DU&JAG
Hon har en hund, Carita. En australian shepherd som heter Heia, nio år gammal, hon har funnits i den lilla familjen sedan hon var valp.
Det är en riktig kompis, sätter fart på tillvaron, kräver sina promenader och har också varit ett stöd när det mesta varit svart.
– Heia är lika aktiv och målmedveten som jag och Joel, det passar utmärkt, säger Carita.
I somras flyttade hon och maken Joel tillbaka till Gotland efter nära tio år på fastlandet, år som uteslutande styrts av Caritas elitsatsande.
Det är fyra år sedan hon lämnade idrotten, tärd, förödmjukad, förbannad och knäckt.
Fyra år sedan framgångssagan slutade i kaos.
Fyra år under vilka hon längtat hem men inte vågat återvända.
– Jag vill känna att jag mådde tillräckligt bra, och det gör jag nu. Men det har tagit mycket kraft att komma hit. 2017, efter att jag lagt av…det var mitt värsta år. Jag mådde så himla dåligt.
Vi ska ta oss in i det där mörkret senare i intervjun.
Tidigt stod det klart att tyngdlyftningen skulle bli hennes väg. Sporten fanns i familjen, genom såväl pappa som äldre bröder, Carita är ett av nio syskon Hansson.
Hon fann sin plats i gymmet, i slamret av vikter, lukten av svett, talk och ammoniak.
Hon tar sig dit i tanken, till en tid då det mesta låg framför, då hon var liten, oförstörd:
– Det var en så häftig känsla att vara stark fast jag var så liten. Det var inte så vanligt med tjejer som lyfte då och jag fick mycket uppmärksamhet, säger hon.
Just uppmärksamheten var inte minst viktig, hon växte av den, säger hon. När folk tittade skärpte hon sig, lade i en högre växel och fick sin kropp att prestera mer.
Det här är ingen sportartikel, men låt oss ändå titta in i Caritas prisskåp. Eller nej, hon har inget skåp, bucklor och medaljer ligger nedpackade i en kartong efter flytten från Gärdet i Stockholm och i väntan på hus.
För närvarande bor de i en lägenhet i Hemse, men någon gång har hon och Joel, från När, tänkt skaffa något eget på sin kära ö.
Men priserna, framgångarna: Nio SM-titlar, tre guld i Nordiska mästerskapen, silver och brons i U23-EM, deltagande i två världsmästerskap. Till detta 150 svenska rekord.
Det var främst tekniken som tog henne dit, en lyftare behöver inte nödvändigtvis vara stor.
Hon är stolt, framgångarna har inte kommit gratis. ”Jag har gjort jobbet” som hon säger.
– Jag hoppade aldrig över en träning, det var inte alltid kul men jag gjorde jobbet ändå. Alltid konsekvent och disciplinerad, supernoga med grundläggande grejer som mat och sömn.
En tråkig människa, alltså?
– Haha, ja, det var jag nog för mina vänner, träningen och elitfokuset gick alltid först. En missad timmes sömn kan påverka negativt i nästa tävling, så jag stannade hellre hemma än gick på fest.
Det var just denna dedikation, parallellt med den fina tekniken, som tog den lilla Carita från Bro ut i den stora tyngdlyftningsvärlden.
2011 lämnade hon Gotland för Kalmar där lyftarmiljön var god, 2014 bar det vidare till Eskilstuna för att ytterligare optimera träningen under en ny tränares ledning.
Samtidigt for hon kors och tvärs i världen och tävlade; Europa, Asien, USA, en dröm hade uppfyllts, hon stod på de stora arenorna.
Tidningens arkiv är fyllt av rapporter från platser som Tallinn, Tel Aviv, Kazan och Tirana, så mycket hon reste, så mycket hon fick se i sin blågula overall.
Det var dit, till toppen, hon strävat. Så här sade Carita i en Du&jag-intervju jag gjorde med henne 2008: ”Mitt nästa mål är att ta medalj i EM i Frankrike”.
Så blev det inte, men en fjärdeplats var inte illa i den internationella debuten.
Som allra bäst var hon 2016, då noterade hon sina personliga rekord i de två tyngdlyftningsgrenarna, 100 kilo i ryck och 127 kilo i stöt.
2016 var också året allt tog slut, utan återvändo.
Så länge hade hon känt sig mobbad och manipulerad av sin tränare att hon till slut bröt ihop.
December 2016, just före jul, fyra år sedan nu.
