DU&JAG
Okej, i stort eller smått, nyss eller länge sedan, det första du kommer att tänka på: Berätta ett minne.
Vi har hittat en lucka i ett späckat schema, den här dagen har Dino bara ett par telefonmöten inbokade så jag far till Kappelshamn där han bor mer eller mindre permanent för att dricka kaffe och prata om livet, som det var, är och kanske blir.
Jag tänker att jag måste inleda oväntat, han har ju varit föremål för så många intervjuer, så jag börjar just så.
Berätta ett minne, vilket som helst.
– Vadå? Ett minne...jaha, vad ska jag säga då...
Snabbt, nu tänker du för länge.
– Ja, du...jag blev morfar i juni i fjol, det var stort. För första gången någonsin firade Cilla och jag inte midsommar på Gotland utan på Fjäderholmarna i farleden ut mot Stockholms skärgård. Vi visste att det var på gång vilken dag som helst och klockan 17 på midsommarafton fick vi ett samtal från Södersjukhuset att dottern fött en son. Oj, det var härligt. Det blev champagne för alla som var där. Det är ett fint minne, duger det!
Absolut.
– Annars är jag inte så mycket för att titta tillbaka, det finns en anledning till att framrutan på bilen är större än backspeglarna...så kan man säga.
Paul Verner Hardy Larsson, Dino kallad efter italienske landslagsmålvakten i fotboll på 70-talet, Dino Zoff. Ett inslag i gotländska stadsbilden är han, Gotlands-Dino. Syns. hörs, brinner.
Berättelsen om Dino, som jag genomgående kallar honom i den här artikeln, tillkommen av inga skäl och alla, är inte en enda.
Det skulle kunna vara berättelsen om basketledaren, förbundskapten för svenska damlandslaget som han varit liksom mångårig coach och bakom-kulisserna-stöd för Visby Ladies. I morgon söndag är det förresten på dagen 15 år sedan Visby Ladies vann SM-guld. Då stod Dino vid sidlinjen i glädjetårar.
Det skulle också kunna vara berättelsen om handlaren, han som för 13 år sedan startade Ica Maxi på Gotland men några år dessförinnan riskerat sin personliga ekonomi för en plats inom handlarskrået.
Och så kommer det, till dels, också att bli. För ingen del av en människa går att separera från den andra, komplexiteten är det som gör oss alla till de vi är.
Men det finns en sida av Dino som kanske skiljer sig en aning från den som alltså syns, hörs och brinner.
Vi börjar med den, och då krävs det en promenad över stenstranden längs Kappelshamnsviken. Där ute stävar lastfartygen på sina trader till och från kajen vid Storungs, på andra sidan vattnet ligger Bläse kalkbruksmuseum.
Dino och Cilla, som i maj firar 30-årig bröllopsdag, tar gärna sina promenader längs kusten. Det är fyra kilometer till gamla oljehamnen, det är en lagom sträcka fram och tillbaka.
– Jag måste ju göra något åt det här, säger Dino och tar sig om magen.
Åt andra hållet ligger Snäckersvallen, det händer att han går dit och ser fotboll.
Det var svärmor och svärfar som i många år hade ett mindre torp här, för tre år sedan revs det gamla och ett nytt och modernt hus i sten såg dagens ljus.
Villan i Visby har de kvar, men tanken är att sälja och istället skaffa en lägenhet i stan.
Det är här vid kusten de vill vara. I lugnet. Vid vattnet. Eller i skogen, om höstarna är det magiskt. Svamp i mängd, de har sina egna frodiga ställen.
Vem är du när du är här? Berätta.
Han tänker en stund, ser ut över vattnet där solguldet blänker:
– Här kan jag vara väldigt privat, lugn och trygg, axlarna faller ner. Det krävs att varva ner ibland, komma bort, få tid att tänka...ett slags perspektiv.
Vad tänker du på?
– Allt möjligt...dels får man distans till jobbet och kan se det utifrån, på ett sätt. Men också mycket framåt, vad ska hända sedan...nu ringer telefonen jämt, det kommer en tid då den inte gör det, då måste jag, vi, fylla dagarna med något annat.
Är det en svår tanke, att en gång fram i tiden inte stå i centrum?
– Du, det är en svår fråga. Både ja och nej, skulle jag säga. Jag tror alla vill känna sig behövda. Alla behöver också intressen och när jag slutar jobba, vilket jag gör om två år, vill jag fortfarande framåt. Och jag hoppas som alltid att jag har siktet dåligt inställt.
