En man med den egyptiska flaggan ovanför Tahrirtorget i Kairo, under arabiska våren 2011. ”Det var både kaos och skottlossning men också firande av det de trodde att det skulle leda till, ökad frihet, men som i efterhand har gått helt i stöpet”, säger Wilhelm Jaresand, som har återvänt till Egypten flera gånger sedan sin första reportageresa dit.
– Första gången var jag 20 år. Då hoppade jag av första terminen på journalistutbildningen och åkte till Egypten och Tunisien istället, säger Wilhelm Jaresand.
Det var 2011 och arabiska våren hade brutit ut. En proteströrelse spred sig från ett torg i Tunisien till flera länder i regionen.
– Det var där det hände. Jag var en ung och kaxig journalist som tyckte att jag hade koll på läget, men det hade jag ju inte, säger Wilhelm Jaresand.
Han kom till Kairo där demonstranter hade samlats och slagit läger på Tahiritorget.
– Det var kaos. Det var miljontals med människor nästan och man visste aldrig riktigt vem som var vem och var polisen skulle komma ifrån. Det var mycket tårgas och mycket skottlossningar, men också mycket sång och dans. Det blev som ett eget litet samhälle. Folk bodde där, lagade mat till varandra och satte upp föreningar. Det var verkligen allt på samma gång.
När han åkte därifrån ville han också tillbaka.
– Det var väl ingen världsklassig journalistik på den första resan direkt, men jag kom hem och var helt säker på att det var det här jag ville syssla med, säger han.
Nästa gång var 2012, när han tog med sig den gotländska fotografen och vännen Joel Nilsson. Först till Egypten och därefter till Syrien.
– Det var när kriget var i full gång i norra Syrien. Det var dystopiskt och apokalyptiskt. Det var nästan helt nedbombat och blev värre och värre. Det fanns ingen medicin och ingen mat och inget rent vatten eller logistik för skadade. Och sedan dagliga flygattacker, berättar Wilhelm Jaresand.
De rapporterade och fotograferade från ett konfliktområde där andra journalister inte kom undan.
– I ungefär samma tidsrymd och från samma område som vi var, var det en amerikansk journalist som hette James Foley som blev kidnappad och senare halshuggen.
Mordet på journalisten visades därefter i terrorgruppen IS propagandavideos och blev en världsnyhet.
– Det fattar man i efterhand att det hade kunnat vara vem som helst och det hade kunnat vara vi, men det var det inte.
Som konfliktreporter har Wilhelm Jaresand befunnit sig i livsfarliga situationer. ”Som när det var skottlossning i Irak och IS fortfarande var kvar i Mosul och en mindre militärpostering med irakiska kurder blev beskjutna av IS, säger han som exempel. Bilden är tagen 14 januari 2017.
”Situationen för pressfriheten där är helt obefintlig”, säger Wilhelm Jaresand om Syrien. Bilden är tagen i Mosul 29 juni 2017.
Under åren har han varit på flera farliga platser och han har varit rädd flera gånger.
– Ja, absolut, säger Wilhelm Jaresand, som idag är 32 år och tänker tillbaka på när han blev beskjuten i Irak eller stannade till i Sinaihalvöns jihadistområden.
– Men ärligt talat är det mest situationer som jag har förstått i efterhand, just för att jag var så ung och dum när jag började och nu kan se att det var lite väl nära.
Samtidigt ingår faran i yrket.
– Det är väl både läskigt och spännande. Jag tror att när man är där i situationen är man så uppfylld av allvaret och man är där på ett jobb. Det är väl först när man kommer hem som man kan ta in det. Där och då gör man det man ska göra, säger Wilhelm Jaresand.
Han har varit på plats för att det är viktigt att rapportera vad som händer i krig och konflikter, men också för att han har velat vara där.
– Det är klart att det finns en lockelse i det och sedan att man råkade vara helt okej på det. Sedan älskar jag också Mellanöstern och Nordafrika och har bott där i långa perioder. Jag har lärt mig språket skapligt, och några av mina närmaste kompisar har jag träffat där och många av de roligaste sammanhangen har varit där. Så det är inte bara krig och elände.
