”Det finns både för- och nackdelar med att vara så här öppen som jag är. Det får till följd att man nästan har blivit lite folkskygg. Varje gång man träffar någon känns det som att de synar mig uppifrån och ner och så inbillar jag mig att de tänker att hon inte har gått ner så mycket i vikt”, säger Mien Niklasson.
– Det var så skönt att bli inskriven på obesitasmottagningen där de tog ifrån mig skulden och skammen. De förklarade att det här är en allvarlig sjukdom och att den är dödlig, säger Mien några veckor efter operationen.
Hon har övervägt det i flera år. När det blev svårare för henne att röra sig, umgås med andra, besöka barnen, sköta gården och arbeta som lärare.
– Det är ett handikapp och jag har jobbat heltid med den här jävla övervikten. Och det har gått för att jag älskar mitt jobb, men det har varit ett helvete att ta sig dit på morgonen. Först ska man komma över smärttröskeln och ställa sig upp ur sängen, komma in i bilen och sätta på bältet. Jag har fått parkera vid lastbryggan och dra mig in i skolan och när jag väl är där inne så går det bra, säger Mien, som har fått använda hiss, gåstavar och en vilopall.
Förutom den fysiska ansträngningen och smärtan så har det även gjort ont psykiskt.
– Jag blev bara mer och mer deprimerad. Jag var rädd och vågade nästan inte gå någonstans med hunden, för jag var rädd för att jag skulle ramla och bli liggande någonstans. Jag hade nästan gett upp, säger hon.
Oron och ångesten hade tagit en allt större plats i hennes liv.
– Dödsångest hade jag. Och om jag inte var rädd för att dö så var jag rädd för att gå på kalas, säger Mien.
Även om hon har lidit av obesitas så har hon kunnat skriva om det i krönikor och prata om det i klassrummet.
– Jag tror att det är bättre att vara öppen, speciellt med ungdomar. Säga att jag är fet och att jag svettas mycket och jag inte kan åka med dem på saker. De har varit otroligt förstående och jag har aldrig hört att de har sagt något dumt och de har tyckt om mig i alla fall. Jag känner mig trygg på jobbet, där är jag Mien, inte en person med obesitas.
När hon själv gick i skolan tänkte hon också på vikten, även om hon inte behövde det.
– När jag var ung på 80-talet och 90-talet bantade jag jämt även fast jag var smal. Jag gick på olika dieter och nu kan jag se på bilder att jag ibland var mager. Men jag såg mig alltid som fet och en del dagar kände jag mig så fet på gymnasiet att jag inte åt. Så någon sorts ätstörning har det nog funnits, säger Mien.
Hennes förhållande till mat blev inte bättre som vuxen.
– Det man gör när man håller på att banta som jag har gjort, med allt från viktväktarna till viktminskningsprogram i grupp och KBT-terapi och allt möjligt, är att man pendlar upp och ner i vikt. Jag har lärt mig att man rubbar kroppens vikttermostat, säger hon och tar ett av flera exempel.
– Jag gick ner 30 kilo en gång, men så fort man slutar att svälta sig själv så vill kroppen gå tillbaka till den vikten man hade förut. Och det där är så starka krafter som är svåra att stå emot, och som gör att man går tillbaka till ursprungsvikten och lite till.
Mien Niklasson med stavarna och pallen som hon var beroende av när hon skulle gå någonstans. ”Jag hade ett BMI på 52 och man ska väl ligga på högst 25, så jag vägde dubbelt så mycket än vad jag skulle”, säger hon.
När vikten ökade var det inte bara hon som såg sig som tjock, utan även andra.
– Att vara överviktig är förknippat med mycket skam och skuld. Flera tror att man är okunnig och obildad när man är överviktig. Att man inte vet hur man ska äta och att man äter mycket skräpmat. Det märkliga är att jag alltid har ätit nyttigt och gillar det. Vi äter aldrig pizza, hamburgare eller godis och har aldrig kaffebröd hemma. Men nu kan jag förstå att jag förmodligen har använt mat som någon slags stresshämmare, berättar Mien och tillägger.
– Jag kan se att jag aldrig blir nöjd och kan ta en portion till. Det kan vara nyttigt det jag äter, men det är för mycket.
Förutom maten har det också handlat om stress, genetik och dryck.
– En anledning att jag har gått upp mycket i vikt är för att jag har druckit en del vin och det har jag också gjort för att döva smärta och ångest. Det är väldigt dåligt för vikten, för jag blir fet av alkohol.
BMI är ett vanligt mått för att mäta vilken vikt som är lämplig. Om den är över 25 räknas det som övervikt och över 30 som obesitas. Mien hade grav obesitas med ett BMI på 52.
– Det som händer när man har blivit så här stor är att man då blir stillasittande eftersom att man inte kan röra sig och det gör saken ännu värre.
Hon får ofta råd från andra, som liknar de tankar hon alltid har haft.
– Att man inte får vara ifred utan folk tränger sig på och kommenterar. De kommer med bantningstips och hälsoråd jag inte har bett om. Att jag ska köpa en crosstrainer, lyssna på min inre röst eller testa 5-2-fasta. Ofta kommer tipsen från de som inte har någon erfarenhet av övervikt, säger Mien.
