella genombrott, hon som tidigare ”bara” var ett namn på Gotland. Tillfället är exakt – tv-programmet ”Släng dig i Brunnen” på hösten 1991.
Stand up var tämligen nytt som underhållningsform, in på scen kommer en bullrig och lite tjock tjej som pratar gotländska och säger att i nätstrumpor ser hennes lår ut som kassler och att hon provat telefonsex men när hon stoppat in luren är det så svårt att höra vad han säger.
– Det satte sig direkt, det var en så stark oneliner. Efter det var allting annorlunda.
Babben Larssons nationella genombrott går att koppla till ett enskilt tillfälle. När hon i "Släng dig i brunnen" i tv drog skämtet om telefonsex; "Det är så svårt att höra vad de säger".
Susanne Alfvengren har berättat för mig om sitt genombrott 1985, hur hon hade svårt att klara av det, hur folk till och med kommenterade vad hon handlade.
– Ja, precis så. Första halvåret var jag närmast paranoid, funderade på att emigrera. Men så insåg jag att så här är det nu, jag är igenkänd, jag får deala med det.
Kollar folk i din kundvagn?
– Det händer. Fan vad hälsosam du är! säger de, haha. Jag lägger upp avocado, gurka och mandel på bandet när de står där med sina chips.
Var det till den plats där du är i dag, karriärmässigt, du en gång i tiden längtade?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag har aldrig haft några mål på det sättet, mycket är slump. När jag sökte scenskolan visste jag knappt vad det var och sedan dess har jag varit styrd av förfrågningar. Jag har haft en förtröstan att det skulle funka…och det har det gjort.
I dag har Babben skurit ner på ståuppandet, ben och fötter har tagit stryk och hon orkar inte längre gigga fyra, fem kvällar i veckan.
Istället har programlederiet mer tagit över. ”Bäst i test” redan nämnt och även ”1 mot Sverige”. Det rullar på, det går bra nu.
– Jag är tacksam för det, men snart faller jag för åldersstrecket. Jag vet hur det fungerar på tv.
Babben Larsson kunde under uppväxten tänka sig att bli kobonde. Än i dag känner hon samhörighet med de trygga djuren.
Men det fanns en annan tid, innan Barbro blev Babben, vilket hon för övrigt blev under högstadieåren på Romaskolan, dock då ännu inte för nationen känd.
Jag frågar vem det är jag pratar med under intervjun och hon säger att…
– …nu är det jobb, så det är Babben. Jag måste hålla isär det där, jag har gränser för det privata och jag vet när jag närmar mig dem. Men det är lite mer Barbro än det brukar vara, med tanke på innehållet i boken.
Barbro växte upp på en gamla tidens bondgård med sju-åtta kor, ungnöt, några suggor och desto fler höns, kaniner, katt, en jakthund.
Det var hon, systern Elisabeth, mamma Vivan och pappa Rune liksom mormor och morfar, Alma och Konrad.
Föräldrarna hade förstås sina arv från tidigare generationer. Gotländsk landsbygd, slit och släp, hårda tag och gamla värderingar. Jantelag. Du ska inte tro.
Vem var du under de där uppväxtåren?
– Jag hängde med tjejgänget i Dalhem, med moppekillarna i Roma. Jag sket i skolan, i högstadiet rasade betygen och jag brottades med min självkänsla som tjej.
Babben har publiken i sin hand.
Hon vågade inte närma sig killar, säger hon, försökte späka sig för att gå ner i vikt och använde skrattet, humorn och en tuff jargong som skyddsmur.
– Jag gjorde det klassiska, fokuserade på det yttre och trodde det skulle ge bättre självförtroende, när det i själva verket var självkänslan som var i botten. Jag såg inte den skillnaden förrän jag var 40, gick in i väggen och fick hjälp av psykolog.
I väggen hade hon gått tidigare, redan under gymnasieåren då hon hunnit flytta hemifrån. Brottades med sig själv, gjorde abort, fixade spexet, tog körkort, läste ifatt betygen.
Det är nog många som är i den sitsen, att inte grunda i sig själv.
