Genom ett öppet fönster på en av Gråbos föreningslokaler hörs två röster prata i samklang. En kvinna och en man som berättar en gemensam historia, men ur olika perspektiv. Mamman om hur hon såg sin enda son falla ner i grovt missbruk, och sonen om hur han inte kunde tänka på annat än att få tag på narkotika.
– Att se Anton gå ner sig var det värsta jag har varit med om, säger Camilla Söderberg och tittar på den unga mannen som sitter bredvid henne.
Han lyfter på locket till en av plastburkarna på bordet, tar en sur godis och stoppar in den i munnen. I dag har 22-åringen Anton Söderberg varit drogfri i två år och numera är han även verksam i KRIS Gotland. En förening som hjälper före detta kriminella och före detta missbrukare att inte falla tillbaka i destruktiva mönster.
Men låt oss börja år 1995. Det var året då Camilla Söderberg lärde känna Mats Söderberg. Mannen som några år senare skulle bli hennes make. Mats var då inne i ett missbruk av amfetamin, men det påverkade inte Camillas känslor för honom.
– Jag var uppvuxen i en destruktiv familj med en pappa som var alkoholist så på något sätt var jag van vid det. Jag såg en snäll och ödmjuk människa bakom fasaden, berättar hon.
Två år senare fick de sonen Anton och när han var tre år lyckades Mats till slut bryta den onda spiralen och bli drogfri. Pappan tog tydligt avstånd från narkotika och var bland annat med och startade den första upplagan av KRIS Gotland år 2002. Ytterligare några år senare började han och Camilla tillsammans att arbeta på Hasselakollektivet i Klintehamn. Ett behandlingshem för ungdomar på väg in i kriminalitet och droger. Eftersom vårdpersonalen också bodde på hemmet så flyttade hela familjen Söderberg dit. Dessvärre kunde inte föräldrarna ana att det skulle bli Antons väg in i missbruket.
– På den tiden var det snarare mer erfarna och äldre som bodde där och det var de som lärde mig. Jag var 13 år när jag rökte på för första gången, berättar Anton Söderberg.
Narkotikan blev allt mer en del av hans vardag och han började även utföra andra brott. Efter en skadegörelse på Klinteskolan valde Mats att anmäla den minderårige sonen, och förklarade att det var för hans eget bästa. Dock menar Anton att pappan samtidigt fick honom att se det som att kriminalitet var häftigt.
– Han lärde mig att man aldrig ska prata om känslor utan en man ska vara tuff. Min pappa gillade på något sätt den kriminella chargongen. Han hade kallats Tok-Mats och i början var mitt mål också att kallas Tok-Anton.
LÄS OCKSÅ:Kokaingranskning: "Det kändes mest lyxigt och busigt"
Tonåringen var inte heller den enda som genomgick en förändring i familjen. Pappans personlighet hade börjat skifta allt mer och 2011 tog han plötsligt livet av sig. Det var händelsen som fick Antons bägare att rinna över. Drogerna blev tyngre och brotten fler och grövre.
– Jag tog tabletter som gör att du inte får några hämningar och inget konsekvenstänk. Egentligen är jag en känslomänniska men jag ville känna mindre. Drogerna stängde av alla känslor. Egentligen hade jag bara behövt en kram.
Mamma Camilla hade samtidigt fullt upp med sin egen sorgebearbetning efter makens död, så för henne var det svårt att lägga märke till vad Anton höll på med.
– Det tog ett tag innan jag förstod att han var i drogerna för jag trodde att kriminaliteten var grejen. Jag kan se alla tecken annars men jag trodde inte att min egen son skulle hamna i det. Det fanns inte i min värld, säger hon.
Åren som följde blev en riktig karusell för dem båda. Under en period bodde Anton på familjehem, vilket till en början gjorde honom lugnare. Men när han kom tillbaka till gymnasiet och träffade gamla kompisar så gick det snabbt att falla dit igen. Redan första dagen rökte han spice. Försöken att skicka honom på behandlingshem gick inte heller som Camilla hoppades. Istället rymde sonen därifrån.