Hur då, menar du?
– Att jag har ett mål men inte når dit direkt, då missar man så mycket längs vägen. Det är resan dit som är värdefull, det är då man lär sig nya saker.
Så vad kommer ditt nya liv att innehålla, vet du?
– Vi har ett boende på Mallorca, vi skulle vilja tillbringa mer tid där. Och vem vet, kanske börjar jag spela golf.
Hemskt.
– Ja, visst är det! Men tyvärr kan det bli så!
Det pågår en generationsväxling inom Ica Maxi i Visby, 2022 är det meningen att äldsta dottern Moa helt ska ha tagit över. "Jag är fortfarande ägare men har lämnat över det operativa ansvaret" säger Dino.
Dino växte upp i Bosarve i Fröjel, hos mormor och morfar. Där fick fantasin spelrum, där nådde han landslaget i såväl fotboll som hockey, 1967 avgjorde han SM-finalen i ishockey mellan Roma och Brynäs med ett skott i krysset, det var en tid då Roma IF för fullständigt oslagbart.
När han gick i femte klass flyttade han till Visby och hamnade i en Solbergaklass där alla gillade idrott. Det kom att bli hans lyckliga stjärna.
Idrotten har följt honom genom livet, från proffsåren i Fröjel till i dag då företaget är storsponsor till många lokala klubbar. Ett sätt att, säger Dino, betala tillbaka.
Framrutan må alltså vara större än backspeglarna, men en hel del syns ändå när han tittar bakåt. Som idrottsläraren Sten-Ove Johansson, en av hans största förebilder.
– Han stannade kvar och lät oss barn idrotta efter skolan, där skapades den gemenskap som var viktig för mig, alla fick vara med, ingen var utanför. Det har jag tagit med mig inom såväl företagandet som idrotten.
För Dino blev ju en idrottsprofil. Basketsporten är en betydande del av hans liv. Det märks också under vårt samtal.
Ofta, oavsett vad vi egentligen pratar om, landar han i basketen, hjärtesporten. Inte i resultat och placeringar, snarare hur han resonerat och arbetat för att nå dit han och de lag han lett gjorde. Viljan att vinna, sättet att entusiasmera och få alla att dra åt samma håll, passionen och den knutna näven i fickan vid förlust.
Jag flyttade till Visby i december 1991 som sportreporter på Gotlands Tidningar. Inför säsongen 92-93 tog en som kallades Dino över basketlaget Visby Ladies, eller Visby AIK som det hette då.
Dino hade varit i klubben tidigare fick jag veta, han hade coachat laget till ett par SM-finaler under 80-talet och dessutom lett damlandslaget under fem år.
Nu var han tillbaka i Södervärnshallen och jag hade sällan sett något liknande.
En vettvilling som vrålade och skrek, slängde glasögon och kavaj, han var lika ofta på bild i bladet som spelarna och var en oväntad attraktion för den ofta månghövdade publiken.
Helt ärligt, Dino. Du var rätt pinsam.
– Ja...jag var inte bra det året, ler han. Det var jag inte. Men jag ville vinna, ville mer, men var inte nöjd med något, inte med laget, inte med mig själv, inte med domarna, ingenting. Jag höll på att ta över Ica i Roma, det var mycket med jobbet...ja, det blev så.
Tänkte du att spelarna skulle bli bättre när du skällde ut dem?
– Nej, där har jag en annan uppfattning. Jag hade hjärtat, det är hjärtat det handlar om! Jag skällde inte, inte på spelarna, på spelet, möjligen. Avrätta någon offentligt, det skulle jag aldrig göra, aldrig. Däremot var jag tuff och ställde krav.
Och här ska vi vara rättvisa. Under sina 80-talsår i klubben visade han sig från bästa sidan, då ledde han laget till seger i division ett och därefter sviten semifinal, final och final i högsta serien under fyra säsonger. Där visade han sin fingertoppskänsla som coach.
Skäller du på jobbet, "sätt fart nu, HIT MED BULGUR!!!"?
– Nej, nej, nej. Ingen vill göra ett dåligt jobb, så är utgångspunkten. Frågan är då: hur kan jag hjälpa till? Jo, genom att bygga relationer, genom att vara delaktig. Hur mår du? Hur har du det? Respekt för individen är a och o i alla sammanhang. En människa kanske ser sig själv på ett sätt, andra ser henne helt annorlunda.