I ett telefonsamtal med nämnde tränare, vilken just blivit förbundskapten, hade hon berättat hur hon kände. Hon hade, säger hon, blivit förödmjukad i telefonen, kallad psykiskt svag…och valt att trycka bort samtalet.
Där satt hon, i lägenheten i Eskilstuna, hjärtat som slog, ilskan som bultade i tinningarna, tårarna som trängde fram.
Det hela var en infekterad konflikt. Vi går inte in i detalj här, men i korthet hade Carita känt sig exkluderad sedan hon brutit med tränaren då han ”ville styra mitt liv”, som hon uttrycker det.
När denne sedan blev förbundskapten kallades hon, säger hon, inte till läger, fick inte den hjälp som elitaktiva normalt får trots att hon var den främsta lyftaren. Hon tolkade det som hämnd efter sitt uppbrott.
I det där samtalet passerades gränsen, all kraft rann ur henne, glädjen att satsa tog slut.
– Efter den dagen gick jag aldrig tillbaka till träningslokalen. Jag slutade…det fanns liksom ingenting kvar av den som en gång var jag. Jag orkade inte, om jag inte kan ge allt kan jag lika gärna skita i det.
Dagarna därpå berättade Carita i sociala medier att hon avslutat karriären. För fansens skull. Och för att det fungerade som en ventil.
– Då hörde förbundet av sig och ville jag skulle komma tillbaka, de hade givit förbundskaptenen sparken. Men det var för sent, jag har försökt få hjälp och stöd av dem så länge, nu var det helt enkelt för sent.
Hon är där igen, Carita, när vi pratar. I ilskan, besvikelsen, i känslan av att ha brutits ner och att nu vara ingen.
Hon har egentligen aldrig pratat om det här, inte offentligt, inte på riktigt. Det har legat för nära, varit för starkt.
– Det känns som mitt liv togs ifrån mig, lyftningen var verkligen mitt allt…nu hade jag inget kvar.
Inga mål eller drömmar att sträva mot, ingen plats. I Eskilstuna ville hon inte stanna, till Gotland ville hon inte, inte än…så de flyttade till Stockholm.
Det var en slags flykt, alltså?
– Ja, det kan man säga, och Joel fick bara hänga med! Men vi var tvungna att ta vägen någonstans, det blev Stockholm, det kunde blivit vad som helst.
Men alltså inte Gotland. Varför?
– Jag var för trasig, mådde för dåligt…jag ville inte komma hem i det skicket. Och ingen här hemma visste heller hur dåligt jag faktiskt mådde.
Joel från När, förresten. Han är hockeyspelare, nu i Sudrets HC. Genom åren har han följt med Carita och spelat i alla möjliga lag. Sedan 2015 är det gifta, det var då Carita tog sig namnet Thorén.
Under alla år berättade hon inte för någon hur hon mådde. Inte någon enda, sin man undantagen. Men han kunde, säger hon, inte hjälpa.
– Den som inte själv upplevt psykisk ohälsa kan inte sätta sig in i hur det verkligen är, det förstår jag nu. Det är omöjligt att förstå de krafterna, hur man helst styrs av det destruktiva.
Att gå in i väggen, det var så abstrakt. När hon till slut själv var där förstod hon trots allt var hon hamnat.
– Jag hade alltid älskat livet, jag vet hur man mår när man är frisk.
Och när du inte mådde så måste du vara sjuk, är det så du menar?
– Ja, på något sätt. Det var tack vare de psykologer jag gick hos och deras strategier som gjorde att jag hittade vägar ut.
2017 är ett enda töcken. Hon minns, säger hon, inte vad hon gjorde. Hon åt antidepressiv medicin och planerade att rent av ta sitt liv. Så starka var de krafter som drog ner henne.
Hon är tyst ett tag, tänker sig bakåt, så långt in i känslan hon vågar.
För så var det, i ensamhet smidde hon sina planer.
– Jag ville inte leva, jag hade inte längre något att leva för. Det var känslan när jag var mitt i det. Det var rädslan att överleva som gjorde att jag inte vågade ta steget, rädslan att kanske få bestående men.
Och allt detta i hemlighet?
– Ja.
Varför?
– Jag skämdes för mina tankar och känslor, det är liksom tabu, man får inte må så dåligt. Men jag kände verkligen att allt var totalt värdelöst.
Tack och lov, säger hon, fick hon under den perioden en tjänst som lärare i Stockholm. Då, under timmarna på skolan, förmådde hon styra bort det svarta.
Men så fort hon kom hem landade hon i ångesten, den som tagit greppet om henne.