I Antons ögon var narkotikan den stora kärleken han inte kunde vara utan, och kriminaliteten var det som gav honom en identitet. Han var inte redo att ge upp varken eller.
– Jag fick en kick av att vara någon som alla var rädda för. Ofta börjar det med ett utanförskap. Att man kanske har varit mobbad som jag var när jag var liten. Då dras man till likasinnade, säger han.
I fem års tid grävde Anton ner sig allt mer i drogträsket och Camilla hade svårt att hantera situationen. Det fanns tillfällen då hon ringde polisen och tipsade om var sonen befann sig, men hon kunde ändå inte sätta ner foten helt.
– Jag har verkligen varit medberoende och inte vågat säga nej till honom. Då trodde jag att jag skulle förlora honom på samma sätt som jag förlorade hans pappa, säger hon.
För Camilla var det också en dubbelsidig känsla i att Anton bodde hemma hos henne medan han begick brott och missbrukade. Å ena sidan tyckte hon att det var bra att hon visste vad som försiggick, samtidigt som hon egentligen inte ville veta.
2016 gick Anton från att bara ta droger till att även börja sälja. Det var inte för att tjäna pengar utan mest för att kunna finansiera sitt eget missbruk. Tillsammans med andra langare åkte han till fastlandet och hämtade narkotika, som de sedan tog med på färjan tillbaka till Gotland.
– Jag minns ett tillfälle när polisen var i terminalen och jag hade massa tabletter på mig. Men en kompis var riktigt full då och han började skrika och hålla på så de blev mer upptagna med honom. Då kunde jag och en till smita förbi utan att polisen la märke till oss, berättar han.
Utöver det begick han även allvarliga brott som innefattade att skada andra människor, något som Anton säger att han ångrar djupt i dag.
– För vartenda brott jag har gjort har jag extremt dåligt samvete. I dag skulle jag aldrig kunna göra något mot en annan människa.
Där och då hade dock narkotikan ett starkt grepp om honom och efter ett tag började han blåsa sina egna kunder på knarket. Vid flera tillfällen tog han pengar av dem, men drogerna behöll han för sig själv.
Trots att Anton var så pass beroende så var det ändå en del av honom som ville bli drogfri. Hans sätt att ropa på hjälp var genom att knarka offentligt, men ingen tycktes höra hans rop. I slutet av 2016 låg han istället bara hemma och proppade sig full med tabletter som benzo och opiater.
– Jag spydde varje morgon. Jag tänkte dör jag så dör jag, säger han.
Vändningen kom på sätt och vis i mars 2017 när Anton ställdes inför rätta för flera brott. Hans försvarsadvokat yrkade för att han skulle få vård, och menade att han annars skulle gå en säker död till mötes. Därmed dömdes Anton till ett års kontraktsvård i Norrland och ett år med övervakning. Det straffet var också det som äntligen gjorde honom fri.
– Jag är en trasig själ som nu äntligen får läkas, säger Anton och tittar på sin mamma.
I år firar han två år som drogfri och nu vill han satsa på att försöka hjälpa andra som har fastnat i missbruk eller kriminalitet. Detta genom sitt engagemang i KRIS Gotland. I nuläget håller de till i en föreningslokal i Gråbo, men snart kommer de flytta till en permanent lokal. Där kommer dörren stå öppen för de som precis som Anton har lömnat drogerna och kriminaliteten bakom sig. Även mamma Camilla Söderberg är engagerad i föreningen som kassör. Även för henne har det varit en turbulent resa under de senaste åren, men nu har hon äntligen börjat känna ett lugn inombords.
– Jag har fått tillbaka min son och är otroligt stolt och glad. Nu kan jag äntligen slappna av och behöver inte oroa mig, säger Camilla.