– Så är det säkert. Som känner sig nedtryckta…jobbar du på det kanske du kan BLI något men du ÄR ingenting. Så klassiskt.
När hon tänker på barndomen och uppväxten finns så många minnen som gör ont. Som den ensamhet hon kände i den egna familjen, hur det var för trångt i den färdiga form hon stångades mot. Hon var ju så mycket än att infogas i en mall.
– Jag och min syster ville ha deras uppmärksamhet, men spotlighten var liten och de hade fullt upp med sitt.
Det finns goda stunder också, förstås. Barbro och pappa vid tv:n där de såg sport. Men han var ingen man småpratade med.
En mamma som inte lyssnade eller sensitivt tog in yngsta dotterns känslor. Obegripligt för ett barn, vars föräldrar ska vara den trygga punkten. Var kom ilskan och elakheterna från? Varför kände hon sig så ofta i vägen?
Kor har en alldeles speciell plats i Babben Larssons hjärta. I deras lugn finns den trygghet som tog henne hel genom barndom och uppväxt, den uppväxt hon nu skildrat i boken "Barbro före Babben".
Långt senare fick hon nycklar att förstå att modern sannolikt var narcissist med drag av borderline. Det gjorde henne mer begriplig i efterhand.
I barndomen tvingades hon tidigt lära sig att klara sig själv, hon tog hjälp av korna.
– På ett sätt räddade de mig. Där fick jag tröst, där fanns lugnet.
Mest älskade hon 31 Krona. En moderlös kalv som Barbro känslomässigt adopterade.
Tidiga tankar fanns på att bli psykolog eller journalist men faktiskt också kobonde. Än i dag ser hon det inte som otroligt att det skulle kunnat bli så.
Om det inte varit för det svenska jordbrukets metaformos som startade under 1960-talet. De mindre gårdarna, familjejordbruken, som var tvungna att skala upp för att överleva.
– Och vår jord visade sig då vara bäst lämpad för grisar så plötsligt såldes alla kor. Inte ett ord hade sagts till mig om det, det kom som en chock.
Mest sörjde hon sin 31 Krona. Så mycket att pappa körde runt med Barbro tills de hittade hennes vän betandes på en äng tillsammans med en annan ko från Busarve.
– Hon hade det bra, det var en liten tröst. Men det där sitter hårt än idag. Jag tror det var därför jag blev allergisk.
Hur då?
– Inte bara mot hö utan mot…hela gården. Det var psykosomatiskt. Jag orkade inte mer, orkade inte fästa mig vid fler djur. Det kom också att bli vägen bort från gården.
Babben Larsson
Att växa upp på en gård som gått i släkten sedan generationer, i Busarves fall sedan 1500-talet, är en tyngd på mångas axlar.
Babben kände den definitivt. Hon ville inte bli som sina föräldrar, hon ville inte ”bli kvar”. Även om hon, som hon sade, kanske hade blivit kobonde om inte korna sålts på det smärtsamma viset och ersattes av 600 grisar.
Hon behövde hitta något som var hennes eget, som teatern, där kunde hon blomstra. Tidigt blev hon ett namn på lokala scener.
Hon tog snacket om gården i Gävle. Det var 1988, hon spelade ”Den stora vreden” och föräldrarna var där, i publiken.
– Det var tufft, men jag hade min väg att gå. Syrran gick in i kontorsvärlden, jag hade hittat scenen. Jag berättade då att nej, jag kommer inte att ta över gården.
Föräldrarna blev kvar på Busarve tills de dog.
När gården var såld var Babbens känsla mest lättnad. Den hade hamnat i bra händer och tyngden av generationer lyftes från axlarna.
– Det var känslan av att jag var fri. Jag hade farit runt mycket, men nålen var alltid fäst vid Busarve, nu var jag…ja, fri.
Så var har du din nål i dag? Alla människor måste ha nålen någonstans, tänker jag.
Hon funderar ett tag, det är lördag, runt om oss har folk börjat dricka öl:
– I Grillby, tror jag. Jag kände att jag behövde något eget, en plats att landa. Jag letade runt Stockholm, avfärdade många platser men Grillby…där fanns plötsligt känslan. Jag tog huset innan jag ens varit inne i det.