– Mina kollegor visste att jag varit tyngdlyftare och ville höra en massa om karriären, men jag sa nej, det fanns inte på kartan. Jag höll det ifrån mig, jag ville hålla det ifrån mig, på jobbet skulle inte känslorna få komma åt mig.
Men om hon berättat. Om Carita gått sina kollegor till mötes hade de kunnat få höra om hennes främsta tävling och största upplevelse.
Det var den 26 november 2014, i Limassol på Cypern.
Gröna palmer, vit sol, blått hav och en tävlingsarena där talken dammade om händerna.
Här var hon i konkurrens med de främsta unga lyftarna i Europa. Hon fick tekniken att stämma och lyfte till sig en silver- och en bronsmedalj.
Nu vågar hon ta sig dit i tanken, till lyckan och euforin som genomfor henne.
– Att få kliva upp på prispallen och känna den där tunga medaljen på bröstet, så mäktigt. Jag hade vunnit SM och NM…att nu placera sig i ett stort mästerskap! Det var ju det jag tränat för!
Vid tiden för lyftet var det inte lika glatt, hon hade inte alls fått till det, tyckte hon, läser jag i tidningens arkiv. Mest var det tårögd besvikelse.
Men sett i efterhand betyder medaljen verkligen mycket. Att bli fyra är bra, men att bli bland de tre främsta och då få ett fysiskt kvitto på framgången…det är stort.
– Det är därför medaljerna ska upp när det finns plats för det. Inte för att skryta utan för min egen skull, jag vill kunna vara stolt över det jag uträttat.
För så här är det: Från botten finns bara en väg och det är upp!
Och efter 2017, året som försvann, började Carita med hjälp av psykologernas strategier skaffa nya mål. Hon nollställde sig, lade tyngdlyftningen bakom sig, följde inte resultat och tävlingar.
Istället utbildade hon sig till hemkunskapslärare och skrev dessutom för sitt eget höga nöje en kokbok; ”Thoréns 100 middagar”.
Mat som varit så centralt under elitsatsningen, men då i form av rätt mängd näring och protein. Nu kunde middagar också vara fyllda av lust.
– Jag lagade massor av mat, skrattar hon. Gud så många matlådor vi hade, Joel är den enda som ätit alla rätter, han var tvungen!
Sakta men säkert tog hon sig tillbaka mot livet, började med löpning vilket också tog henne åter till orienteringen, en av många idrotter hon ägnat sig åt i ungdomsåren.
Under 2020 blev hon tredje bästa dam på Gotland.
Hon kommer aldrig att bli en topplöpare, säger hon, men hon springer idogt sina fyra mil i veckan, varierar mellan distans och intervaller.
– I löpningen kan jag hitta den adrenalin som liknar tyngdlyftningen.
Hon har till och med återvänt till träningslokalen, hos Visby atletklubb kommer hon nära det idrottsliv hon så länge vistades i:
– Varje gång jag gör ett lyft känner jag samma eufori som jag gjorde då, lukterna, känslan, en flashback till hur det var…men så öppnar jag ögonen och då är det, liksom, nej, just det, jag är inte elitlyftare längre.
Det är en sorgeprocess hon alltjämt är inne i, säger hon. En stor del av livet som, som hon upplever det, tagits ifrån henne.
– Det kommer alltid att finnas en sorg över att det blev som det blev, men jag har också kommit dit att jag kan vara stolt över allt jag uträttade inom tyngdlyftningen.
Inte minst gjorde sig sorgen tydlig när hon skulle välja "En bra skiva" till denna artikels faktaruta. Hon valde en Iron Maiden-låt, den hon laddade med för att lyfta tungt, "Afraid to shoot strangers".
När hon nu också lyssnade på den kom tårarna. Hon var där igen.
– Om jag haft kvar min styrka, den jag hade då, hade jag slagit svenskt rekord i dag. Jag visste inte att den låten satt så djupt i mig, skriver hon i ett mejl några dagar efter intervjun.
Familj och vänner har nu fått veta vad hon gått igenom, det har inte varit alltigenom lätt för omgivningen att ta till sig.
– Det är klart att man skulle berättat tidigare, det förstår jag nu. Men inte när jag var mitt i det, då var jag väldigt i obalans…jag fick anstränga mig till 100 procent att vara den vanliga Carita när jag hälsade på hemma, sedan var jag slut i flera dagar.
Under hösten har hon arbetat på skolan i Havdhem, efter jul blir hon hemkunskapslärare för högstadieeleverna på Högby i Hemse.
Det finns en framtid med socker på, trots allt.