Okej, vad ser du hos dig själv?
– Jag gillar att utmana mig själv, jag lämnar också över mycket ansvar och är duktig på att delegera. Det gör att människorna runt om växer. I början var nog min största svaghet tålamodet, men det har jag jobbat med. Kanske otålighet? Jag vill gärna göra saker med en gång och helst vara klar igår.
Och hur tror du andra ser dig?
– Positiv, ödmjuk, skapar god stämning, försöker ge energi. Jag hoppas att de ser att jag, även om jag ofta står i centrum, egentligen inte har något behov av det.
Det höll på att gå åt helvete precis. Det var 1996, Dino hade tagit över som Ica-handlare i Roma, hans första chefstjänst inom dagligvaruhandeln, och siktet var kanske, som han tidigare sa, dåligt inställt.
Med passion och egna idéer såg han till att det i slutänden stod minus i varenda kolumn, sammanlagt en halv miljon back.
– Jag gjorde alla misstag man kan göra, så enkelt var det, säger han idag, 25 år senare.
Det noterade även chefen för Ica som lät meddela att, ungefär: "Jag tror inte det här är någon bra idé för herr Larsson. Om du gör ett bra avslut så slipper du betala av förlusten men är heller inte välkommen tillbaka som handlare".
Det där var ord som tog skruv.
Dino hade pluggat fyra år på juristlinjen i Uppsala, flyttat åter till Gotland 1983 för att ta hand om Visby Ladies, fått jobb på Pripps 1988 efter en avhyvling från svärmor ("Ska du försörja min dotter kan du inte stå i en svettig träningsoverall och skrika!"), varit distriktchef för Ica mellan 92 och 95 och sedan alltså anställts som butikschef i Roma.
– Det var min dröm. Att jobba med människor, driva något eget...inte kunde jag ge upp den!
Det gjorde han heller inte. Idag ser han den tiden som ett avgörande skede i livet.
Nog för att det blev några sömnlösa nätter och många diskussioner över köksbordet där hemma, men slutligen var beslutet fattat.
– Jag tog skulden privat. "Tror du på det?" frågade Cilla. Jag sade ja. Och så körde vi. Året senare gick jag 600 000 plus. Då var man hjälte igen, då var kompisarna tillbaka.
Hade de försvunnit, menar du?
– Ja. Många. När jag satt i skiten var det inte många som visade sig. Men en som verkligen stöttade med goda råd var Thomas Hellberg (också Ica-handlare).
Att du nått dit du är i dag, är det på något sätt en revansch?
– Det finns ett talesätt som lyder "När vattnet sjunker ser man vem som badar naken", men jag har aldrig tänkt i termerna av revansch. Att misslyckas eller göra misstag hänger ihop med att lyckas, det viktigaste är erfarenheten och modet. Modet att våga. Det väsentliga är att få leva sin dröm.
Efter Roma drev han även butiken i Hemse innan han öppnade Maxi-butiken i Visby den 9 maj 2007.
Dino har fyllt 60. 62, till och med. Det var inget särskilt, tycker han. Någon åldersnoja har han aldrig erfarit.
Jo, möjligen när han gick mot 30 och samtidigt skulle bli pappa för första gången, då kände han sig allt lite gammal. Men annars är hans bästa tid just nu.
Hans minns bilden av 50-60-åringar sedan han var liten, gråa män med krokiga ryggar...nu är det en gyllene ålder fylld av möjligheter.
Men han börjar alltså skala ner en aning, ordförandeskapet i Visby köpmansgille är snart tillända, ordförandeskapet i Tillväxt Gotland är också på begränsad tid, han sitter i några bolag men det är inget dagligt arbete, och den stora stormarknaden lämnar han alltså vidare i familjen om två år.
Sedan öppnar sig almanackan.
Inne i huset sedan dricker vi upp vårt kaffe och jag frågar vad vi kommit fram till idag och han ser ut över vattnet, det är svårt att låta bli, säger:
– Att oavsett ålder så går solen upp i morgon. Är inte det kärnan? Och att det viktigaste är att ägna sig åt något som leder framåt och har betydelse för andra. Den dagen man bara tänker på minnen går det snabbt utför.
Men trots det, fjolårets midsommarafton är verkligen ett kärt minne. På bänken i köket står en bild på lille Karim, första barnbarnet. En solstråle.