Dit åker hon när hon har några dagar ledigt, det tar en dryg timme från hemmet i Råsunda, Solna.
På Gotland finns stugan i Gammelgarn som hon delar med sin syster och barnens familjer. Där är hon gärna men inte under sommaren. Då undviker hon ön, väl medveten om att hon är en del av den gotländska kulissen.
Men kontakten med hemön är ständig, inte minst som trogen prenumerant på GT.
Ständigt påpassad, men Babben försöker ställa upp på selfies så gott det går. "Men när folk ringer en lördagskväll och vill ha en födelsedagshälsning, där går gränsen".
När du ser tillbaka på uppväxten, hur stor plats tar den tiden i dag?
– Det finns saker jag brottas med. Som självkänslan. Den är bättre, men även jag får mina bakslag. Jag fick ta hjälp av psykolog för att se bättre framåt.
En del vänner finns kvar, Gunilla från tjejgänget, några till, en och annan moppegrabb, hon stöter på dem ibland i Roma.
Hon saknar stigarna i skogarna runt gården ibland men ångrar sig inte.
– Det blev bra som det blev.
Babben skrev boken för att hon fick ett bokkontrakt med Storytel, svårare var det inte.
Eller jo. Svårt. Ett motstånd behövde övervinnas.
Ett blankt papper där först ett porträtt av pappa trädde fram och en skildring av den gamla bondesamhället. Därefter mamma med sina tillkortakommanden och den såriga relationen till henne.
Under skrivandet kom kritiken även mot pappa fram. Varför ställde han sig inte på dotterns sida? Varför sa han inte ifrån?
Men – hon kunde inte bara lyfta fram mammas negativa sidor. Det kändes djupt orättvist.
– Viktigt för mig var att det blev en försoning. ”Har du något att säga så säg det nu!” sade mamma när hon låg för döden. Att då komma med en massa oförrätter…det gör man inte.
Babben var 56, det är tio år sedan, hon satt vid moderns dödsbädd på lasarettet, nu fick hon chansen är säga vad hon kände.
I tidningens arkiv hittar jag syskonen minnesord efter sin mor. De beskriver den tusenkonstnär hon var, att det är lättare att räkna göromålen hon inte kunnat än de hon kunde, hur hon gallrade betor i pressande sol och kröp i leran om hösten för att nacka dem, en idog arbetsnarkoman.
Så vad svarade du, där vid dödsbädden?
– Att jag tror att alla gör så gott de kan, mer kan man inte göra. Jag ville att hon skulle gå i frid.
DU&JAG, Babben Larsson.
Babben hade de föräldrar hon hade och de gjorde henne till den hon är. Så är det för alla. De fick henne att breda ut sina vingar, att slipa sina svärd.
Det är en inte ovidkommande insikt.
– Hur det än var måste jag se på hur det blev. Vem hade jag blivit om jag INTE haft mamma och pappa. Det är den tiden som lade grunden till den individ jag är idag.
Korna räddade dig, sa du. Vilka är dina ”kor” nu? Likväl som alla behöver nålen fäst behöver alla en ”ko”.
– Min pojkvän. När jag vilar huvudet mot hans axel. Där känner jag tryggheten och lugnet.
Hur tänker du kring att ge offentlighet åt allt det här?
Babben har ätit upp, bett att få in en kopp svart kaffe, hon låter den lilla medföljande chokladrutan vara.
– Jag har tänkt mycket på det, stämt av med syrran. Många kände mamma och pappa, men samtidigt är det här min sanning, vissa minnen är bara mina. Hon fick inte de fysiska bestraffningar jag fick, det här är mina upplevelser.
Gå en mil i mina skor, ta del av mitt liv…sedan ser du kanske mig på ett annat sätt. Så säger hon det.
Är det en lättnad att få det här ur dig för att sedan gå vidare?
– På ett sätt är det så. Jag har redan, hos journalister som läst boken, märkt ett annat tilltal och en annan nyfikenhet än tidigare. Det finns en annan Babben. Fanns, och finns i någon mån än i dag.