Mien Niklassons barndomsvän hade sett henne kämpa med såväl ätstörning som övervikt i alla år och insåg allvaret. ”Jag blev rädd och tänkte att jag inte ville förlora min kompis. Inom vården ser jag också människor som har den här problematiken och jag ser också hur farligt det är”, säger Eva Rosenblad som arbetar som barnmorska.
Hon förstår att kommentarerna oftast är i välmening.
– Folk säger att jag är fin och att jag är så duktig. Att det är insidan som räknas, men det är också där inne som man mår som sämst. Hade det varit en annan sjukdom hade man blivit tagen på allvar. När man har hamnat i den sitsen så är det en kronisk sjukdom. Du kan möjligtvis gå ner lite själv, men inte behålla den vikten.
Mien har fått flera följdsjukdomar, bland annat diabetes typ 2 vilket hon har fått medicin för. Samma sort som nu används som viktminskningsmedel.
– Jag har tagit Ozempic i flera år men har inte gått ner något speciellt på det. Olika läkemedel fungerar olika i olika kroppar, säger hon.
Det som återstod var en operation, men Mien ville inte först.
– Jag har lyssnat när alla har sagt att det är farligt. Men min barndomskompis Eva har varit med mig hela tiden och sagt att det här är en planerad operation. Om du inte opererar dig kan det bli något akut, som hjärtinfarkt eller någonting annat.
På inrådan av sin kompis och med en remiss från sin läkare bestämde hon sig för att göra operationen.
– Eva körde och vi tog färjan, med snarkmaskinen som jag måste ha för att sova. Vi bodde på patienthotellet ett par nätter och vi hade skitkul. Det är inte ofta man så får så mycket tid tillsammans, säger Mien.
Mien Niklasson innan hon går in på avdelningen för kirurgi på Danderyds sjukhus.
Den 6 december 2023 är de båda vännerna på Danderyds obesitasmottagning för att Mien ska genomgå en gastric bypass. Hon har slutat dricka sedan ett par år tillbaka och fastat i fem veckor. Först vågar hon inte gå in på sjukhuset.
– Men Eva sa att det kommer att gå bra. De har sett feta folk därinne förut. Jag tror att jag vågade för att hon var med och stöttade, säger Mien.
Med tunga steg går hon arm i arm med Eva genom korridorerna.
– Jag var så fruktansvärt rädd. Det är inte så himla kul, när man väger som jag, att lägga sig på ett operationsbord. Men det gick jättebra, över förväntan. Men just då mådde jag piss, det är en ganska stor grej ändå att ta bort magsäcken, säger Mien.
Mien Niklasson tar en bild iklädd operationskläder före ingreppet.
Flera veckor efter kan hon och Eva ta en promenad i Hablingbo.
– Det går inte snabbt men det är en sådan lyckokänsla att kunna det, men det är en lång väg att vandra. Har man haft en sådan hög vikt som jag har haft är det inte säkert att jag blir normalviktig, men varje minskat kilo är ett plus. Många tror att man åker iväg och gör en operation och så blir man lättare i sig själv, men så är det inte, säger Mien.
Vägen tillbaka har inneburit mer fasta innan hon kunde äta mosad mat.
– Nu är jag inne i den svåraste fasen hitintills och det är att man ska lära sig att äta igen och inte hamna i samma fällor som förut. Det är många som ifrågasätter varför jag är sjukskriven nu, men det här är inte bara en operation utan man behöver ställa om hela sitt sätt att leva.
Matsuget har minskat och Mien mäter numera upp sina måltider med decilitermått.
– Jag kommer aldrig mer kunna äta ett skrovmål och jag kommer aldrig mer kunna äta en tårta eller friterad mat.Jag tål inte sött och fett längre. Då får man något som kallas för dumping. Det har jag fått en gång och det var en fruktansvärd upplevelse, man blir yr, svettig illamående och är nere för räkning, berättar Mien som fick en kroppslig reaktion när hon hade ätit jordnötter.
Hon är noga med att få i sig tillräckligt med näring genom maten, men det kommer inte att räcka.
– Jag äter extremt med tabletter och det får man göra hela livet, med mycket kosttillskott som B12, järn, kalcium och vitamintabletter. Jag äter väl tio tabletter per dag, plus att jag tar diabetsspruta. Men den hoppas jag ska försvinna, säger Mien.
Förutom diabetesen och sömnapnén har hon levt med flera andra följdsjukdomar.
– Även om det inte syns på mig så är det mycket som har förbättrats. Jag har mycket bättre blodsocker, jag andas lättare och jag har inte riktigt lika ont i ryggen, knäna, fötterna och är inte lika svullen om benen längre. Jag har fått en ökad livslust. Det känns som att framtiden ser ljusare ut, säger Mien och Eva är fortfarande vid hennes sida.
”Mien har gjort en jättelång resa, verkligen. Och jag har varit en ganska jobbig person och sagt att nu har du gjort allt du har kunnat Mien. Det här är ingen genväg utan verkligen sista utvägen”, säger barndomsvännen Eva Rosenblad om Mien Niklassons överviktsoperation.