Sedan han började bevaka regionens konflikter har flera av dem förvärrats. Wilhelm Jaresand minns den första reportageresan med Joel Nilsson, då de även åkte till Gazaremsan.
– Vi tyckte att det var katastrof redan då och vi var där strax efter ett israeliskt bombanfall. Det var kaos och otroligt svårt för dem som levde där, men jämfört med vad som händer nu var det en solskensdag. Jag tror inte att det går att förstå vad som händer nu och vilka konsekvenser det skulle kunna få om Israel och Iran fortsätter att vara i luven på varandra, säger han.
Den senaste tiden följer Wilhelm Jaresand konflikten på håll. Han ser hur dödsstatistiken för journalister har ökat sedan Hamas attack och Israels anfall.
– I Gaza är det nästan 100 journalister som har dödats sedan 7 oktober och det är helt otroligt många. Det är den dödligaste konflikten någonsin för journalister och även de civila dödstalen är ofattbara med 34 000 palestiner och 1 200 israeler, säger han och hänvisar till siffror från CPJ, The Committee to Protect Journalists.
”Det är inga utländska journalister där, för det är inga som släpps in. Att det är så hård kontroll på access är också ett problem”, säger Wilhelm Jaresand om nyhetsbevakningen från Gaza. Bilden är tagen 10 oktober 2023.
Israeliska soldater i Gaza city, 8 december 2023.
Eftersom inga utländska journalister släpps in i området, är det lokala journalister som drabbas. Det är oftast de som dödas, fängslas och kidnappas när de gör sitt jobb.
– Om man kollar på antalet lokala jämfört med utländska journalister i CPJ:s siffror är det en klar majoritet. De tar de största riskerna och bor ju där hela tiden. Vi är oftast bara där och hälsar på och har en väg ut.
Som utländsk journalist är han även beroende av lokalkännedomen och kontaktnätet.
– Utan de lokala journalisterna så är man ingenting. Det är de som gör 70 procent av arbetet. Det som vi förmedlar är det dem som hjälper oss att komma åt och de är en väsentlig del i all utrikesbevakning, men tyvärr ganska osynlig, säger Wilhelm Jaresand.
Han beskriver det som att han lägger sitt liv i deras händer.
– De bidrar både med logistiken, för att kunna ta sig till ett ställe och kunna verka där och ha någonstans att bo, men också till mer väsentliga saker som säkerhet och att se till att man kommer hem igen.
”Jag är inte ute och flänger så mycket men jag skriver fortfarande”, säger Wilhelm Jaresand om att inte längre rapportera från konfliktområden. Bilden är från flyganfall i staden Mosul i Irak, 11 juli 2017.
De länder som Wilhelm Jaresand har bevakat ligger i nedre botten av världens pressfrihetsindex.
– Den största skillnaden jag har sett, från när jag och Joel Nilsson var i Egypten och Syrien och Gaza, var att man då som journalist hade ett visst skydd.
Han kunde röra sig i demonstrationer, konfliktzoner och flyktingläger på ett annat sätt.
– Visade man sitt presskort så var det okej och man fick fortsätta att arbeta. Men med åren har det blivit nästan tvärtom. På senare resor till Syrien har jag haft en skyddsväst som det står Press på, men sedan blev den mer ett bulls-eye. Så den rykte ganska fort, för att journalister blir mer och mer måltavlor.
Riskerna, men också kostnaderna, har blivit för stora för att fortsätta.
– Framförallt när det kommer till att jobba i konflikter som frilans, när man inte alltid har råd med försäkringarna som kan kosta flera tusen kronor om dagen. Om man då blir skjuten kan det kosta en halv miljon för min fru att få hem kroppen, säger Wilhelm Jaresand, som funderar på vad han ska göra i stället.
– Jag frilansar och skriver och har mig, men letar lite efter nästa utmaning, säger han.